Finansinspektionen vässar klorna

– Vi kan inte ta bort alla risker. Men vi kan göra marknader mer robusta, säger Martin Andersson. Bilder: Fredrik Stehn.

Aktiespararen har träffat Finansinspektionens nya generaldirektör, Martin Andersson. Han berättar om en rad stora planer som snart kommer att skaka om banker och finansföretag. Banklagstiftningen ger nämligen myndigheten stor rätt. Denna kan kräva ut vilka uppgifter som helst, byta ut styrelser och ledning och utlysa extra bolagsstämma utan att vara ägare. Dessa påtryckningsmedel användes senast mot Carnegie 2007.

– Vi bygger upp ett mer analytiskt förhållningssätt, med djupare analyser och en stab med kvalificerade ekonomer. Vi ska ha stor kompetens i att bedöma vad som händer och hur detta samverkar med skeendet i den finansiella sektorn. Vi ska hitta trender i marknader och i beteenden och se eventuella risker. Men vi ska också reagera på det vi ser, säger Martin Andersson.

Aktiespararen: Du har varit inne på att man teoretiskt skulle kunna reglera bort all risk. Men vad skulle då bli kvar?
Martin Andersson: – Att vi har en tillsyn beror på att en finanssektor är en nödvändighet för en fungerande marknadsekonomi. Fungerar inte denna fungerar inget annat heller. Vi gick från stark högkonjunktur till djup recession på extremt kort tid när det finansiella systemet slutade att fungera.

Företag och hushåll vill kunna komma åt sitt sparande omedelbart, men de behöver långfristig finansiering till investeringar. Bankerna har en viktig roll i att hantera denna likviditetsrisk, samtidigt som det innebär att det finns en grundläggande instabilitet hos dem.

Vi måste ställa starkare krav på likviditetsberedskapen i bankerna, men vi kan inte ta bort alla risker. Då skulle finanssektorn inte kunna utöva sin grundfunktion, och allt skulle stanna. Därför har vi en svår avvägning att göra.

Men vi kan göra marknader mer robusta. Väldigt mycket hittills har handlat om direkthandel, att inte gå genom börser. Vi måste få mer av pristransparens och motpartsclearing, där en aktör går in i mitten – som Nasdaq OMX gör på aktiederivat. Någon sitter då på alla risker, men det gör också att genomlysningen blir bättre av hur mycket risk de olika aktörerna har. När den centrala motparten inte finns är det svårare att veta hur mycket risk det finns i systemet.

Måste det då vara en myndighet som tar fram den här strukturen?
– Nej, men vi kan vara en -katalysator. VPC:s tillkomst 1991, till exempel, var mycket viktig för att vi skulle få stabilitet i hela -aktiehandeln, och detta drevs fram av myndigheterna. Med den centrala kontoföringen kunde man koppla ihop betalning med leverans av aktier vid affären. Innan dess fick vi ett glapp mellan betalning och leverans. Ännu viktigare var VPC för statsobligationer, eftersom det där handlar om enormt stora volymer.

Är detta vad som menas med ökad transparens?
– Det är ett sätt. Lika viktigt är att se till att vi får större likviditet med kapitalbuffertar, så att osäkerheten om vem som sitter på risken blir mindre. Ett skäl till att marknaden inte vill ha det är att aktörerna kan tjäna mer pengar på att det inte finns en tydlig genomlysning. Vi måste se till att det blir dyrt att inte ha det.

2000-talet har sett en kreativ explosion av finansiella instrument. Vill ni sluta att ligga steget efter?
– Vi måste förstå de produkter som kommer, på samma sätt som investerare måste förstå vad de köper. Det har funnits instrument de absolut inte förstått men investerat i ändå. Det här med att de i stället förlitar sig på kreditvärderingsföretagen och sedan sätter placeringsreglementet efter det är inte heller särskilt proffsigt. Man måste förstå vad man köper, inte bara se till vilket kreditbetyg ett papper har.

Det kan, som vi sett, bli en katastrof om man bara går på vad kreditvärderingsföretagen säger. Men de gör också mycket bra. Det skulle vara extremt kostsamt om alla som investerar i marknaden skulle behöva bygga upp en egen kreditanalysfunktion. De kommer nu under reglering. Men en risk med detta är att vi sätter kvalitetsstämpel på dem. Budskapet skulle i stället vara: Det här är en hjälp. Tänk själv, var medveten om vad du köper.

Kan du sammanfatta era överväganden kring banksektorn när tre av fyra storbanker gjort nyemissioner på över 60 miljarder kronor under det senaste året?
– Vi ser att fler saker måste omfattas av kapitalkrav och på ett annat sätt. Ett exempel: Om en bank gör om ett lån i sin låneportfölj till ett värdepapper och lägger upp det i handelsportföljen får den mycket mindre kapitalkrav på det. Motivet är att banken enklare ska kunna sälja värdepapperet vidare om det går dåligt, men vi har nu sett att det inte alltid går att sälja.

Det andra är att om du själv förstår att du inte ska sitta kvar med ett papper och lyckas hitta en köpare som inte förstår det är det bra för dig, men varför ska vi från reglerarhåll uppmuntra ett sådant beteende?

Vi jobbar internationellt på att driva upp kapitalkraven för handelsportföljen. Det har funnits motiv för att driva bort från låneboken till handelsportföljen, eftersom samma risk fått lägre kapitalkrav där. Vi har sett att stora internationella banker fått problem när de har expanderat sin värdepappersportfölj något enormt. Ett skäl till att svenska banker gått starka genom krisen är att de suttit med en stor lånebok men inte expanderat sina värdepappersportföljer i samma utsträckning som de internationella bankerna.

Vad handlar uppdraget från regeringen att utveckla ersättningsfrågorna i finanssektorn om?
– Bakgrunden är den rekommendation om ersättningsprinciper inom finanstjänstesektorn som Europeiska kommissionen beslutade om i april i år. Regeringen har gett oss i uppdrag att införa denna rekommendation, som inte alls är lika långtgående som den politikerna diskuterar. Vi har till exempel inte lagstöd för att diskutera nivåer på bonus. Jag tror att man måste få till en bättre genomlysning, där man både kan stå för de bonusmodeller man valt och förklara dem.

Men har vi inte det redan med ”riktlinjer för ersättning”, som är uppe på varenda bolagsstämma?
– Då handlar det om den högsta ledningen. Vad som är speciellt med finanssektorn är att många människor kan ändra hela riskprofilen med sitt beteende. Det kanske inte är aktiechefen som ska sätta modellen för ersättningssystemet för dem på handlargolvet utan snarare styrelsen eller ägarna. Risk kopplad till ett ersättningssystem bör belysas bättre.

Vad gör Finansinspektionen för enskilda drabbade? Enskilda personer har ju ingen att vända sig till när de får sina depåer rensade av en ansvarslös mäklare – annat än att ta ärendet till tingsrätten.
– Finansinspektionen har inte det uppdraget. När det handlar om enskilda ärenden ska konsumenterna vända sig till Konsumentverket eller till Bank- och finansbyrån eller Försäkringsbyrån. Vi jobbar med informationsgivning. Sedan har vi en stor klagomålshantering.

Just det. Vad gäller kapitalförvaltningsbolaget Acta har ni fått 250 klagomål från folk som förlorat sina pengar. Skulle ni inte vilja kunna hjälpa dem att få rättelse?
– Finansinspektionen kan aldrig driva enskilda ärenden. Vad vi kan göra är att sätta i gång tillsynsaktiviteter om något inte verkar okej, till exempel om vi får in många anmälningar mot ett bolag. Men det är inte vår önskan att driva enskilda kundfrågor; det skulle kräva en helt annan organisation.

Relaterad länk
"FI drar in Aspis Livs tillstånd"
(Aktiespararna, 2009-11-26)