En sensmoral i affärer är att inga pengar tjänas i backspegeln. I den ekonomiska världen blir den som tittar bakåt lätt en förlorare, och känslor stjäl bara fokus. Men visst måste det väl vara rätt att reagera när gränser grovt överskrids? (Läs Aktiespararnas förbundsledare i nummer 11, 2007 och nummer 1, 2008. På Aktiespararnas webbplats, www.aktiespararna.se, kan du också läsa om turerna i bolaget. Sök på ”Carnegie”.)
Av Carnegies årsstämma i april fick den nya styrelsen i uppdrag att gå vidare med följderna av att stämman inte gav ansvarsfrihet till den tidigare styrelsen, som satt till november 2007. Men det dröjde inte många veckor förrän styrelsen strök ett streck över det mesta. Reaktionen i massmedierna blev blandad. Aktiespararna vädrade offentligt besvikelse, det skrevs arga ledarstick, men institutionerna förhöll sig ganska lugna.
Anders Fällman har fått förtroendet att som ordförande utveckla det skandaldrabbade Carnegie. Bilder: Roger Tillberg.
Aktiespararen har nu träffat Carnegies ordförande, Anders Fällman, dels för att gå igenom de affärer som varit och hur känslor mötts, dels utröna Carnegies framtid och ge en inblick i hur den nya isländska storägaren, Milestone, tänker. Ytterst är det på Milestones mandat som Moderna Finances (före detta Invik) VD, Anders Fällman, sitter.
Anders Fällman tillträdde som ordförande efter att skandalen i Carnegies korttidshandelsportfölj hade blommat upp ordentligt. Valet var inte okontroversiellt, och bakom kulisserna anades en strid, inte minst därför att det fanns ett tänkbart konkurrensförhållande till dåvarande Invik. En del anade också spår av den kultur han hade jobbat i under Jan Stenbeck, när Invik tillhörde Stenbecksfären.
Fällman inleder genomgången med att konstatera att det var klart rationella skäl, tillsammans med ”mjuka” faktorer: ett gott arbetsklimat och att jobba för företagets rykte, som hade väglett styrelsen – inte känslor.
– I affärer ska man vara rationell. Man har ett ansvar för att basera sina beslut på fakta och inte låta känslorna styra, säger Anders Fällman.
Anders Fällman menar att den nya styrelsen inte fick något formellt uppdrag av årsstämman, bara att en ”kvalificerad minoritet”, representerande mer än de 10 procent av rösterna som Aktiebolagslagen medger, röstade emot ansvarsfrihet för Carnegies gamla styrelse. Det lämnade fältet öppet för den valda styrelsen att gå vidare, vilket den gjorde genom att själv rösta emot ansvarsfrihet för den gamla styrelsen i dotterbolaget Carnegie Investment Bank, där manipulationerna av marknadsvärden och felvärderingen av marknadspositioner hade gjorts.
– Det beslutsunderlag som två olika advokatbyråer gjort till stora kostnader var ännu inte färdigt när stämman hölls. Att rösta för ansvarsfrihet hade varit en otjänst mot möjligheten för bolaget att gå vidare och föra talan mot de inblandade, om vi hade velat göra så. Det var rationellt, säger Fällman.
– Men när våra juridiska rådgivare, efter ett omfattande arbete med intervjuer av tidigare ledning, styrelse och anställda, kom fram till att chanserna för att vinna en rättsprocess var mycket små var det självklart för den nya styrelsen att enhälligt besluta att dra tillbaka allt. Det gällde att kräva eventuellt skadestånd av den tidigare ledningen och VD såväl som att överklaga Finansinspektionens (FI) beslut. När det gäller FI var ju flera av kraven redan genomförda, som att styrelsen skulle ställa sina platser till förfogande och VD avgå. Återstod gjorde de 50 miljoner kronorna, men styrelsen fann det inte värt kostnaden att fortsätta att driva tidsödande och kostsamma processer.
De institutioner som med 13 procent röstade emot ansvarsfrihet på stämman, Första, Andra respektive Tredje AP-fonden, Swedbank Robur, Nordea och Folksam, fick inte del av advokatutredningen, men de fick en fördjupad information av styrelsen. Aktiespararna har haft egna möten med Carnegieledningen.
– Det kanske förvånar många att den gamla styrelsen kunde gå fri. Men det fanns faktiskt ingen tvekan hos advokaterna. I det läget hade vi inget annat att göra. Det hade vi också en skyldighet att redovisa för dem som fattade beslut på årsstämman, säger Anders Fällman.
– Men skulle det visa sig att nya fakta kommer fram, exempelvis genom att folk har ljugit för advokaterna, kan fallet tas upp igen. Vi har formellt inte avhänt Carnegie möjligheten att väcka talan fram till nästa årsstämma. Men i den andra vågskålen ligger också då frågan: Är Carnegie betjänt av att figurera i nya rättegångar, med fortsatt negativ uppmärksamhet? Hittills har vi inte kommit till frågan om det är värt det, eftersom juristerna har konstaterat att vi egentligen inte har någon chans att vinna framgång, säger Fällman vidare.
Men skulle det ha kostat så mycket att bara ha vidhållit överklagandet? Fällman, som själv i botten är jurist, menar att det här inte handlar om att överklaga ett enkelt ”bygglovsärende”. I stället skulle det innebära ett antal förhör och skriftväxlingar med rätten och myndigheterna, skriverier i pressen, svar på frågor. Det är sådant som skulle binda upp ledning och styrelse och dessutom riskera att placera varumärket i fel miljö.
– Men även här är det också delvis frågan om sannolikheten för att vinna framgång. FI fattade fyra delbeslut, två varningar, att bötfälla Carnegie med 50 miljoner kronor samt pressa fram ett VD-byte. Av beslutet framgick att företaget måste välja ny styrelse – men inga uttryckliga krav på att någon skulle bytas ut. Den första varningen kan man säga att den gamla styrelsen redan hade godkänt; VD:n hade ju bytts ut och sedan har vi en ny styrelse sedan i november förra året, säger Anders Fällman.
– I den nya styrelsen tyckte vi att målet huvudsakligen handlade om huruvida företaget skulle kunna få tillbaka de 50 miljoner kronorna eller inte och om huruvida Carnegie var i behov av en ”upprättelse” – att få rätt i sin ståndpunkt. Där gjorde vi en sammanvägd bedömning utifrån vad juristerna sade om möjligheten att vinna framgång i frågan om de 50 miljoner kronorna – ställt mot att juristhjälpen redan hade kostat flera tiotals miljoner.
Till detta adderar Fällman också effekten av en fortsatt negativ mediebelysning på Carnegie. Flera utomstående mätningar har visat att varumärket Carnegie än så länge tycks rätt oskadat, trots att affären åkte fram och tillbaka i massmedierna under ett års tid. Även om ett tjugotal medarbetare har slutat under året är det ingen anmärkningsvärd personalomsättning – om man bortser ifrån att några ledande nyckelpersoner har lämnat – när företaget sysselsätter runt 1 000 personer i hela Norden.
Den enda riktigt negativa omvärldssignalen var svenska statens beslut i vintras att släppa Carnegie som rådgivare i privatiseringarna av statliga storbolag. Ställt mot allt detta var beslutet lätt, enligt Fällman. Värdet av att skydda varumärket var mycket viktigare än de 50 miljonerna, något som Carnegiestyrelsen i övrigt inte vill ska tolkas som att den försummar allvaret i det som hänt.
Processen mot de tre anställda som avskedats eller slutat frivilligt löper dock på. Rutinmässigt anmälde Carnegie ärendet tidigt till Ekobrottsmyndigheten (EBM) och Swedsec, analytikernas licensieringsinstitut, som fortsätter att arbeta med ärendet. Men det är inte säkert att EBM efter utredning kommer fram till att någon gjort något brottsligt, även om det som kommit ut är att myndigheten förundersöker misstankar om kursmanipulation och trolöshet mot huvudman. (Grunden skulle bland annat vara att de anställda genom uppblåsta resultat fått del av en bonus de inte skulle ha haft rätt till om de hade rapporterat korrekta värden.) Två av dem (den tredje, deras chef, sade upp sig själv frivilligt när skandalen uppdagades) har också valt att stämma Carnegie för ogiltig uppsägning. Skulle de vinna kan de hävda att de varit offer för systemet snarare än att de själva varit orsak till det inträffade.
På höstkanten kommer också Swedsec med ett viktigt utlåtande om det anser att de tre före detta Carnegieanställda har brutit mot licensreglerna. Men redan innan detta kommer kan EBM ha visat korten, framför allt om förundersökningen skulle läggas ned. När dessa två avgöranden skett kan de två arbetstvisterna sätta i gång. Men här säger Anders Fällman att den nya styrelsen inte har fått någon annan version än att de tre ägnat sig åt kursmanipulation och åt att dölja verkliga värden samt att det gamla kontrollsystemet missade att upptäcka det.
– Uppenbarligen har några sovit på kontrollsidan, konstaterar Anders Fällman.
Detta gjorde att den gamla styrelsen fick felaktig information, samtidigt som den var ytterst ansvarig också för kontrollorganisationen. Tydligen insåg den det, eftersom den inte avvisade alla delarna i det nu återtagna överklagandet av FI:s varningar. Anders Fällman säger också att den nya styrelsen i dag känner sig trygg med det åtgärdsprogram som pågår för att förstärka kontrollsystemet.
– Det finns saker man lär sig av, till exempel att folk kan för mycket om hur det fungerar på kontrollsidan. Nick Leeson, som stod bakom Barings Bankskandalen, kom själv från internadministrationen i banken. Lärdomar man kan dra är att det är viktigt att kontrollsystemen hålls åtskilda från affärssidan, och i Carnegie har detta varit otillräckligt. Där kan man ge FI rätt, säger Fällman och antyder att de tre Carnegiehandlarna hade fullt grepp om hur de själva kontrollerades.
I pressen har rapporterats att Carnegies handelsskandal skulle ha kostat 630 miljoner kronor plus 50 miljoner kronor i böter och ytterligare några mindre belopp. Men allt har inte gått förlorat, så det faktiska belopp som det kostat Carnegie nu kan summeras till någonstans mellan 400 miljoner och 500 miljoner kronor, förluster som ytterst drabbar aktieägarna. Men vid jämförelser med andra skandaler, som Trustor, Fermenta, Skandia och Skanska, hamnar Carnegie efter flera av dem.
Handelsskandalen är småpotatis, om man ser till att de spekulationsförluster som en enda handlare i den franska storbanken Société Générale förorsakade handlar om 4,9 miljarder euro, 45 miljarder kronor, hundra gånger de pengar som Carnegie beräknas förlora. Trots detta står banken fortfarande på benen. Det verkar Carnegie också göra i dag.
Med handelsskandalen bakom sig, flera delårsresultat som pekat nedåt men ändå på plus och en ägare med stora expansionsplaner målas i dag en ljus bild av Carnegies framtid. Sedan januari 2007 har bolaget avverkat fem bolagsstämmor, som handlat om såväl det förflutna som framtiden.
För ett år sedan beslöt en extra bolagsstämma att uppgradera Carnegies regel om att hälften av vinsten ska gå till personalen. Detta har gällt sedan börsintroduktionen i början av 2000-talet, men regeln har ifrågasatts efter skandalen. Kontroversiellt vid extrastämman var att personalens andel undantogs från nedskrivningen av korttidshandeln, så att aktieägarna fick stå för hela kostnaden. Beslutet motiverades av att när det blåste som mest kring bolaget ville styrelsen behålla den yttersta stimulansen för personalen. Men en revidering ska presenteras till hösten, inspirerad av utländska modeller.
– Den nya styrelsen tycker att fördelningen måste göras om. I London och New York betalar firmorna inte ut allt på en gång, utan de gör det med mycket mer sofistikerade program. Programmen kan bestå av en kombination av olika värdepappersrelaterade instrument och kontanter. Kontanterna kan i sin tur betalas ut i 2–3 olika omgångar under året. Det är fel när man i den här branschen kan lyfta all sin bonus direkt och sedan gå. Det bör finnas en viss inlåsning, säger Anders Fällman.
– En annan fråga är hur man skapar sammanfallande intressen mellan aktieägarna och de anställda, fortsätter han. Här har två olika intressen mötts, aktieägarna som vill ha så hög vinst som möjligt och vara långsiktiga och ett annat system som premierat kortsiktighet, med pengar i handen nu. Man måste våga ha en investeringshorisont som överstiger tolv månader.
Men handlar det inte om att minska den rörliga delen? En del aktieägare har ju protesterat mot 50:50-regeln, att personalen får del av så mycket som halva vinsten.
– Hälftendelningen har funnits sedan 1990-talet. Min ambition är inte att aktieägarna ska få en större del. Vi har däremot åsikter om hur personalbonusen ska betalas ut, säger Anders Fällman. Här har personalen styrt för att det inte alltid har funnits starka ägare – ingen har egentligen talat om hur saker och ting ska genomföras. När Moderna Finance klev in som större ägare erbjöd vi oss att ta en ledande roll. Vi förstod att det fanns en oro och ett önskemål från övriga aktieägare om att någon större ägare skulle göra just det vi nu har gjort.
När det såg som mörkast ut för Carnegie vågade Moderna Finance i juni köpa in sig, och företaget är i dag huvudägare med 17,6 procent av aktierna i Carnegie.
– Vi hade legat i hängmattan under sommaren och läst tidningarna. Vi trodde att marknaden hade fel och överreagerade. Den analys vi gjorde var att Carnegie var den billigaste aktien i marknaden. Sedan kan man säga att vi misstog oss på hur hela världsmarknaden skulle gå, men bolaget som sådant visade sig stå pall. Vi förstod att skandalen var omfattande, men vi bedömde också att den gick att reparera. Den analysen har visat sig vara korrekt, säger Anders Fällman.
Modernas roll i Carnegie är att vara en stor minoritetsaktieägare. Men det finns en jävsdiskussion om att Moderna sysslar med konkurrerande verksamhet till Carnegie, något som Anders Fällman avvisar:
– Jag har inte identifierat något jäv och inte heller styrelsen i övrigt, som fick frågan på bolagsstämman. Moderna Finance sysslar i huvudsak med försäkring, kapitalförvaltning och viss bankverksamhet. Fischer Partners Fondkommission sålde vi till Glitnir. Visserligen äger vi en del även av Glitnir, men dagens ”Fischer” håller på med institutionell elektronisk handel, stora kunder som själva sköter sin handel. Carnegie sysslar med mycket analys och manuell värdepappershandel, som sköts av mäklare. Det är två olika verksamheter. Investmentbanksverksamhet och värdepappershantering håller Moderna Finance inte alls på med.
– En viktig fråga nu för Carnegie är att bestämma framtida strategier. Det är klart att jag tar med mig tankarna från Kinneviksfären och hur vi jobbar i Moderna Finance, fortsätter Anders Fällman. Jag tror på att man ska investera i verksamheten. Hur ser de olika marknaderna ut i framtiden? Hur kommer aktier att handlas om fem år? Hur ser investmentbanksverksamhet ut som affärsidé? Där vill jag ha en konstruktiv dialog med de anställda som är aktiva ute i affärsområdena. Vart ska vi ta det här bolaget? Är det något som Carnegie må ha gjort fel tidigare så är det att bolaget har haft för lite fokus på sparandesidan.
Investmentbanksverksamheten är dock stabil. Frågan där är snarast hur det förvaltade kapitalet kan fås att öka även i tider när börsen går ned kraftigt. Anders Fällman tror på den långsiktiga trenden att allt mer pengar ackumuleras att förvalta.
– I Aktie-Ansvar fanns för sex år sedan 1 miljard kronor i förvaltat kapital. Förra året, 2007, uppgick det till 21 miljarder kronor. En sådan resa kan göras bara med rätt människor, en idé om vilka produkter som efterfrågas och hur man distribuerar dessa produkter. Detta tar vi med oss till Carnegie. Där finns dessutom en mycket större plattform, 270 miljarder kronor. Det blir spännande att se om vi kan få kapitalet att växa och bli ännu mer lönsamt, beroende på hur ”sparandefabriken” byggs, säger Anders Fällman.
Carnegies tidigare fem affärsområden ska nu sammanföras till tre stora delar, inom områdena kapitalförvaltning, privatbank/försäkring samt värdepappershantering/investmentbank. Tanken är att göra om koncernstrukturen så att Carnegie får mycket mer renodling av verksamheten i de tre benen. Med detta vill Carnegie få ökad affärsfokus och en tydligare ledningsstruktur.
Vad händer då med korttidshandeln? Marginalerna har ju krympt för både Carnegie och dess konkurrenter inom detta område.
– Marginalerna har växlat i perioder. Finns det kundnytta och kundbehov ska vi arbeta med den kundrelaterade korttidshandeln. Däremot är vi alla lite frågande till egenhandeln. Men vi är inte helt klara med strategin. Avgörande är vad vi kan tjäna pengar på, säger Anders Fällman.
Hur ser då svensk finansmarknad ut om 5–10 år med storbanker i Europa och Nasdaq OMX?
– Jag tror att det finns ett stort behov av att ha en bankoberoende aktör i Sverige, säger Anders Fällman. Det är rätt begränsat att man bara är hänvisad till huvudsakligen SEB och Handelsbanken. Inom både värdepappershantering och investmentbanksverksamhet finns ett behov av fler aktörer. De andra bankerna är själva stora. Men var ska de handla om de inte vill gå genom den egna banken – till konkurrenterna SEB och Handelsbanken? Finns inte Carnegie är risken att de i stället går till utländska aktörer.
– Svenska intressen har sålt kontrollen över OMX till Nasdaq. VPC har också sålts. Vad händer med kontrollen över den finansiella infrastrukturen i Sverige? I det läget ska vi nog vara tacksamma för att det finns ett starkt Carnegie. Det är jätteviktigt för svenska institutioner, slutar Anders Fällman.
Efterkalkylen av Carnegies handelsskandal ser ut så här:
De uppblåsta värdena på 630 miljoner kronor har lett till att 315 miljoner kronor för mycket har betalats ut till personalen under åren 2005, 2006 och 2007, för deras avtal att få halva årsvinsten att dela på. Därtill ska läggas böter på 50 miljoner kronor från Finansinspektionen och 6,8 miljoner kronor från börsen. Till detta kommer kostnader för nya system, juridisk rådgivning, revisorer, två extra bolagsstämmor 2007, för tidigt betalda skatter och utdelningar samt internt arbete för några tiotals miljoner kronor. Slutligen uppskattas de förlorade intäkterna, från framför allt staten, till några tiotals miljoner kronor. Inalles hamnar summan på uppemot 500 miljoner kronor, plus/minus en icke försumbar felmarginal.