Varje aktiedecennium har sina stalltips och säkra vinnare. På 1990-talet försökte jag teckna samtliga nya aktier i samband med notering på börsen och andra marknadsplatser. Då påstods att nya bolag i heta branscher, som äntligen hade gjorts tillgängliga för aktieplacerarna, skulle växa snabbt i värde. Det blev dock katastrof, och mina erfarenheter från dessa år (1995–2000) har varit underlag för de artiklar jag skrivit i Aktiespararen sedan 2005.
Åren 2001–2003 var antalet nyintroducerade aktier litet, men 2004 kom de tillbaka. Därefter har jag försökt spara emissionskurserna för alla nya bolag i samband med notering på börs eller marknadsplats.
Grupp 1 omfattar 22 företag vars aktier efter introduktionen omsätts på Nasdaq OMX Stockholm (stora, medelstora och små bolag).
Grupp 2 innefattar 140 aktier som efter introduktionen omsätts på NGM-börsen samt på First North-listan, Aktietorget, Göteborgslistan och Nordic MTF.
Introduktionerna ägde rum från 2004 till våren 2009, och slutkurserna togs den 7 december 2009 (OMXS 30-index var då 966).
Slutsatser:
1. De som satsat ett lika stort belopp i alla 22 grupp 1-aktier har kvar runt 85 procent av sina pengar.
2. De som satsat ett lika stort belopp i alla 140 grupp 2-aktier har kvar cirka hälften av pengarna.
Korrigerar man sedan för att grupp 1-aktierna gav 1,75 procent i utdelning för 2009 och att några grupp 2-aktier säkert gjort konkurs eller aktiesammanslagning, utan att jag märkt det, och att OMXS 30-index i april 2010 steg till 1 050 blir slutsatsen:
De som envisats med att investera i nylistade småbolag under åren 2004–2009 har kvar bara lite drygt hälften av sina sparpengar, medan de som investerat i nya Nasdaq OMX-bolag hade förlorat endast drygt 5 procent av sina sparpengar.
Den bästa strategin är att man väntar några år och köper småbolagsaktierna för halva priset. Om väntan känns lång brukar jag kyla av mig med en tredje lista på 38 företag. De aktierna köpte jag på 1990-talet, men alla gick i konkurs åren 1999–2009.
Nasdaq OMX-bolagen har uppenbarligen varit bättre genomlysta och fått ett mer realistiskt pris. Indutrade är den enda nya börsaktie som mer än fördubblats i värde. Gammal är alltid äldst – den hamnade naturligtvis i Fredrik Lundbergs portfölj.
Aktiemarknaden styrs av tillgång och efterfrågan. Småbolagsbristen på 1990-talet drev upp priserna. Ingen brist råder i dag, men den som en gång i livet säljer sitt bolag ser inte helheten och kan inte göra en rimlig värdering – och får heller ingen seriös hjälp.
Snart 100-åriga Thenberg & Kinde (T&K) hjälper företag med introduktion, notering och prissättning. Firman har haft hand om många intressanta men alltför dyra introduktioner. T&K noterades självt på Göteborgslistan för några år sedan och satte då priset på sin egen aktie till 12 kronor. Nu kan bottenfiskaren köpa T&K-aktien för under 50 öre, eller betala 8–9 miljoner kronor för hela företaget.
T&K introducerade Christer Fåhraeus’ bolag Agellis 2007, som sedan gjorde en så kallad Fåhraeus-are – det vill säga en störtdykning från 15 kronor ned till 75 öre, till ett börsvärde på futtiga 15 miljoner kronor. Sådana utförslöpor har Fåhraeus’ nyintroduktioner av bland andra högtekniska Anoto, Precise Biometrics och Cellavision gjort tidigare.
”Enkel som ett utedass”
Ett typiskt ”hälften kvarbolag” är CWS Comfort Window System, vars värde i december 2009 var 51 procent av vad småspararna fick betala vid emissionen i juni 2007. Bolaget tillverkar ett fönster som genom en 180-gradersvändning vid vissa tider släpper in solstrålningen och värmen (”radiatoreffekt”) och vid andra håller värmen utanför (”markiseffekt”). Detta innebär stora energibesparingar.
Uppfinnaren, VD:n och huvudägaren Hans Ödman hade naturligtvis satsat både tid och pengar för att få fram en prototyp och patent i 18 EU-länder. Arbetet påbörjades 1993, och 10 år senare startades företaget.
År 2007 ville CWS ta in 9 miljoner kronor. Helsingborgsbaserade Leox och dess VD, Stefan Nordström, följde med på föredragsturnén. Leox är specialist på att marknadsföra bolag i tidiga skeden, och Stefan och hans bolag är roade av kombinationen pengar och ny spännande teknik.
Dessförinnan ökades aktiekapitalet från 100 000 till 340 000 kronor genom en kvittningsemission, vid vilken Ödman fick 2,4 miljoner aktier efter splitt för en fordran på 240 000 kronor. Han betalade alltså 10 öre per aktie.
Nästa emission var på 1,75 miljoner aktier för att få upp aktiekapitalet till 515 000 kronor. Jag antar att priset då också var 10 öre per aktie efter splitt, eftersom balansräkningen saknade konstigheter som en överkursfond och kassan innehöll bara 2 221 kronor. Vi småsparare, däremot, fick ett par månader senare betala 9 kronor per aktie.
Den 24 maj 2007 mötte vi en bredbent VD som hade tappat markkontakten och självsäkert beskrev en spännande resa och en jättelik fönstermarknad. Han tyckte uppenbarligen att hans idé var värd nästan 40 miljoner kronor mer än vad som hade satsats i tid och pengar, trots att han blygsamt beskrev sin snilleblixt som ”enkel som ett utedass”. (Värderingen före emissionspengarna var 5,15 miljoner aktier à 9 kronor = 46,35 miljoner kronor.)
Detta var en resa där VD och styrelsen, som också var stora ägare, färdades i första klass medan småaktieägarna satt ihopträngda i tredje klass, trots att de hade betalat 90 gånger mer per biljett.
Knappt två år senare (mars 2009) var det dags för en ny emission och inträde på Aktietorget. En betydligt ödmjukare Ödman hade då landat i verkligheten igen – och i insikten om att driva ett företag är snäppet svårare än att gräva en latringrop. Han berättade att cirka 8,5 miljoner kronor totalt hade satsats i forskning och utveckling. Emissionskursen hade sjunkit till 4,90 kronor.
Det är ett gott betyg till Sveriges småsparare att bara 303 000 av 1 miljon aktier tecknades 2007. CWS fick in bara 2,7 miljoner kronor, minus 0,8 miljoner i emissionskostnader.
Terry Morris, en erfaren och förtroendeingivande försäljare och tillika företaget Insulutions VD, berättade den 25 november 2009 en gripande historia. Uppfinnaren och entreprenören Patrick Martinsson hade råkat ut för en svår bilolycka med många frakturer och i sviterna även drabbats av diabetes. Under konvalescensen hade han uppfunnit några små engångssprutor som förbättrade livskvaliteten för honom som diabetiker. Han startade Insulution 2008. Dittills hade företaget lagt ned runt 10 miljoner kronor i utvecklingskostnader.
Publiken bestod till stor del av diabetiker som troligen inte visste särskilt mycket om hur aktiemarknaden fungerar. VD frågade ömsint en av Aktiespararnas två närvarande representanter om denne också var drabbad av sjukdomen, men han hade bara bleknat av svindel inför den skyhöga värderingen.
Insulution sålde en sats engångssprutor för 1 krona till grossist och behövde sälja över 1 miljard stycken (vid en rörelsemarginal på 10 procent) innan företaget hade tjänat ihop de 108 miljoner kronor som det ansågs vara värt före emissionspengarna.
Insulution skötte emissionen och aktieprissättningen självt. Ordföranden heter Stig Vilhelmson, Carnegies förre VD. Han blev syndabock och avskedades när finanskoncernen kollapsade. Denne helsvenske oligark tyckte alltså att svenska småsparare skulle betala 98 miljoner kronor mer än vad som hade satsats i bolaget.
En entreprenör säljer en del av eller hela sitt bolag en enda gång i livet, och han försöker få oss att tro att det ska bli en storvinst om vi satsar pengar i det. Men trots att vi har spritt riskerna genom en portfölj av 15–20 nya småbolag har efter några år hela portföljvärdet sjunkit till hälften. Det är den bistra verkligheten.
Andra entreprenörer har upptäckt att de kan köpa in företag, patent och affärsidéer och marknadsnotera allting med förtjänst. Delarna kostar mindre än det slutliga bolaget, och affärsidén är att sälja fuskföretag i tillväxtbranscher med förtjänst. Mina artiklar om IM-marknaden och IM-mäklarna, Aktiespridning i Sverige, Push, Magic House med flera har handlat om just det.
Innan man investerar i ett företag på väg till aktiemarknaden bör man ställa dessa frågor:
1. Vad har lagts ned i bolaget i form av oavlönat arbete och kapital?
2. Vad är värdet på bolaget före emissionen?
Skillnaden mellan 2 och 1 är priset för själva idén.
Jag tycker inte att de entreprenörer jag träffat genom åren borde ha värderat sina egna utvecklingsarbeten högre än annat arbete i samhället, eller runt 250 kronor per timme inklusive sociala avgifter. Skulle projektet lyckas kan välförtjänta aktievinster bli enorma.
Patrick Martinssons idé om engångssprutor är inte värd närmare 100 miljoner kronor. Denna jättesumma är snarare en förtäckt ersättning för sveda, värk och lidande – som borde ha riktats till ett försäkringsbolag.
Jonas Bernholm