De som startade IM-gruppen, de i svenskt näringsliv högt ansedda Curt Nicolin (Asea och SAS), Gad Rausing (Tetra Pak) och Torbjörn Ek (Hexagon), talade om nyindust-rialisering och gjorde jämförelser med Sveriges många framgångs-rika äldre börsbolag. Men IM-experimentet har på dryga tio år ännu inte frambringat något multinationellt storbolag. En genomgång av varje bolags kursutveckling från deras första emission under åren 1994–1998, fram till den 2 oktober 2008 eller vid en tidigare tidpunkt när bolaget köptes upp, är mycket nedslående.
En liten grupp IM-bolag lever fortfarande, såsom Biogaia, Glyco-rex och Vitec och kanske också Arcam, Obducat och Tagmaster. Focal Points programvara, som köptes av Telelogic, ingår numera i IBM:s sortiment. Cashguard är norskt.
Andra bolag stretar på i den sovjetiske diktatorn Lenins anda. Hans nya ekonomiska politik på 1920-talet handlade om att man skulle ta ett steg framåt och två steg tillbaka. Detta har hittills även Countermine, IDL och Strand gjort. I andra fall har framgångsrika fastighetsklippare kunnat utnyttja bolagens förlustavdrag genom så kallade omvända förvärv – och haft glädje av aktieägarnas misslyckade investeringar.
IM-listans aktier brukade vardera kosta 1 krona vid introduktionen, men ibland gjordes en aktiesammanläggning när kursen hade sjunkit. Då ersattes tio ursprungliga aktier av en ny aktie, och ingångsvärdet per aktie steg därmed till 10 kronor. Vid börsoron 1998 ”reades” några aktier ut för 80 öre per styck.
Oftast tillkom flera följdemissioner under resans gång, inte sällan till högre kurser än vid introduktionen. Men detta tas inte hänsyn till här. (Exakta beräkningar är svåra att göra i de fall jag inte fått aktietilldelning. Men att fastighetsbolag tar hand om ett bolags underskott i ett omvänt förvärv antyder att förlusterna varit stora.)
IM-listan: Kursjämförelser 1994/1998–2 oktober 2008, nuvärde jämfört med introduktionskursen, procent (100 procent innebär oförändrat värde sedan första emissionen. 1 procent innebär alltså att endast 1 procent är kvar av värdet. Vid 0 har bolaget likviderats eller gått i konkurs):
Arcam: 2 (Metallkomponenter)
Biogaia: 365 (Nyttiga tarmbakterier)
Biolight*: cirka 10 (Sårläkning med ljusbehandling)
Cartesia: 149 (Digital kartbehandling)
Cashguard: 340 (Kontanthantering)
Countermine: 5,5 (Röjning av landminor)
Cyvac: 0 (Klottersanering med vakuum)
Estinvest: 13,33 (Investeringar i Estland)
Etchtech: 50 (Se Obducat)
Flying Enterprise: 133 (Flygtransporter)
Focal Point: 615 (Programvara)
Glycorex: 190 (Organtransplantationer)
IDL: 15,5 (Tumör- och bakteriediagnostik)
ISEC: 0 (Kameraövervakning)
Konftel: 1 (Trygghetstelefoner/videokonferenser)
Multisimplex: 0 (Effektivare processer)
Obducat: 133 (Optiska lagringsmedier)
Optovent: 15 (Andningsövervakning)
Paris Trä och Metall: 94 (Sågverksmaskiner)
Rondeco: 0 (Avfallshantering)
SBT**: runt 10 (Lastbilsbromsar)
Sonesta: 20 (Gynekologiundersökningsbord)
Strand: 5,2 (Halvledartillverkning)
Swingcut: 0 (Trädgårdsverktyg)
Tagmaster: 74 (Fordonsidentifiering)
Texet: 233 (Profilkläder)
Translink: 30 (Lastbilssläp)
Visec: 0 (Okrossbara museimontrar)
Vitec: 201 (IT för fastigheter)
* Biolight: Mindre än 10 procent av värdet var kvar när Corem tog hand om underskottsavdragen.
** SBT-aktien är numera avnoterad. En sammanläggning där 1 000 gamla aktier blivit 1 ny aktie tyder på stora förluster liksom att fastighetsbolaget Fosema tagit hand om underskotten.
(Ett optimistiskt antagande är att dessa två har kvar cirka 10 procent av sina ingångsvärden).
IM-gruppens egna aktier utvecklades ännu svagare:
IM-marknaden: 6,1
IM-mäklarna: 6,75
IM Norge: 16,83
IM International: 0,05
IM-marknaden: Ingångsvärdet är de 9 kronor jag betalade 1995. Bolaget heter i dag NGM Holding, efter ett första namnbyte till Stockholm Börsinformation. Den 17 november 2008 lade Börse Stuttgart ett bud på 40 miljoner kronor, motsvarande 55 öre per aktie, på själva börsverksamheten i dotterbolaget NGM AB.
IM-mäklarna kostade 4 kronor. Bolaget blev uppköpt 2001, i en affär där 7 aktier i IM-mäklarna gav 1 aktie i Affärsstrategerna.
Även den utländska expansionen blev misslyckad:
IM Norge köptes upp lokalt 2001 till knappt 17 procent av emissionskursen.
IM International kostade 1 krona. Men den internationella försäljningen av IM:s egenutvecklade datoriserade handelssystem misslyckades. Namnet ändrades till Robux, och bolaget genomförde en sammanläggning där 10 aktier blev 1 ny. Det blev dock ett nytt misslyckande.
Nästa steg blev nytt namn och ny verksamhet i Displayit, och i en ny sammanläggning förvandlades 100 aktier till 1 ny. Efter nya misslyckanden skedde ytterligare ett namnbyte, nu till Eight Solutions.
I dag heter bolaget Tatura och sysslar med oljehandel i Ryssland. Aktien har kostat de aktieägare som varit med från början 1 000 kronor i inköp, men kursen ligger nu (den 2 oktober) på runt 50 öre.
Den 2 oktober 2008 hade IM-listans 33 bolag i medeltal kvar 83 procent av det värde de marknadsnoterades för under åren 1994 till 1998.
Den bistra verklighetens siffror talar sitt tydliga språk. Jag kom in i IM 1995, ett drygt år efter starten, och fick inte heller alltid tilldelning trots att jag försökte teckna i alla bolag (utan undantag) som introducerades.
Alfred Berg-ägda Banco Fonder, då Sveriges största fristående fondförvaltare, tände också på IM-idén och startade en teknik- och innovationsfond 1996, som marknadsfördes under devisen ”Investera i en fond som satsar på framtidens tillväxtföretag”. Alfred Berg köpte IM-gruppens analys med hull och hår och skrev att ”utanför börsen finns ett ökande antal intressanta tillväxtföretag som har möjlighet att bli morgondagens framgångs-företag”. Strategin var att ”invester-ingarna i onoterade tillväxtföretag sker primärt bland de företag som listas på IM-listan” och ”urvalet görs i ’ett unikt samarbete’ med IM-mäklarna”. Firman konstaterade också att ”erfarenheter från USA visar att ungefär vart tionde ungt tillväxtbolag når en sådan framgång att det ger investerarna en så hög avkastning att det kompenserar för förluster eller medioker avkastning på övriga nio investeringar”.
Men på IM-marknaden blev det inte så. Den klarast lysande stjärnan, Focal Point, köptes av Telelogic i en ganska komplicerad affär. Avyttringspriset anses, enligt Skatte-verket, ha varit 18,47 kronor för varje Focal Point-aktie, som hade kostat 3 kronor från början.
Cashguard introducerades till 1 krona i november 1995. Kursen rusade upp mot 20 kronor under 2001 men föll sedan tillbaka till 3,40 innan bolaget för inte så länge sedan fusionerades med norska PSI Group. Därutöver finns Biogaia, vars aktie har ökat från 10 kronor till dagens 36,50. Därmed ifrågasätts en annan långlivad myt i svenska investerarkretsar, nämligen att det säkraste sättet att förlora pengar är att satsa på bioteknik och läkemedel.
Det digitala kartbolaget Cartesia blev först en del av Adera och ingår numera i Addnode.
Flygfraktsbolaget Flying Enterprise (1997) köptes av Skyways 2000.
I den eviga besvikelsen Obducat ingår sedan länge Etchtech. Två Etchtech gav en Obducat-aktie, vars öppningskurs var 1 krona i maj 1997. Trots alla försök av Obducatledningen att prata upp kursen är den i dag bara 1,33 kronor.
Det sörmländska sågverks-maskinbolaget Paris har bytt namn till Catech, som fick hjälp av en, under en tid, glödhet sågverkskonjunktur. Texets erbjudande blev övertecknat, och jag blev utan tilldelning. Företaget köptes kort efter introduktionen upp av New Wave.
På minussidan är exemplen mångfalt fler:
Arcams metallurgiska teknik har äntligen börjat bli efterfrågad. Men introduktionskursen sattes till 80 kronor (justerat för aktieuppdelning). Att det var alldeles för högt förstod varken vi småsparare eller Metallfackets investmentbolag Metallica.
Countermine, som introducerades på 18 kronor 1998, har haft flera nyemissioner på samma nivå. Bolagets affärsidé – röjning av landminor – borde dock ha fram-tiden för sig. Men de som minns nuvarande VD:n Christer Bergquists mycket hårdhänta nedmontering av Drax kan inte känna sig lugna.
Det har hittills (före börskraschen) varit svårt att hitta Östeuropa-investeringar som misslyckats, förutom IM-listans Est-invest. Aktien kostade 45 kronor 1997, och 2002 köpte den professionella småbolagsinvesteraren Johan Rapp hela bolaget för 6 kronor per aktie.
IDL kostade 10 kronor (1997), men kursen ligger i dag kring 1,85 kronor. Leif Pihlqvist, som kontrollerar 64 procent av rösterna, driver Labbex, en liknande verksamhet, vid sidan om. En lågoddsare är ett bud på IDL från Labbex. Men det blir i så fall snålt, med tanke på hur hårt Pihlqvist har behandlat minoriteten och småaktieägarna.
Konftel kostade 10 kronor (1998). Efter namnbyte till Impact Europe har kursen harvat under 10 öre de senaste åren, och aktien står nu inför en avnotering.
Optovent har bytt namn till -Accelerator och till en ny affärsidé.
Sonesta (1997) slogs samman med och bytte namn till Stille, tillverkare av kirurgiska instrument.
Strand var nära konkurs 2003, trots stöd från Industrifonden och Norrköpings kommuns investering på 15 miljoner kronor i bolagets produktionsanläggning. Inriktningen har nu ändrats till datakonsultverksamhet, och nu köper Addnode upp Strand.
Det libanesiskt ägda Fairford Investments lade först ett bud på 1,70 kronor per aktie för Translink och höjde sedan till 3 kronor (2008). Aktien är nu avnoterad.
Slutligen har vi de sex konkurserna och likvidationerna:
Cyvac, en klottersanerare, gjorde snabb konkurs och skapade rykten om oegentligheter, trots att entreprenörbröderna Karlsson hade fått uppfinningspriset Skapa 1994.
Isecs TV-övervakningssystem hade referensinstallerats på kärnkraftverken Forsmark och Ringhals, men det räckte inte.
Multisimplex, ett ”algoritm-bolag” vars programvara kunde optimera processer i industrin och förbättra energiutbytet hos kraftverk, blev kortlivat. Ingen ville ha Swingcuts trädgårdsredskap.
Rondecos illaluktande avfallshantering förstörde tillvaron för Nynäshamnsborna, och anläggningen i Stora Vika fick stängas, trots att Anders Byström, företagets miljömedvetne VD, hade som valspråk: ”Det viktiga är att det vi gör är av bestående värde.”
Kryszof Johansson ansåg våren 2000 i Börshuset i Stockholm att IM:s krav på att anställa alltför många ledningspersoner i hans lilla Visec drev bolaget till ruin.
Förklaringen klingar i dag ihåligt, med tanke på utvecklingen för serieentreprenören Kryszof Johanssons senare företagsskapelser: Baltic Construction Company, eller Artika Time Media Group, som bolaget namnändrades till efter verksamhetsbyte 2000 samt Europeiska Vägräcken och Hansa-gruppen, misslyckades alla utan hjälp av IM-gruppen.
Efter 10–14 år är värdet på den totala IM-investeringen 83 procent av ursprunget. Bara tre bolag, Focal Point, Biogaia och Cashguard, har hittills ”gått i mål” med sina uppfinningar. Av egen kraft har bara Biogaia och Cashguard lyckats komma upp på Nasdaq OMX:s lista för småbolag, medan de övriga bolagen harvar vidare i börsens utkanter.
Vi aktieägare blev sittande med Svarte Petter. Hur kunde Sveriges främsta småbolagshjärnor ”räkna” så fel?