Rörliga ersättningssystem är inte någon ny företeelse. Det är ett rimligt antagande att medarbetaren stimuleras till en större insats om den ger ett synligt utslag i lönen. Men baksidan av myntet är att lönerna drivs upp.
När lönerna lyfts för de högpresterande cheferna har övriga chefer i jämförbara bolag kunnat få gehör för en motsvarande anpassning eftersom prestationen har varit svår att mäta.
Det blir problem när även medelmåttiga medarbetare kan räkna hem höga löneökningar och bonusar utan att ha bidragit till att skapa mervärde i bolagen.
Aktiespararna anser att ägarna har det yttersta ansvaret för dessa urspårningar. Och som ägare, trots att vi är små, har vi ett ansvar. Vi började redan på 1990-talet att utforma egna principer för ägarstyrning. Vi var först i Sverige med att formulera våra generella ståndpunkter och krav ur ägarperspektivet.
Vår principiella utgångspunkt är att hålla kvar vid grunden för ersättningar och risktagande och betona styrelsens ansvar – varje ledamot i en bolagsstyrelse har ett tydligt ansvar så länge de inte reserverar sig mot tagna beslut.
De anställda ska ha lön enligt avtal, medan ägarna, som tar den ekonomiska risken i verksamheten, ska ha det netto som blir kvar. Det hindrar inte att det kan finnas skäl att ibland justera fördelningen för att till exempel knyta de anställda närmare bolaget eller belöna särskilda insatser.
I debatten är det oftast excesserna i bonusprogrammen för den högsta ledningen som, med rätta, uppmärksammats och fått kritik. Men det är viktigt att peka på att rörliga ersättningar kan vara av värde för alla parter.
Olika typer av lojalitetsprogram med aktier som grund är bra. Vi vill bara att de håller sig på en nivå som innebär att man undviker en för stor utspädning av värdet på aktierna i marknaden. Man bör också vara öppen för risken att personalen via bonusprogram, interna pensionsfonder med mera kan komma att svara för en betydande del av rösterna i bolaget.
Detta kan skapa en intressekonflikt med de övriga aktieägarna. Ett nästan övertydligt exempel på en sådan intressekonflikt fanns i det kraschade Carnegie där personalen utöver höga löner hade rätt till halva resultatet. Nästan lika illa var det ställt i HQ som kraschade i augusti 2010. Resultatet blev ett extremt risktagande i affärerna eftersom personalen aldrig behövde stå för förlusterna.
Vår slutsats är därför att bolag med extrema vinstdelningssystem riktade till ledningen inte hör hemma på börsen.
Utmaningarna för styrelserna är att utforma för dem själva och aktieägarna begripliga och väl genomtänkta incitamentsprogram som på ett stabilt och rationellt sätt kopplar ersättningarna till verksamhetens utveckling och resultat – och som har rimligt satta tak.
Vi menar vidare att VD och finanschefer inom företagen helt bör undantas från rörliga kontantersättningar.
De har nämligen i sin befattning stora möjligheter att påverka både resultat- och balansräkning. Därför måste prestationsersättningar för dessa befattningshavare utformas på ett annat sätt än som gäller för övrig personal i bolaget.
Varför har vi då sett så många urspårningar i fråga om ersättningar på senare år? Vi aktiesparare som ofta fått spela rollen av slavar på triumfvagnen vill peka på några uppenbara problem. Det första är att bolagsstyrelser tagit för lätt på frågan och inte krävt begripliga och väl genomarbetade program.
Våra bolagsstämmobevakare brukar försöka rikta sina frågor till ledamöter i styrelsen. För om de inte förstår programmen hur ska då vi vanliga ägare förstå dem? Men ofta skickas frågan över till en extern konsult som lägger ut texten trots att styrelsens ledamöter har ett enskilt ansvar att kunna frågan.
När det gäller ägarna kan vi konstatera att institutionerna som har tagit makten över nomineringsprocessen ofta sviker sitt ansvar att kritiskt undersöka incitamentsprogrammen.
Flera gånger har program med uppenbara konstruktionsfel eller utan fungerande tak röstats igenom utan analys. När Aktiespararna sedan protesterat och påvisat orimligheterna har åtminstone en del av institutionerna tänkt om. Ett exempel på detta är Ericssons program som häromåret fick omarbetas och slutligen behandlas vid en extra bolagsstämma.
Styrelsen och ytterst de stora ägarna har ett direkt ansvar för alla incitamentsprogram och måste därför granska dem i detalj. Det är dags att alla ägarna tar sitt ägaransvar på allvar och sätter stopp för bonusexcesserna.
Günther Mårder
VD, Aktiespararna
Aktuell medförfattare i debattantologin ”Ta ansvar”, som publicerades den 5 april.
Relaterad länk
”Debatt: Styrelser begriper inte sina egna bonusprogram”
(DI, 2011-04-06)