– När vi nu ser över beskattningen av sparande, som vi skrivit in i finansplanen för 2009, får vi inte missgynna det privata direktägandet, säger finansmarknadsminister Mats Odell. Bild: Fredrik Stehn.
Höstens bank- och finanskris hade kunnat leda till att Europa i dag närmast liknat en ekonomisk ruinhög, menar ledande bankanalytiker som Aktiespararen talat med. Men regeringarna var snabba med åtgärder, även den svenska.
Aktiespararen har pratat med finansmarknadsminister Mats Odell för att höra om arbetet i regeringshögkvarteret. Och 2009 kan bli ett ännu tyngre år än 2008. I samtalet ger Odell sin syn på den konfiskationsliknande manövern att ta över Carnegie, fortsatta planer på försäljning av statliga företag samt bekymmer över det minskade antalet aktieägare i Sverige. Han aviserar också att åtgärder för att göra det attraktivare att investera i aktier kan komma, dock visar han sig kallsinnig till sänkning av aktieskatter.
Mats Odell börjar samtalet med att rekapitulera hösten, då finansvärlden på en vecka drabbades av full orkan.
Mats Odell: – Efter Lehman Brothers konkurs den 15 september gick allt väldigt fort. Finansmarknadsavdelningen, ett av mina områden med ett 40-tal medarbetare, kom snart att jobba i tvåskift. Vi lånade in rättschefer från andra departement, som kunde fortsätta arbetet när våra ordinarie sov. Vi jobbade snabbt med insättningsgarantin, som vi kunde presentera redan den 6 oktober. Arbetet fortsatte sedan ända fram till jul, men inte lika intensivt. Själv tillbringade jag från september sex hela helger på departementet. Det finns folk här som fortfarande jobbar väldigt mycket med det här.
Aktiespararen: Finansdepartementet tycks nästan ha fått ett slags ”överroll” till bankerna. Hur ser kontakterna ut med dem?
– Före dig hade jag en banks chef här. Han visade hur det ser ut för bankens stora företagskunder vad gäller upplåningen. Tidigare på morgonen hade jag ett möte med finanschefer från de största industriföretagen, och dagen innan talade jag med en annan bankchef. Vi har täta kontakter och arbetar nu med ett antal projekt. Jag träffar i min egenskap av bostadsminister också byggföretagen. Jag försöker då få en bild av hur verkligheten ser ut för att kunna göra en bedömning av de så kallade herrelösa krediterna, som utländska banker gett. Det handlar om syndikerade lån och företagscertifikat som förfaller och som vi ska hitta lösningar på.
Hur sjukt är banksystemet?
– Banksystemet har drabbats av förtroendekris. Det finns brist på förtroende mellan bankerna och mellan investerare och banker, vilket har skapat proppar i systemet. Först var bristande likviditet det stora bekymret, men det löste Riksbanken och Riksgälden. Ett annat problem var den medelfristiga upplåningen för bankerna. Då tog vi fram garantiprogrammet. I fokus nu är bankernas kapitaltäckning. Vi identifierar om vi ska göra som ett antal andra länder, nämligen hjälpa till med att kapitalisera bankerna så att de ska kunna låna ut mer.
Innebär detta att staten ska gå in med ägartillskott?
– Inte i form av aktiekapital utan i så fall som hybridkapital – en mellanform mellan lån och aktier.
Hur mycket kan allt stöd handla om? Hittills har regeringen skjutit till 1 500 miljarder kronor till bankerna i garantiram.
– Vi har inte skjutit till några 1 500 miljarder. Vi har identifierat hur stora de medelfristiga lån är som förfaller från den 1 september 2008 fram till den 30 april 2009. Hittills har bara 100 miljarder tagits upp i lån. Staten fungerar här ungefär som ett försäkringsbolag. Man kan säga att om huset man ska försäkra är värt 1 500 miljarder är det inget som skattebetalarna ”skjuter till”. De har hittills inte skjutit till en krona.
Det här är inte heller något ”stöd”. Riksbanken tjänar stora pengar på att låna ut till bankerna, som först får presentera prima säkerheter och sedan betalar ränta för det. De enda två fallen där staten gått in med riskkapital är i Carnegie och Kaupthing, mot säkerheter. De 1 500 miljarderna det talas om är omfattningen på förfallande medelfristiga lån. Bankerna säger att de har klarat att låna upp billigare själva utanför garantiprogrammet, som är förknippat med en avgift beslutad av EU.
Kan det ändå vara så att möjligheten till likviditetsgaranti har spelat en roll med att bara finnas där i bakgrunden?
– Den har spelat stor roll; alla vet att det går att få pengar om det kärvar. Den så kallade interbankräntan har gått ned till där den låg före den 15 september, vilket också fått ned ränteskillnaderna för bolånen. Men de är fortfarande alldeles för höga och högre än normalt.
Under 2009 befaras en konkursvåg, i vilken också stora, kända företag riskerar att bli insolventa. Detta kan komma att drabba bankerna. Hur ser du på att det då kan ställas krav på att staten ska gå in?
– De svenska bankerna har en stabil kapitalbas. Finansinspektionen och Riksbanken räknar med att de klarar förluster på 175 miljarder kronor, motsvarande knappt 2 procent av utlåningen, innan de ens är nere på det statliga kapitaltäckningskravet. De har haft goda år bakom sig, samlat i ladorna och har en stark position. Både Riksbanken och Finansinspektionen genomför stresstester, där de räknar på höga förlustnivåer. Även de tuffaste prognoserna visar att bankerna fortsätter att gå med vinst, även om de får tära av sitt kapital.
Låt oss flytta över till den ”lille” mannen. När ni fördubblade insättningsgarantin till 500 000 kronor flaggade ni för att ni skulle se över hela komplexet. Vad kan förväntas?
– Det pågår ett arbete inom EU för att hitta förslag till nya direktiv. Skälet är att vissa länder har obegränsade garantier, till exempel Danmark och Irland. Norge har en gräns vid 2 miljoner norska kronor. Kompromissen blir säkert att beloppet blir högre, men då måste de som nu har obegränsade garantier anpassa sig. Som det är nu kan konkurrensen i oroliga tider bli osund, genom att kunderna kan flytta pengar till länder som har obegränsade garantier.
Garantin täcker i dag inte exempelvis fonder och kapitalförsäkringar. Är det här något ni tittar på?
– Nej, det handlar bara om insättning på bankkonto. Detta styrs av europeiska direktiv, och det som är på gång är en ökad harmoniering. Nu diskuteras direktivförslag som så småningom landar även i svensk lagstiftning.
Är det bra att svenska banker har lånat ut så mycket i Baltikum, Ukraina och Ryssland?
– Det har varit väldigt lönsamt för dem men innebär också stora risker. Internationella investerare som hör att svenska banker har stor verksamhet i Baltikum kan dra överdrivna slutsatser av händelser där. Sedan kan man inte ens sortera ut hur mycket det här är; det kan drabba alla svenska banker – även dem som inte har verksamheter där. Det finns ett behov av bättre analys från marknadsaktörerna om hur detta ser ut.
Det gick snabbt en måndag i november när staten blev ägare till Carnegie. Såsom vissa medier beskrivit händelsen handlade det nästan om en ”kapning”. Hur mycket styrdes uppifrån?
– Inte annat än att vi gett våra myndigheter, som är helt självständiga, mandat att hantera vilka banker som ska ha tillstånd för att bedriva bankverksamhet. Det finns hårda krav på tillstånd – krav som Carnegie inte uppfyllde, och då drogs banktillståndet in. Det som hände var att Riksbanken, och så småningom Riksgälden, tog panterna i anspråk för att företaget blev insolvent när det inte hade banktillstånd. De följde regelboken helt och hållet.
Staten utser sedan gammalt egna revisorer i bankerna. Vad tjänar de för syften i dag? Är de en kontaktlänk för regeringen?
– De bidrar, men de rapporterar inte till oss. Jag måste säga att systemet med revisorer är självklart. Bolag ska ha revisorer, och mitt intryck är att det fungerar väl. Men om inte den enskilde näringsidkaren har en egen etisk kompass är det oerhört svårt att med revisorer, finanspolis och annat skapa förtroende. Därför är det så viktigt att människor utbildas i privatekonomi, så att de kan ifrågasätta och studera erbjudanden, och att vi har en levande etisk diskussion om moralen på finansmarknaderna.
Sverige fick en ny aktiebolagslag 2005. Men det verkar som om man här och på andra ställen ofta glömmer bort den ”lille” mannen. Är det inte orimligt att han alltid måste gå till tingsrätten när något blir fel?
– Det finns i dag möjligheten till grupptalan. Jag tror att det är viktigt att vi arbetar på att stärka småaktieägarnas ställning. Vi behöver komma till rätta med det faktum att vi har allt mer av institutionellt ägande, stora ägare och ansiktslösa kapitalister. Jag arbetar för att det enskilda aktieägandet ska ha bättre förutsättningar, att vi ska ha tillbaka fler människor av kött och blod som följer företagen.
Finansinspektionen har fått flera nya uppgifter. En sådan är att vara huvudman för arbetet mot penningtvätt, en annan att inspektionen fått huvudansvaret för privatekonomisk utbildning. I detta har FI flyttat sig närmare konsumenten men har kvar sina kärnuppgifter.
Blir det inga fler försäljningar av statliga företag under mandatperioden, om det ekonomiska läget fortsätter att se ut som det gör?
– Det kan jag visst tänka mig. Jag har ingen anledning att ändra min hållning: när vi har rätt tidpunkt och rätt pris genomför vi en affär. Affärer över börsen ligger dock långt borta. I huvudsak har de affärer vi genomfört varit efter bud på hela bolaget, som med OMX, Vin & Sprit och Vasakronan. Vi sålde 8 procent av Telia Sonera-aktierna till stora institutionella placerare för att ta hem vinster som hade uppstått efter valet, för att få handlingsfrihet och för att få en annan ägarsammansättning än 2 stater och 700 000 småägare.
Åren 1991–1994 gjordes stora privatiseringar, i vilka många människor köpte aktier och blev aktieägare för första gången. Är den vägen inte aktuell nu?
– Det har inte varit någon strategi att utesluta börsnotering. Det bolag som hade kunnat gå den vägen var Vasakronan. Vi hade två parallella spår, där börsintroduktion var det ena. Men under processens gång stängdes denna dörr, eftersom det hade blivit en oerhörd försämring för skattebetalarna.
Oroar du dig för att Sverige sedan 2000 har förlorat kanske en halv miljon enskilda aktieinvesterare?
– Ja, det oroar mig. Jag tror att när vi nu ser över beskattningen av sparande, som vi skrivit in i finansplanen för 2009, får vi inte missgynna det privata direktägandet.
Många menar att beskattningssystemet av aktier har överlevt sig självt. Så fort det blir deklarationsdags ska folk sitta med köpnotor som ibland är 20–30 år gamla, och de ska räkna ut krångliga ingångsvärden. Vad tycker du om Aktiespararnas idé om allemanskonto, som liknar kapitalförsäkring men med vilket man kan stå kvar som enskild ägare av aktierna?
– Jag tycker att det är en väldigt attraktiv modell, men den är inte aktuell just nu. Jag skulle välkomna en modell där man kan förenkla, dock utan att behöva sänka skatten.
Riksbankschefen har talat om att vi kan räkna med uppemot fem svåra år framöver. Delar du den uppfattningen?
– Jag har ingen annan kristallkula än den våra myndigheter har. Jag kan inte göra någon annan bedömning än vad de gör, och det handlar om några svåra år. Men att det skulle bli fem år låter mycket. Det finns inget i underlaget från exempelvis Konjunkturinstitutet som säger det.
När förtroendet för ekonomin rasat har den ökat för regeringen. Hur upplever du att vara minister i den här miljön?
– Det är oerhört spännande, och det vi gör får stor effekt. Jag är finansmarknadsminister, bostadsminister och kommunminister och har på ett antal områden stora utmaningar för närvarande. Det är roligt att få vara med och absolut inte svårt att gå till jobbet.
MARKNADEN FRÅGAR ODELL
Aktiespararen har bett några kända personer på marknaden att ställa varsin fråga till finansmarknadsminister Mats Odell.
”Hur ser Mats Odell på att när mandatperioden är över staten riskerar att stå som nettoköpare i stället för som säljare av bolag?” Mats Andersson, oberoende bankanalytiker (före detta Standard & Poor’s, Nordeas tidigare analysleverantör).
Svar: – Den risken är närmast obefintlig. Alliansen har gått till val på att sälja statliga företag, och denna ambition ligger självklart fast. I den mån staten tar över ägandet i några företag är det för att slå vakt om den finansiella stabiliteten – inte för att staten vill öka sitt ägarinflytande i svenskt näringsliv.
”Det förefaller som om bakgrunden till den statliga likviditetsgarantin till bankerna har löst sig för de flesta bankerna och att de kan låna upp utan den. Har den redan spelat ut sin roll?” Rodney Alfvén, chefanalytiker hos Cheuvreux Sverige.
Svar: – Nej, garantiprogrammet är fortfarande något som vi tycker att fler banker borde ansluta sig till. Det är en försäkring som alla de svenska bankerna kan ha nytta av om läget skulle försämras, exempelvis om det uppstår problem som får utländska investerare att välja bort Sverige och svenska banker.
”En enda fråga är absolut avgörande för att vi ska få en vändning: När får vi finansmarknaden att börja fungera, för det gör den absolut inte ännu.” Jan Johansson, VD för SCA.
Svar: – Jag håller med, vi kan inte ropa faran över förrän hushåll och företag kan få krediter och bankerna är beredda att låna ut till rimliga villkor. Vi jobbar dag och natt med att lösa de infarkter som finns i det finansiella blodomloppet. Men det finns ingen universalmedicin, utan varje propp måste lösas med sina egna åtgärder.
”Har bankerna under 2009 verkligen tillräckligt med kapital för att klara utlåningstillväxten? Om inte, hur kan staten underlätta rekapitaliseringen?” Rikard Henze, bankanalytiker vid ABG Sundal Collier.
Svar: – Det här är en nyckelfråga för oss för närvarande, och vi analyserar både bankernas kapacitet och den samlade efterfrågan på krediter. Ser vi att det finns behov, och att staten kan ha en roll, kommer vi att använda de mycket omfattande möjligheter som ges inom ramen för regeringens stabilitetsplan.