I Norrköping är Fredrik Lundbergs namn välkänt. Det var där hans far, Lars Erik Lundberg, började bygga bostäder 1944 strax före krigsslutet. I hemstaden är Lundbergs fortfarande stor fastighetsägare och dessutom huvudägare i skogsbolaget Holmen, sta’ns industriella storhet. Ett tag var han dessutom delägare i Norrköpingssönerna Eklöfs sportkedja, Stadium.
För den breda allmänheten är Fredrik Lundberg dock fortfarande ett förhållandevis okänt namn – framför allt jämfört med andra betydande finansfamiljer som Wallenberg och Stenbeck.
I Finanssverige väcker hans namn dock allt mer respekt för varje år som går. Det som senast gav uppskattning var Lundbergs försäljning av Cardo till Assa Abloy, som betalade en budpremie på hela 57 procent för ett bolag som Assa Abloy dessutom bara till vissa delar vill äga.
Det är i stort sett bara Lundberg som lyckas få ut så stora budpremier – även om han denna gång inte riktigt nådde upp till den 80-procentiga premie han fick för Östgöta Enskilda Bank, som såldes till Danske Bank på 1990-talet.
Det kommande decenniet kan bli Fredrik Lundbergs verkliga storhetstid. Han har nämligen ytterst goda förutsättningar att ta kontrollen över Industrivärden, vilket är nyckeln till makten över de välkända bolagen SCA, Skanska, SSAB, Sandvik, Handelsbanken och Höganäs samt vardera en nyckelposition i två verkliga guldägg på den svenska industrihimlen: Ericsson och Volvo.
Tillsammans kontrollerar Industrivärden börsbolag som sammantaget omsätter 870 miljarder kronor, har 350 000 anställda och ett börsvärde på 900 miljarder kronor, eller, om man så vill, en fjärdedel av det totala marknadsvärdet på Stockholmsbörsen. Den svenska principen, med ask-i-ask-ägande och skillnader i rösträtt mellan A- och B-aktier, gör att Industrivärden kan kontrollera alla dessa bolag trots att det självt värderas till ”bara” 45 miljarder kronor. Genom åren har mycket makt samlats i Industrivärden.
Lundbergs är redan i dag enskilt största ägare till Industrivärden, med 13 procent av kapitalet och nära 18 procent av rösterna. Inräknat familjen Lundbergs övriga aktier i Industrivärden kommer familjen upp till mer än 20 procent av rösterna. Störst är dock alltjämt Handelsbankensfären, som med Handelsbankens och SCA:s forsknings- och personalstiftelser kan räkna ihop 36 procent av kapitalet och precis under 50 procent av rösterna i Industrivärden.
Det kan se ut som ett ointagligt försprång, men det är i så fall en synvilla. För till skillnad från Lundbergs har Handelsbankensfären inte ett naturligt kassaflöde för att försvara sin ägarposition. I alla strider, även de på finansmarknaden, avgör försörjningslinjerna bakåt slagen. Den som har tillgång till nya resurser vinner tids nog över dem som inte kan få fram nya arméer och ny personal.
De Handelsbanken- och SCA-anknutna stiftelserna som äger aktierna i Industrivärden har inga andra inkomster än den årliga utdelningen från Industrivärden – men de har utflöden för forskningsanslag och pensioner. Därmed kan de i praktiken inte köpa många fler aktier i Industrivärden.
Det kan däremot Fredrik Lundberg genom det börsnoterade fastighets- och förvaltningsföretaget Lundbergs, som kontrolleras av familjen. Lundbergs har årliga kassaflöden (inräknat utdelningar från börsportföljen, vinster från fastighetsrörelsen och avdrag för den egna utdelningen till aktieägarna) på omkring 1 miljard kronor per år. Därtill hamnar ytterligare uppskattningsvis närmare 500 miljoner kronor i familjens direkta fickor genom utdelningen från Lundbergs och den övriga privata börsportföljen.
Detta är pengar som på senare år har använts också för att stärka ägandet i bolag som Handelsbanken har intressen i, senast genom köpet av 800 000 aktier i Skanska för runt 100 miljoner kronor, där Fredrik Lundberg vid vårens stämma även blir invald som styrelseledamot.
Skulle Fredrik Lundberg vilja öka köptakten av aktier i Industrivärden har han dessutom gott om alternativ. Fastighetsbolaget Hufvudstaden, som Lundbergs äger till 44 procent, har en belåningsgrad om 17 procent – mot 53 procent för genomsnittet av övriga börsnoterade fastighetsbolag. Hufvudstaden skulle därmed kunna öka belåningen med 8 miljarder kronor och ändå inte vara i sämre skick än vilket fastighetsbolag som helst på börsen. Delas dessa upplånade pengar ut till Hufvudstadens aktieägare skulle Lundberg få 3,5 miljarder kronor att köpa aktier för. Dessutom finns minst 4–5 miljarder kronor i extra belåningsutrymme i börsbolaget Lundbergs, eftersom även dessa fastigheter är lågt belånade.
Fredrik Lundbergs intresse för Industrivärden infann sig samtidigt som finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg gav upp sina försök att ta över Industrivärden i början av 2000-talet. De första aktierna köpte Lundberg 2002. Affären har hela tiden beskrivits som en finansiell investering och som ett bra sätt att få riskspridning i verksamheten.
Man kan köpa den förklaringen. För den som är långsiktig är investmentbolag ingen dum investering, med tanke på den generellt sett höga utdelningen, substansrabatten och den breda portföljen som gör dem till lågriskinvesteringar. Investmentbolag generellt ger ju en högre direktavkastning än direktägda aktier, eftersom de av skatteskäl delar ut hela den erhållna aktieutdelningen till sina aktieägare. Substansrabatten gör därmed att direktavkastningen på en investmentbolagsaktie jämfört med en ”vanlig” aktie blir högre.
Snart lär Fredrik Lundberg få bekänna färg om huruvida investeringen i Industrivärden är ”bara” en finansiell investering eller om hans ambitioner är större än så. Intressant i sammanhanget är nämligen att börsbolaget Lundbergs de fem senaste åren har satsat betydligt mer på att köpa aktier i Handelsbanken närstående bolag än på att investera i fastigheter, som från början var kärnverksamheten. I dag utgör fastighetsportföljen drygt 20 procent av Lundbergs substansvärde, en halvering jämfört med för tio år sedan.
I den senaste årsredovisningen talar Fredrik Lundberg sig varm för fastighetsinvesteringar kommande år till följd av en stark efterfrågan på bostäder och lokaler. Om det visar sig att börsportföljen, trots profetian om intressanta investeringar i fastighetssektorn i årsredovisningen, fortsätter att växa i betydelse måste man nog betrakta Fredrik Lundbergs affärer som klart maktambitiösa.
Själva kampen om Industrivärden utspelar sig i Handelsbanken, eftersom det är själva navet i Handelsbankens sfär. Fjolåret var då en märkeshändelse när Industrivärden gick förbi Handelsbankens personalstiftelse, Oktogonen, som största ägare i banken. I fjol köpte Industrivärden nämligen 2,9 miljoner aktier i Handelsbanken och äger i dag 66 miljoner aktier. Oktogonen sålde samtidigt 1 miljon aktier och äger nu knappt 65 miljoner aktier. Det är en intressant tabellförändring, som lär få sin fortsättning.
Oktogonen skapades 1973 som ett sätt att belöna Handelsbankens anställda. Det initiala kapitalet var blygsamt, men genom årtiondena har fonden fyllts på med kapital till följd av bankens framgångar. Enligt statuterna ska en tredjedel av den överavkastning på eget kapi-tal som Handelsbanken presterar i jämförelse med sina nordiska och brittiska bankkonkurrenter gå till fonden.
Oktogonens maximala tilldelning är 15 procent av den totala aktieutdelningen, och i de fall utdelningen sänks eller slopas går inga pengar till Oktogonen. Endast två gånger sedan starten 1973 har Oktogonen inte fått tilldelning.
De två senaste åren har Oktogonen fyllts på med 800 miljoner kronor per år. Problemet är att utflödet samtidigt har ökat och nu är större än inflödet, eftersom det just nu sker stora pensionsavgångar i Handelsbanken av 40- och 50-talister som varit med i banken sedan Oktogonen startade och som kan ha upp till 10 miljoner kronor i fordringar på Oktogonen. Nettoutflödet uppgår för närvarande till runt 500 miljoner kronor om året, vilket fått Oktogonen att nagga på portföljen. I första hand har aktier i Ericsson, Sandvik, Skanska och Industrivärden sålts, men nu säljs alltså aktier även i Handelsbanken.
Oktogonens förmögenhet uppgår i dag till nästan 16 miljarder kronor, varav 13 miljarder är placerade i Handelsbanken. Oktogonen har alla skäl att hålla ägandet i Handelsbanken på över 10 procent, eftersom det ger skattefria utdelningar. Lyckas inte detta kommer skatteeffekten att erodera Oktogonens kapital i än snabbare takt än vad som nu sker.
Det ser helt enkelt oundvikligt ut att Industrivärden kommer att öka sitt inflytande över Handelsbanken, medan personalens genom Oktogonen oundvikligen kommer att minskas. I bakgrunden av denna förändring ökar Lundbergs sitt intresse i Industrivärden.
Vad eftersträvar då Fredrik Lundberg egentligen med sitt intresse i Handelsbankens bolag? Rimligen är han intresserad av samma sak som en gång Hagströmer och Qviberg, nämligen att komma åt substansrabatten. Dessutom har det genom åren pratats om en sammanslagning av SCA och Holmen.
Det kan bli ett spännande decennium på börsen, efter en tid då ägarstrider lyst med sin frånvaro – förutom en och annan batalj i Volvos styrelse mellan just Industrivärden och finansmannen Christer Gardell på andra sidan. I de kommande uppgörelserna har Fredrik Lundberg resurser att inneha huvudrollen.
Kassaflöden investment-
bolagens nya giv
Skälet till att Industrivärden är möjligt att utmana för herrar som Sven Hagströmer och Mats Qviberg, och nu av Fredrik Lundberg, är att Industrivärden saknar eget kapitalflöde. De utdelningar som flyter in måste av skatteskäl delas ut till aktieägarna. Detta betyder att kapitalet hela tiden tenderar att erodera, eftersom investmentbolaget samtidigt har kostnader för förvaltningen.
I tider av kris, när portföljbolagen kan behöva kapital, kan investmentbolagen bli finansiellt sårbara. Investor har lidit av detta alltsedan Scania börsnoterades 1996. Nu har Investor dock bestämt sig för att byta strategi. Bolaget ska placera de helägda bolagen, sårvårdsföretaget Mölnlycke och vårdbolaget Aleris, bland kärnföretagen.
Dessa kommer inte att säljas och ska i framtiden bidra med stora kassaflöden, som kan användas för nya investeringar eller för att försvara gamla. Det finns också en tanke med att just dessa två bolag har valts ut, eftersom den underliggande efterfrågan drivs av samhällets vårdbehov, vilket är ytterst konjunkturokänsligt och därmed bör kunna ge vinster även i konjunkturellt dåliga tider.
Industrivärden har valt en annan väg. Bolaget har sålt alla rörelsedrivande företag, senast genom att börsnotera Indutrade, och har i stället börjat ge ut konvertibler för att få tillgång till kapital. Industrivärden har genomfört två lyckade konvertibelemissioner som gett företaget 10 miljarder kronor i friskt kapital. Denna väg att gå är dock mer vansklig, eftersom lånen ska återbetalas alternativt att ägandet sprids ut om konvertiblerna byts till aktier.
Ulf Petersson
LÄS HELA AKTIESPARAREN (2011/4) HÄR!