Aktiespararen träffar riksbankschefen Stefan Ingves i samma veva som det står klart att Grekland ska ha nyval och kreditvärderingsinstitutet Moodys sänker kreditbetyget för spanska banker och regioner på löpande band. Aktiemarknaden reagerar ryggmärgsmässigt nervöst med kursfall som får Stockholmsbörsen att tappa hela uppgången på 15 procent sedan årets början.
Som en ytterst centralt placerad person i svensk ekonomi, och med allt fler tentakler ute i Europa genom sina ordförandeskap i Europeiska systemrisknämndens rådgivande tekniska kommitté och i Baselkommittén för banktillsyn, kan man tycka att Stefan Ingves borde vara mer bekymrad över tillståndet i Europa än vad han är.
Däremot är han klart oroad över att svenskarna det senaste decenniet har ökat sina skulder så mycket att dessa nu uppgår till i genomsnitt 170 procent av den disponibla inkomsten. Han anser att detta gör hushållen sårbara när räntorna börja stiga, och för att förekomma framtida problem tycker han det vore bra att diskutera ytterligare åtgärder för att nedbringa skuldsättningen – förutom det nyligen införda lånetaket. Detta, anser Stefan Ingves, är nödvändigt, eftersom dagens situation med historiskt låga räntor samtidigt som låntagarna överbelånar sig riskerar att leda till långsiktiga problem.
Ingves lösning är att få bankerna att bli försiktigare med bolånen genom att höja deras riskvikter i balansräkningen, vilket betyder att banken måste ha mer eget kapital än i dag för varje krona i bolån. I linje med detta förslag anser han också att det är dags att börja diskutera krav på amortering för huslån. Dessa förslag lär inte falla i god jord hos bankdirektörer och en del högbelånade villaägare och bostadsrättsinnehavare …
Jag tänker alltid på svensk penningpolitik,
säger riksbankschefen Stefan Ingves.
Vad ägnar du dina tankar åt mest just nu?
– Jag går alltid och tänker på svensk penningpolitik, och sedan kombineras det med finansiell stabilitet i Sverige och numera en mängd olika stabilitetsfrågor som jag sysselsätter min tid med genom ordförandeskapet i Baselkommittén för banktillsyn. Jag funderar också på vad som händer i Europa. Å ena sidan är Sverige långt bort ifrån vad man skulle kunna kalla den grekiska vardagen. Samtidigt är vi en liten, öppen ekonomi och en del av Europa, vilket betyder att vi hela tiden påverkas på något sätt.
Hur ser du på den senaste tidens utveckling i Europa, och har bilden i något avseende förändrats under den senaste månaden?
– Jag har oerhört svårt att uttala mig om följderna på längre sikt utifrån vad som sker i olika länder från dag till dag. Men vårt huvudscenario är att problemländerna hankar sig fram och så småningom trasslar sig igenom sina ekonomiska problem. Vi har sagt att det tar ett antal år att gå igenom sådana anpassningscykler som länderna i södra Europa är inne i. Att det tar tid vet vi, inte minst av vår egen historia från början av 1990-talet. Man kan inte heller förvänta sig att länderna går igenom problemen på ett synkroniserat sätt. En del klarar det bättre än andra, och ibland blir det två steg framåt och ett steg bakåt.
Sverige har en styrränta på 1,50 procent. ECB höll nyligen sin ränta oförändrad på 1 procent. USA, däremot, har närmast avskaffat sin ränta och kommer att hålla den ytterst låg i ytterligare ett par år. Samtidigt visar USA hyfsad tillväxt, medan Europa i år ser ut att gå mot recession. Betyder detta att Europa har varit för hökaktiga och hållit uppe räntan för högt?
– USA:s högre tillväxt har två förklaringar. För det första fick USA sina bekymmer några år före oss i Europa och har därmed hunnit arbeta med problemen längre än vi. I Europa har problemen vandrat från land till land. Först hade vi Island och sedan Baltikum, och i den vevan dök även Irland upp. Nu, när de är på bättringsvägen och under kontroll, har problemen flyttat till södra Europa. Situationen i Europa är mer mångfacetterad än i USA. Samtidigt ska man komma ihåg att USA under ganska lång tid haft högre tillväxt än Europa, så det är inte oväntat eller ovanligt att det blir så även i år. Detta beror i sin tur på USA:s större flexibilitet i ekonomin och en annan befolkningssammansättning, med en mycket yngre befolkning än i Europa.
Cheferna för de fyra storbankerna gillar inte att Sverige ska gå hårdare fram vad gäller framtida kapitaltäckningskrav. Du sitter ibland nere i Basel, där de här frågorna bestäms. Hur ser du på denna kritik?
– Givet att banksektorn i Sverige är stor i förhållande till BNP och den svenska ekonomins öppenhet tycker jag det är rimligt att Sverige har högre kapitaltäckningskrav än miniminivån i Europa. En stor banksektor utsätter landet för extra stora risker; se bara på utvecklingen i Island. Därför är det viktigt att bankerna har tillräckligt med kapital. Många andra länder med stora banksektorer har dragit samma slutsats, till exempel Storbritannien och Schweiz.
Med tanke på att banksektorn i förhållande till ekonomin är stor samt att bankerna i sig är få till antalet, borde inte den framtida diskussionen om bruttosoliditet (hur stor balansräkning en bank ska tillåtas ha) få stor påverkan på de svenska bankerna?
– Bruttosoliditeten är viktig som ett sista säkerhetsbälte för att minska riskerna. Men ett införande av bruttosoliditet ligger kanske lite längre fram i tiden, och enligt Baselöverenskommelsen ska det införas senast 2018.
Vi har nu valt att fokusera på de vanliga kapitaltäckningsreglerna för att säkerställa att de svenska bankerna har tillräckligt med kapital. Med tanke på hur bankerna finansierar sig tycker vi också att det är viktigt att snabbt införa Basels likviditetsregler och se till att reglerna avser även vissa utländska valutor, som USA-dollar och euro.
De svenska bankerna har en så pass liten inhemsk inlåning att de riskerar att drabbas hårdare vid likviditetsbrist än andra länders banker. En tredje fråga som Sverige också borde gå före i är att höja riskvikterna för utlåning till bolån (att banken måste ha mer eget kapital i förhållande till bolånen än vad som är fallet i dag, red:s anm.).
Är detta inte lite underligt, med tanke på att det är sällsynt att svenska banker förlorar pengar på bolån till privatpersoner?
– Ja, historiskt är det så, vilket talar för låga riskvikter. Men om hushållens skuldsättning stadigt ökar, som i Sverige i dag, är det i längden inte bra med för låga riskvikter, eftersom detta på sikt kan hota bankernas stabilitet. När vi ändå pratar bolån tycker jag att vi i Sverige borde diskutera att införa amorteringskrav.
Det låter som om du tycker att fastighetspriserna är för höga i dag. Stämmer det?
– Vi har ingen synpunkt på bopriserna – det viktiga för oss är hushållens skuldsättningsgrad och hur känsliga hushållen är för olika störningar. Om vi nu har en historiskt låg räntenivå borde man också fundera på vad som händer när räntan är hög. Vi vet ju av erfarenhet att det blir bekymmersamt och får stora ekonomiska följder om tillgångspriser, som priserna på hus, stiger för snabbt och sedan faller – och det vill vi helst undvika.
Svårigheten är hur frågan ska hanteras. Riksbanken jobbar med en prognoshorisont på tre år, men om någon samhällssektor börjar låna för mycket är det inte säkert att vådan av detta inträffar inom en treårsperiod utan om fem eller sju år. Vi vill undvika händelser som i och för sig har låg sannolikhet men om de inträffar får mycket svåra konsekvenser. Detta gör att man bör fundera på sådana här frågor trots att effekterna ligger bortom vår normala treårshorisont.
Betyder inte ditt resonemang att Riksbanken och samhället övertar ansvaret för privatpersoners ekonomi, så att vi till slut hamnar i en situation som den som rådde på 1970-talet?
– Ja, till en del blir det så att pendeln svänger tillbaka. Men vi är inte i närheten av 1970-talet, med de regler som gällde då. Men svårigheten är att hushållens skuldsättning har ökat stadigt de tio senaste åren. I dag ligger hushållens skulder på i genomsnitt 170 procent av disponibel inkomst. Vi varken kan eller bör fortsätta låna som vi gjort, men frågan är hur man löser detta. Ytterst handlar det om värdeomdömen. Det är lite samma fråga som den om statsskuldens storlek i förhållande till BNP. Där kan vi inte heller räkna fram ett tal, men av erfarenhet vet vi att om statsskulden blir jättestor i förhållande till BNP får landet problem. När den i Sverige nådde 80 procent av BNP i början av 1990-talet drog vi slutsatsen att den var för stor. Vi får se vad framtiden anser att motsvarande tal ligger för hushållens skuldsättningsgrad.
Hur ser du på diskussionen om att penningpolitiken håller på att bli verkningslös i takt med att korrelationen mellan styrränta och marknadsränta har minskat?
– Jag håller inte riktigt med om det. Om man tittar på längre sikt, säg tio år, har reporäntan och den allmänna räntan i samhället följts åt. Däremot kan man inte förvänta sig att detta förhållande ska gälla från dag till dag. Därmed är läget lite annorlunda nu än säg 2006–2007, då vi hade en period av extrem stabilitet. Världen i dag är inte riktigt på det sättet. Men Riksbanken styr fortfarande räntan i Sverige.
Hur mycket tittar ni på hur andra centralbanker agerar när ni sätter den svenska styrräntan?
– Vi bedriver penningpolitik utifrån svenska förhållanden, men vi följer naturligtvis vad andra gör. Men det är inte så att vi måste fatta beslut utifrån hur andra agerar. Den som läser protokollen från våra möten får hela bilden av hur vi diskuterar.
Ja, och protokollen har blivit mer intressanta att läsa nu för tiden, eftersom det råder oenighet om hur penningpolitiken ska bedrivas – varav främst två ledamöter av sex (Lars E.O. Svensson och Karolina Ekholm) vill gå mjukare fram och sänka räntan betydligt mer än dagens 1,50 procent. Är det ett problem?
– Med sex personer kan man inte förvänta sig att åsikterna ska vara identiska. Det finns alltid en del nyanser i hur penningpolitiken bäst utförs. Men det har funnits en stabil majoritet för de beslut vi fattat.
På vägen ut från det välbevakade Riksbankshuset vid Brunkebergstorg i centrala Stockholm passerar man utställningen med de nya sedlarna som Riksbanken ska införa 2015. Hade det varit eurosedlar som hängt nere i utställningslokalen, och euron hade varit Sveriges valuta, skulle nog Europafrågan ha varit en viktigare faktor i Stefan Ingves liv än den är nu.
