Ljus framtid? Den ryska ekonomin går för högvarv, men det finns även negativa trender.
”I Ryssland har vi kriser ”on a regular basis”. Finns det inget att krisa över så hittar man på något. Det här är alltid världens bästa eller sämsta marknad”
Uttalandet kommer från Jyrki Talvitie, chefsrepresentant för East Capital i Moskva, och levereras som svar på frågan om utsikterna för rysk ekonomi de närmaste åren.
Att rysk ekonomi både kan gå upp och ner vet alla som någon gång investerat i den ryska marknaden. Och mången investerare får något tomt och glasartat i blicken när det talas om 1998. Det var då börsen började falla, och fortsatte krympa tills all tillväxt sedan starten 1995 var som bortblåst.
Fem år tidigare, precis efter Sovjets fall, hade de stora statliga företagen privatiserats genom att medborgarna gavs 10 000-rubelscheckar som kunde lösas in mot aktier. På gatorna fanns små bås där checkarna byttes mot vodka eller pengar. Kaos och förvirring rådde.
Checkarna var början på en reformering och privatisering av den gamla Sovjetekonomin. Men det som började i kaos fortsatte på samma spår. Fram till kraschen 1998 gjordes alltför få av de reformer som näringslivet behövde för att kunna fungera. Staten drogs med ett galopperande budgetunderskott och för att finansiera sina skulder utfärdades statsskuldsväxlar. De ryska statliga bolagen som var i skriande behov av investeringarna fick dock inte många ören av det kapital som statsskuldsväxlarna inbringade. I stället gick pengarna rätt ner i det djupa hål som Rysslands skulder utgjorde. När statens stora inkomstkälla – oljan – började tappa i pris gick krisen för den ryska ekonomin inte att stoppa.
Dumpat oljepris utlöste krisen
I början av 1998 sjönk oljepriset till närmare 10 dollar fatet och pengarna från de ryska oljefälten slutade att strömma in i statens skattkista. Rubelns värde sjönk som en sten, det utländska kapitalet flydde fältet, bank- och betalningssystem bröt ihop och kvar stod ryska staten med enorma skulder som inte kunde betalas.
Det var den ekonomiska verkligheten i Ryssland för åtta år sedan. Sedan dess har den ryska ekonomin sett en period av mycket god tillväxt, vilken under 2000-talet har legat på mellan fem och sju procent per år. De senaste åren har stark inhemsk efterfrågan drivit på tillväxten till viss del, men den stora motorn bakom framgångarna är energin och råvarorna. Per Lundberg, rörelsechef för Handelsbanken i Moskva, menar att man måste förstå råvarumarknaderna för att över huvud taget förstå rysk ekonomi. Och han borde veta, efter att ha bott sammanlagt 16 år, i tre olika omgångar, i Ryssland.
– Rysslands tillväxt beror på oljepriset, och det är med råvaruglasögonen som man måste titta på ekonomin. De andra delarna är krusningar på ytan, men det är krusningar som blir större och större.
Tack vare de senaste årens höga råvarupriserna har Ryssland lyckats betala av stora delar av statsskulden och samla på sig en stor reserv av utländsk valuta. Valuta- och guldreserverna har gått från 36 miljarder dollar år 2001 till 196 miljarder 2006.
Men det är inte bara oljepriset som fått rysk ekonomi på fötter. Vladimir Putin som så ofta hängs ut som despot och demagog i svensk media, får beröm av Jyrki Talvitie på East Capital.
– Det Putin gjort är att centralisera makten och skapa förutsägbarhet för marknaden. Under Jeltsin-tiden fanns det ingen som helst rättssäkerhet, alla gjorde som de ville och man hade ingen aning om vad som skulle hända. De längsta planer som bankerna gjorde låg på ett år. I dag gör man tioårsplaner. Så ur marknadens synvinkel är Putins insatser väldigt positiva.
Investeringsparadis? Rysk tillväxt hänger till stor del på oljan, men nu klättrar även andra branscher upp som utmanare.
Reformerna släpar efter
Torbjörn Becker är direktör på SITE, Stockholm Institute of Transition Economics. Enligt honom har valutareserven gjort att Ryssland har kunnat betala sina utlandsskulder och trygga sin import; risken för att ryssarna inte ska kunna betala sina räkningar, vilket hände under krisen 1998, är numera minimal.
Men han ser också vissa negativa effekter av de höga oljepriserna. Oljan skapar tillväxt och gör landet attraktivt för utländskt kapital, trots att många viktiga reformer uteblivit. Staten har därmed mindre press på sig att genomdriva reformerna eftersom landets ekonomi tuffar på av sig självt, med oljan och gasen som lok. Därtill menar Torbjörn Becker att Ryssland borde investera mer i landets infrastruktur och förbättra produktionskapacitet som på vissa håll ligger kvar på Sovjettidens mycket låga nivå.
Investeringarna i olje- och råvarusektorerna är också eftersatta, eftersom ryska staten inte vill släppa greppet om de viktigaste resurserna. I stället för att bjuda in investerare att förbättra kapaciteten på de ryska oljefälten håller staten hårt fast i resurserna och hindrar en snabbare utveckling. Investeringar i energisektor skulle kunna fungera som ett skyddsnät den dag då oljepriset går ner och intäkterna minskar, menar Torbjörn Becker.
Torbjörn Becker pekar också på problem som utbredd korruption och en stor byråkrati, starka intressegrupper med stor makt över politiken och en alltför klåfingrig stat.
– Man kan inte fortsätta med en policy där man plockar åt sig alla företag som går tillräckligt bra. I dag är incitamenten att gå in i Ryssland tillräckligt stora för att väga upp risken att bli exproprierad av staten.
Under 2003 och 2004 var debatten kring statens inblandning i den privata sfären en het potatis och många utländska investerare lämnade den ryska marknaden. Skälet var att landets rikaste man Michail Chodorkovskij, ägare till oljebolaget Yukos, fängslades för skattesmitning och hans företag dömdes att betala skatteskulder som översteg dess nettointäkter. Detta drev bolaget i konkurs under 2005. Fallet Chodorchovskij var, enligt många bedömare, ett sätt för Putin att statuera ett exempel på vad som händer om företag växer sig för kraftiga och börjar blanda sig i politiken. >>
Uppmärksamheten kring fallet Yukos har nu mattats av, mycket tack vare de starka intressen som utländska bolag har i de ryska oljefälten. Men om oljepriset sjunker och intresset i den ryska marknaden minskar så kommer fokus att flyttas tillbaka till frågan om statens inflytande över den privata sektorn, menar Torbjörn Becker.
Per Lundberg på Handelsbanken i Moskva menar att vi måste släppa rysskräcken för att förstå oss på vår granne i öst.
Rysskräcken finns kvar
Det är historier som den om Yukos som gör att många i dag ryggar tillbaka när man nämner Ryssland. Men det handlar också om djupt rotade föreställningar, menar Per Lundberg.
– Vi kommer hela tiden tillbaka till rysskräcken. Folk minns kalla kriget, Poltava och det man fick lära sig i lumpen om att ”Ryssland är farligt”.
Det är viktigt för oss att plocka ner skygglapparna och faktiskt försöka förstå Ryssland, menar Per Lundberg. Inte bara för att vi vill tjäna pengar på den ryska börsen, utan för att de ryska bolagen sakta men säkert växer sig starka och expanderar även utanför landets gränser.
– Det här är spelare som kommer att bli stora på sikt, därför behövs mer information om bolagen.
Per Lundberg vill också ta kål på myten att ryska företag är icke-transparenta och korrupta:
– Det gick lite vilt till under privatiseringsprocessen på nittiotalet, men i och med att företagen söker sig till utländska marknader måste de anpassa sig.
Under Sovjettiden styrde den statliga planeringsbyrån Gosplan över i princip all produktion. En fabrikschef var varken insatt i sina inköpskostnader eller försäljningsintäkter, berättar Per Lundberg.
– Omställningen från det här helt slutna systemet pågår förstås fortfarande och man ska inte underskatta den tid det tar. Samtidigt är ryssarna snabba på att lära och det finns en enorm vilja att få det bättre.
Bubbla?
Kommer rysk ekonomi att kunna fortsätta tuffa på så starkt som den gjort de senaste åren? I så fall kan vi se fram emot en BNP-tillväxt på runt sex procent per år och en av övergångsekonomiernas bästa börs. Vissa menar att tillväxten varit för stark och att det är en bubbla vi nu ser. Banksektorn är ett av de områden som ibland pekas ut som alltför snabbt växande.
Det är fel, anser Jyrki Talvitie på East Capital. I andra tillväxtmarknader står banklån- och konton för cirka 60 procent av BNP, i västvärlden överstiger de 100 procent. I Ryssland, däremot, ligger samma siffra på 40 procent.
– Det tyder på att tillväxten i den ryska banksektorn inte är en bubbla. Startar man på noll kan tillväxten vara extremt hög under lång tid, menar Jyrki Talvitie.
Och att banksektorn växer är förstås en indikator på hur resten av landets ekonomi går. Trots den snabba tillväxten har den ryska banksektorn i dag en omsättning ungefär lika stor som de fyra svenska storbankerna tillsammans, på en befolkning som är cirka 16 gånger större. Det finns utrymme för tillväxt, alltså.
Det är svårt att hitta analytiker som inte tror på en mycket ljus framtid för Ryssland de närmaste åren, menar Jyrki Talvitie på East Capital i Moskva.
Så vad händer med Ryssland framöver?
– Ekonomiskt finns alla förutsättningar för att det ska bli en success story, menar Torbjörn Becker på SITE.
Landet har en stor kassa, en välutbildad befolkning och stora naturresurser. Men politiskt finns det många negativa trender:
– Det är ju aldrig till en fördel för en regims image om alla ledande kritiker dör eller försvinner.
Jyrki Talvitie och Per Lundberg är mer positivt inställda och menar att det i Moskva i dag är svårt att hitta analytiker som ser negativt på den fortsatta ekonomiska utvecklingen i Ryssland.
– När jag hade investeringskommittén från Sverige här i förra veckan fick vi leta länge för att få tag på någon som var negativt inställd som kunde berätta om Ryssland, för att svenskarna inte skulle tro att vi mutat analytikerna, berättar en leende Jyrki Talvitie.
På en punkt tycks alla analytiker ense: 1998 kommer inte att upprepas.
– Visst kan det bli kriser, det hade vi även i Sverige senast för några år sedan, säger Per Lundberg. Men med dagens valutareserver och stabiliseringsfond är det finansiella läget ett helt annat än för åtta år sedan.
Så du är optimist?
– Ja, de brukar säga det, säger Per och citerar poeten Fjodor Tjutchev som skrev: “Man kan inte förstå Ryssland, man måste helt enkelt tro på henne.”
Fakta: Ryssland
BNP per capita: 11 041 USD år 2005 (justerat för skillnader i köpkraft). Sveriges BNP var 29 898 USD och USA:s 41 399 samma år.
Tillväxt: Sedan början av 2000-talet har Ryssland haft en tillväxt på mellan fem och sju procent per år, driven till stor del av energi- och råvarusektorerna under de första tillväxtåren, men nu även påeldad av en starka inhemsk efterfrågan.
Valutareserv: Rysslands export är i dag mycket större än landets import.Mycket utländskt kapital flyter in i landet och ökade utländska direktinvesteringarna tillför än mer kapital. Valuta- och guldreserverna har gått från 36 miljarder dollar 2001 till 196 miljarder 2006.
Världshandelsorganisationen: För 14 år sedan ansökte Ryssland om medlemskap i WTO. Sedan dess har förhandlingar pågått, med varierande resultat. Efter att USA:s och Rysslands presidenter i november 2006 undertecknade ett bilateralt handelsavtal tycks ett stort hinder för ryskt medlemskap undanröjt och många hoppas på ett medlemskap snart.
Korruption: Ryssland rankas som nummer 96 av 175 länder i Världsbankens ”Doing business”-rapport. Tillståndsförfaranden, lånemöjligheter och handel över gränserna är de faktorer som drar ner Rysslands rankning.