En husförsäljning och en delförsäljning av eget företag hade i slutet av 1994 gett mig ett angenämt problem att lösa: Hur får jag bästa möjliga avkastning på kapitalet?
Valet blev aktiemarknaden – ett självklart val. Och det gick bra för mig åren 1995 och 1996. Aktier var fundamentalt billiga, i kölvattnet av kronkollapsen och 500 procents ränta några år tidigare. P/E-talen var låga och eget kapital lågt värderat. Och efter tiden som egen företagare slapp jag nu tänka på kunder, vare sig de var tröga betalare eller kverulantiskt missnöjda. I skydd av börsens anonymitet kunde jag sälja och sedan sova gott om nätterna. Jag skickade tacksamma tankar till de duktiga direktörer som fick kapitalet att växa betydligt snabbare än när jag själv arbetade sju dagar i veckan utan semester.
Ganska snart lämnade jag de trygga aktieplaceringarna och började investera i framtida tillväxtområden och tillväxtbolag. Men Asienkrisen i juli 1997 spred sig snabbt till alla tillväxtmarknader, och Rysslands rubelkris året efter blev en chock.
Där hade man kunnat köpa 100 kronor i tillgångar för en femma, men nu var de värda bara 50 öre. Och under 1998 sjönk aktiekurserna för bolagen på Innovationsmarknaden med 39 procent. Peter Malmqvist missade inga tillfällen att berätta att han hade hunnit sälja sina aktier i tid, men jag förstod ingenting och vågade varken köpa eller sälja längre.
Måndagen den 24 augusti 1998 besökte jag Magnus Rosén hos Stock Home Brokers. Detta värdepappersbolag i Stockholm hade grundats 1994, och i maj 1997 hade det blivit en del av Stocktonkoncernen. Företaget beskrev sig i termer som ”unik marknadsöverblick, en relativt kortsiktig placeringspolitik, affärstillfällen kan uppstå och försvinna inom loppet av ett par minuter” och så vidare. Och företagets kunder ”lockas av ett snabbt omsättningstempo, fattar snabba affärsbeslut och vill ha en personlig mäklare som kontaktar dig ofta”.
Stock Home tog inget betalt för denna goda cigarr – men delade på kurtaget med Penser Fondkommission, som skötte administrationen. Jag kom inte upp till Stock Homes kapitalgräns på 500 000 kronor men fick vara med ändå.
Magnus Rosén hade snabbt rödmarkerat en del ”stendöda” papper i min portfölj. Ett tiotal småposter i olika fastighetsbolag såldes, samtidigt med några rederier och mossiga industriaktier som Scania, Saab, Gränges och Hexagon.
Nu började vi handla kort, och så här brukade affärerna se ut:
10/9 1998: Köpt 300 H&M à 582 kr = 174 600 kr + 1 135 kr kurtage = 175 735 kronor.
16/9 1998: Sålt 300 H&M à 605 kr = 181 500 kr – 1 180 kr kurtage = 180 320 kronor.
VINST: 4 585 kronor. Kurtage: 2 315 kronor.
15/9 1998: Köpt 500 Nokia à 644 kr = 322 000 kr + 1 449 kr kurtage = 323 449 kronor.
24/9 1998: Sålt 500 Nokia à 653 kr = 326 500 kr – 1 469 kr kurtage = 325 031 kronor.
VINST: 1 582 kronor. Kurtage: 2 918 kronor.
Varje vecka under hösten 1998 gick vi sedan ur den ena och in i den andra aktien. Magnus ringde nästan dagligen för att ge en morgoninformation (”breakfast briefing”), då han läste högt ur dagens morgonfax. Därefter presenterade han ett hett uppslag – oftast ett bolag som snart skulle kvartalsrapportera och i vilket han eller någon kollega kände någon som hade berättat att det var glada miner i direktionsrummen och bland analytikerna.
Magnus var alltid optimistisk men lyckades bara sällan pricka in den förväntade köpkursen. Det blev aldrig dagslägsta vid köp utan snarare dagshögsta – och tvärtom vid försäljningarna. Men min blockering mot aktiehandel var i alla fall botad.
Under hösten köptes Stock Home Brokers av Lernesjö Invest (de nuvarande omdiskuterade huvudägarna till oljebolaget Texas Onshore). Rosén fick inte stanna kvar utan flyttade till Tempelman. Bolaget hade startats 1997 och ägdes till 37 procent av Traction, medan Fischer & Partners skötte administrationen. Jag följde med men försökte stå emot de Rosénska locktonerna, och det blev färre affärer 1999. Men i mars 2000 fick jag ett återfall och gick på hans inrådan in i några norska IT-och telekomaktier precis före den stora kraschen.
I efterhand kan man lätt sura och se sig själv mjölkad på pengar genom att bolaget man handlat med har sysslat med handel i eget lager och anpassat kundernas köp- och säljnotor efter dagshögsta och dagslägsta. Dock berättade Christer Berglund i Veckans Affärer nummer 16-2007 att den för insideraffärer anklagade Bernhard von der Osten-Sacken, vars måltidsdryck en längre tid enligt skvallerspalterna varit champagne à 78 000 kronor per flaska, hade börjat arbeta hos Stock Home 1995 och att bolaget hade fått en varning av Finansinspektionen, eftersom det hade handlat i aktier i lager för egen räkning. Huvudägarna tvingades sälja bolaget till nya huvudägare (Stockton).
von der Osten-Sacken jobbade också ett tag hos Stockton, som hösten 1998 sålde Stock Home till bröderna Lernesjö och sedan bytte namn till Net Capital – ett namn som fortfarande ger mig panikångest. Pengar investerade i detta bolag, eller i E-play och andra bolag de sjösatte, försvann spårlöst.
von der Osten-Sacken och personalen i Stock Home verkade i alla fall på 1990-talet ha jobbat med insiderinformation, som var utan större värde när den till slut nådde fram till mig. (Om jag aldrig hade blivit kund hos Stock Home/Tempelman utan behållit mina fastighetsaktier hade jag kunnat glädja mig åt en 700-procentig uppgång på dem från 1997 till 2007 – och tillsammans med rederiaktierna hade de gett mig en bekymmersfri tillvaro under de svåra åren 2001–2003.) Magnus Rosén brukade kalla Nokia för ”börsens bästa bolag”. Att behålla Nokiaaktien under 1,5 år hade gett mig betydligt mer än vad fortsatt korttidshandel gjorde – men heller inget kurtage till Stock Home ...
Lek med döden hos Börsinsikt
På sommaren 1999 blev jag bländad av ett statistiskt material om tidningen Börsinsikt, vars modellportfölj hade överträffat index år efter år. Matteus FK skötte administrationen, och kurtaget delades med Börsinsikt, som skötte rådgivningen. Jag öppnade en ny depå där.
Den 21 juli 1999 köprekommenderade Börsinsikt energidrycken Magic House (22 kronor), Micro Systemation (42 kronor) och Confidence (4 kronor). Jag tyckte mig kunna märka ett ansträngt tonfall och en nästan flämtande andhämtning när Börsinsikts sympatiske aktierådgivare Thomas Olofsson Koch presenterade bolagen. Han lät som om han inte var bekväm med situationen, men jag tolkade erbjudandet som ett mandomsprov. Börsinsikt ville testa om jag hade nerver nog för att göra affärer med de stora grabbarna. Vågade jag, som en James Dean, köra ett billopp mot stupet (”chicken race”) mot rivalen Buzz (som fastnade i bilens dörrhandtag och följde med utför stupet)?
Det vågade jag naturligtvis, och jag kände glädje över att äntligen bli upptagen bland de tunga placerarna i Börsinsikts brödraskap, som ständigt överträffade index.
Nio år senare är aktierna ännu inte tillbaka på de nivåer jag köpte, men bolagen har överlevt. Magic House har ömsat skinn några gånger till C 2 SAT och Axlon. Micro Systemation säljer för fullt till Scotland Yard och FBI (aktiekurs 13 kronor, men 2004 kostade aktien 1 krona). Confidence är ett respekterat säkerhetsbolag (kurs runt 0,45 kronor).
Men dessförinnan gick resan snabbt söderut, framför allt när Mattias Eriksson satte in all kraft på att sälja mina trygga aktieinnehav för att köpa (med reservation för om de två förstnämnda bolagen över huvud taget hade en verksamhet):
14/1 2000: E-play, 300 aktier à 87 kronor (vadslagning och spel via mobiltelefon).
27/1 2000: Surfbuy, 1 000 aktier à 53 kronor (hjälpmedel för e-handel).
2/2 2000: Kipling Holding, 100 aktier à 299 kronor (datakonsult).
10/2 2000: 100 Bidlet à 805 kronor (e-handel).
Under den fortsatta tokrusningen i februari och mars det året köptes bland annat Readsoft (173 kronor), Net Insight (591 kronor), Information Highway (127 kronor), Yatack (13,51 norska kronor – norsk e-handel). Ett par aktier hann säljas med vinst, men de övriga föll fritt eller blev värdelösa.
Börsinsikt hade räknat fram ett motiverat värde på 63 kronor för Confidence. Micro Systemations framtida vinst skulle bli 1,3 miljarder kronor, och med ett P/E-tal på 20–25 var denna aktie en framtida 100-dubblare (till kurs 4 000 kronor), enligt tidningen. Mats Jonnerhag (Börsinsikts grundare och dåvarande chefredaktör) satte Bidlets (senare QXL) motiverade kurs till 1 500 kronor, medan den i stället sjönk till 1–2 kronor ... Officiellt hade tidningen en betydligt mer balanserad portfölj än den jag fick, men den lyckades ändå underträffa index just när jag var kund. Min vanliga otur …
När jag slutligen vaknade kom frågorna tillbaka: Hade jag hamnat ur askan i elden? Fortsatte aktiedumpandet med oförminskad hastighet till denna nya depå?
Min konspirationsteori fick ny näring när Veckans Affärer kunde meddela att två frontfigurer från Stockton och Stock Home, Jesper Stevrin och Jan Mattsson-Klingspor, under 2000-talet hade samarbetat med von der Osten-Sacken som garanter vid nyemissioner. Jesper Stevrin var en av grundarna till Stock Home och blev senare storägare i United Brokers. Och UB blev huvudägare till Börsinsikt, då den sympatiske Mats Jonnerhag uppenbarligen förlorade kontrollen över sin tidning (2004). Och under Stevrins tid har Börsinsikt på senare år haft aktierekommendationer på ”bubbelbolag” som CISL-gruppen, Skycom med flera bolag kopplade till finansmannen Leif Danielsson.
(Tillsammans med 17 övriga garanterade Stevrin 51 miljoner kronor till Jonas Birgerssons Labs 2:s nyemission hösten 2007. Men 16,5 miljoner kronor betalades aldrig in. Birgersson hotar med skadestånd och har namngett Stevrin, som sagt att ”pengarna var slut”).
Stevrin är i dag huvudägare och ordförande i Skycomavknoppningen Fast-TV, och vid årsstämman 2008 konstaterade revisorn i revisionsberättelsen:
”… kraftiga eftersläpningar i bokföringen. Vi har inte med tillfredsställande säkerhet kunnat bedöma värdet av de immateriella anläggningstillgångarna ... Vi kan inte uttala oss om årsredovisningen ... ger en rättvisande bild av bolagets resultat ... Väsentlig osäkerhet för företagets framtida drift”.
Mest berodde dessa brasklappar på att bokföringsbyrån var ordentligt försenad i sitt arbete och att revisorn inte haft möjlighet att gå igenom underlaget i tid. Men i Fast-TV:s årsberättelse och under rubriken ”Framtida behov av kapital” hade ”huvudägaren i bolaget, Jesper Stevrin, uttryckt sin vilja att fortsatt finansiera Fast-TV”. Men Labs 2-händelsen illustrerar att det är en sak att vilja och en annan att kunna. Och på en direkt fråga svarade Stevrin också att det som stod i årsredovisningen kunde tolkas som ”inget löfte på något sätt”.
Tiden med Börsinsikt kan också ses som en serie olyckliga omständigheter, men den visar också vad som händer när man släpper kontrollen över sina sparpengar under en bubbelekonomisk epok. Andra sparare råkade betydligt värre ut.
Men ibland kör nog kurtage- och prestationsavlönade supersäljande mäklare också sitt eget ”chicken-race” i aktielagerrensning. Och de försöker bräcka varandra under säljandet av ett avslaget södergående papper till priser som vore det en kommande raket.
När jag försökt tjäna snabba pengar genom att följa ”experters” råd har jag alltid hamnat i papper som rådgivaren haft egna intressen i, såsom en kommissionär med eget lager eller aktörer på chattsidorna som pratar upp sina egna portföljer.
Å andra sidan är det naturligt att en kommissionär som ger ett köpråd på en aktie samtidigt ser till att ha ett lager av denna aktie så att kunderna kan få tilldelning. Men det är också naturligt att hungriga personer flockas i en miljö som serverar många gratisluncher.
När kontakten med dessa ”rådgivare” slutligen brutits (2001) träffade jag en kund hos Carnegie som berättade hur väl omhändertagen han var och vilka goda råd han fick. Hade jag nappat igen hade jag där fått summa 91 köpråd på aktier våren 2002 som sex månader senare samtliga stod på minus. Och vi hade kunnat dela äran av en notering i Guinness rekordbok ...
Den 22 april 2004 firade Stockholm Fondkommission sin flytt till Stureplan 15 med en invigningsfest. En av de tre huvudägarna var Magnus Rosén. Jag blev inte inbjuden, men det kändes ändå som om jag hade haft del i hans framgångar.
År 2003 besöktes jag i hemmet av en trevlig försäkringsrådgivare, som ville sälja olika sparprodukter. Jag berättade att pengarna var slut. Då pratade vi i stället om hans tid vid spelborden i Las Vegas. Jag lyssnade och blev senare inbjuden till huvudkontoret. Las Vegas-tråden togs upp igen när hans chef plötsligt rusade in och avbröt mötet. Jag var imponerad av dennes klärvoajanta skarpsinne – att han förstod att jag inte hade några pengar ... Men rummet var naturligtvis försett med mikrofoner och kanske rentav kameror för att se till att rådgivarna höll sig inom lagens råmärken – eller inte pratade bort dyrbar tid …