– Är man rätt positionerad och har en stark balansräkning är det nu man kan göra de intressanta affärerna, säger Jacob Wallenberg. Bilder: Michael Melanson.

Det är en uppsluppen Jacob Wallenberg som Aktiespararen möter för att summera Wallenberggruppens läge efter en tung vinter och vår. Trots finanskris, djup lågkonjunktur och börsvärden som doppat djupt under vintern säger han sig sova lugnt om natten.

I själva verket ger börsens ledande ägarfamilj i högsta grad signaler om att den nu siktar på nya viktiga investeringar. Det är kontratecken mot för ett par år sedan. Fortfarande i högkonjunkturen började Investor då att hålla igen. Sedan kom de vältajmade försäljningarna av aktieposterna i Scania och OMX, som fyllde på kassan med över 20 miljarder kronor.

Annat var det 1993, i förra krisen. Då var Jacob Wallenberg en av bankcheferna på S-E-banken. Fadern, Peter Wallenberg, skulle ännu några år fungera som ägargruppens överhuvud. I dag leds Wallenbergsfären av trion Jacob, kusinen Marcus (”Husky”) och brodern Peter junior, kallad ”Poker”. Men det är Jacob som frontar mot massmedierna i egenskap av ordförande i Investor, Wallenbergsfärens ”maktbolag”, där de strategiska greppen i portföljbolagen tas.

Investor startades 1916, och historiken är långtifrån så rak och händelsefattig som den ibland beskrivs. I själva verket har bolaget varit inne i en rad branscher och företag och backat ur många. Dock kvarstår själva navet, i form av banken SEB, som ytterst härstammar från förfadern André Oscar Wallenbergs entreprenörskap på 1860-talet. När bankens oberoende skakades 1993 i den svenska bankkrisen var det en kris för hela sfären.

Åren 1997–2001 skedde en form av tvärkast i Investors strategi. Under ordförande Percy Barnevik och VD Marcus Wallenberg blottlade Investor, vid sidan av de 15 kärninnehaven, satsningar i hundratals onoterade bolag världen över. Samtidigt ökade bolagets öppenhet; inte minst skärptes ägarstyrningen mot intressebolagen.

Detta har följts av en tillströmning av aktieägare, som i dag är uppe i 140 000, liksom det ovanliga för ett investmentbolag att hela 1/3 av kapitalet ägs av utländska händer. Lågt räknat äger sannolikt mer än 80 procent av Sveriges drygt 2 miljoner aktieägare något av de Wallenbergkontrollerade bolagen, som summerar till långt över 1 000 miljarder kronor i börsvärden. Röstmajoriteten ligger hos av familjen Wallenberg kontrollerade stiftelser, varav den största är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

I dag kan man öppet räkna till 123 bolag i vilka Investor är ledande ägare:

1. Kärninvesteringarna, de som ska vara ”för evigt”, enligt VD, har minskat till åtta: ABB, Astra Zeneca, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Husqvarna, Saab och SEB.

2. Nio operativa investeringar: Gambro, Lindorff och Mölnlycke (alla tre stora nog att i en nära framtid noteras på börsen) samt Biovitrum, Caridian BCT, Grand Hotel i Stockholm, Kunskapsskolan, Tre/Skandinavien och Novare.

3. 106 onoterade bolag av två typer, riskkapitalbolag och utköpsbolag (alla listas på Investors webbplats). Ett antal härstammar från åren 1997–1998, men många tillkom under högkonjunkturen 2005–2007. Alla, som är placerade i Investor Growth Capital, ska på sikt säljas.

Finansiellt är de tre nivåerna spännande och svarar på kritiken om att Investor länge har vilat för tungt i mogna, trygga men lågpresterande jätteföretag. De långsiktiga avkastningskraven är 8, 15 respektive 20 procent per år på de tre uppräknade kategorierna, samtidigt som de två senare har vuxit i andel (snart 1/3) på bekostnad av den första i Investors totala portfölj, substansvärderad till 115 miljarder kronor. Detta innebär att risken i hela investmentbolaget har ökat.

I dag nämner knappast någon Percy Barneviks namn, efter pensionsskandalen i ABB och det fatala köpet av amerikanska Combustion Engineering och efterföljande asbestskandal som höll på att sänka hela ABB – i dag Investors värdemässigt tyngsta investering. Men faktum är att Barneviks satsning på riskkapitalbolag snarare verkar ha fått en stark röst i Jacob Wallenberg, som tycks brinna för området när frostvindarna annars för tillfället slår kring sektorn. Här ser Investor en viktig framtida chans, i bolag som under högkonjunkturåren avkastade 25 procent.

I själva verket kontrollerar Wallenbergsfären säkert långt fler bolag än de 123. Genom de gamla ägarstiftelserna, riskkapitalrörelsen EQT:s fonder (startades 1994) och andra bolag finns ytterligare kända och okända innehav. Bara EQT-fonderna har en investeringsram på 138 miljarder kronor, mer än hela Investors värde. Investor har i dagsläget ett åtagande att på begäran, vid behov, betala in 8,5 miljarder kronor i fonderna.

Liksom Industrivärden har Investor en rätt okänd portföljförvaltning, en del som inte ger någon större resultateffekt men som kan ge Investor viktiga löpande marknadssignaler. Här ligger också den stora minoritetsposten i börsbolaget Elekta. Att posten placerats här innebär att den kan säljas när som helst i stället för att, som det ibland spekulerats, Investor skulle lägga ett bud på strålkanonbolaget. Här ligger också den kontroversiella minoritetsposten i norska Aker.

Mats Blomberg har för Aktiespararens räkning träffat Investors ordförande sedan 2005, Jacob Wallenberg, för att höra mer om krisen, bonusdebatten, Investors väldiga nätverk, framtiden, ansvaret för svensk industri och vad Wallenberggruppen står för i dag. Det är intressant läsning.

Aktiespararen: I sommar är det två år sedan de första tecknen på finanskrisen kom. Med orderfall på 15–30 procent i stora verkstadsföretag, kreditbrist och avstannande tillväxt i BRIC-länderna – borde ni inte vara oroliga, med de enorma värden som Investor och Wallenbergsfären kontrollerar?

Jacob Wallenberg: – Vi är det. Ingen har väl sagt att vi inte är oroliga – tvärtom! De som sitter i styrelsen för vår räkning framför vår oro för marknadsutvecklingen. Sedan måste man sätta det i varje bolags perspektiv. Det viktiga är att vi på ett tidigt skede tagit upp det här på styrelsenivå i varje bolag. Sedan har den operativa ledningen fått ta ställning.

Har det verkligen varit nödvändigt – signalerna har väl funnits tidigt hos varje företag?

– Jo, absolut, men alla ser det på lite olika sätt. I vissa bolag var det redan framkört, medan andra har varit riggade för tillväxt. Detta svarar också på frågan hur vi arbetar generellt. När vi ser någonting vi tycker är angeläget lägger vi upp det på styrelsebordet och tar en diskussion. Är det brådskande ringer vi VD. Jag upplever i dag att de stora börsbolagen är väl framkörda. De har vidtagit en mängd åtgärder: jobbat på effektiviteten, likviditeten, har banklinor på plats och en beredskap för att kunna hantera ett ytterligare negativt utfall. Om marknaden vänder till positiv är det minst av alla problem.

Men är det verkligen rätt att redan prata om begynnande investeringsmöjligheter, som Investor gjort under våren?

– Ja, är man rätt positionerad och har en stark balansräkning är det nu man kan göra de intressanta affärerna. När tillgångsvärdena pressats ned kan man göra affärer som när ekonomin vänder kommer att upplevas som väldigt positiva och högavkastande. I varje enskild kris har betydande förmögenhetsöverföringar skett. Det finns de som överbelånat sig och är i skriande behov av likviditet och som måste sälja billigare än de hade tänkt sig. Det ser du överallt nu. Man kan till exempel köpa obligationer till halva värdet. I USA kan du köpa en våning till lägre pris än på många år. Det är samma sak i näringslivet.

Vad vågar ni då ge er på nu, affärer i hundramiljonersklassen eller mångmiljardinvesteringar?

– Vi har investerat i Biovitrum för ett antal hundra miljoner kronor. Det kommer naturligtvis att finnas andra liknande exempel, både mindre och större. Vårt jobb är att hela tiden följa de möjligheter som finns.

Det som borde ligga i den andra vågskålen är att vi kanske bara har sett början på nyemissionsvågen. Det måste väl kunna fresta på Investors kapacitet också?

– Investor, som huvudägare i ett antal bolag, måste ha en finansiell beredskap för att kunna bistå om så skulle behövas. Vi har redan deltagit i SEB:s och Husqvarnas nyemissioner. Vi har visat att vi både är kapabla och villiga i de två fallen. Vi har förordat nyemissioner tidigt. Vi tror att det kan bli trångt i dörren den dagen många kommer samtidigt.

Hur mycket pengar handlar det om?

– Vi har runt 20 miljarder kronor att röra oss med; det är vår rörelsefrihet. När vi fått alla utdelningar i vår har vi drygt 3 miljarder i nettokassa, resten har vi tagit upp i lån.

Kan det finnas dolda skyldigheter i gruppen? Stämmer det inte till eftertanke att ni är involverade i och delägare i marknadens största riskkapitalbolag, EQT? I slutet av april kom det fram att ni exempelvis måste skjuta till en miljard till finska Sanitec, som ligger i EQT-händer.

– Det finns inga dolda åtaganden. Investor är investerare i alla EQT:s fonder, inte ägare. EQT är ett antal fonder, där varje fond har ett antal investerare. Varje fond gör ett antal investeringar, och varje investering står på sina egna ben. Om sedan en investering går åt skogen måste fonden ta ställning till om den ska gå tillbaka till sina investerare och eventuellt begära in mer kapital.

Men alla fonderna är juridiskt fristående från varandra. Det finns inget moderbolag som tar från fond 6 och stoppar pengar i fonderna 1 eller 3. Men sedan den dag investerarna skrev på har de ett juridiskt ansvar att skjuta till ett visst kapital till dess en viss fond är full-investerad. Om fonden inte dragit alla pengar från investerarna utan väntat med en del kan den komma tillbaka och vilja ha mer. Då är investerarna skyldiga att tillföra pengar. I den mån Investor som investerare i en individuell fond inte har skjutit till alla de pengar vi ställt upp på från början, och fonden begär kvarvarande kapital, då kommer vi självklart att göra det. Men det är en ren tidningsanka att vi skulle ha något slags ansvar för EQT.

Kan det vara bra att ha en del av de här 20 miljarderna kvar vid årsskiftet – vi kan ju möta fler mörka år?

– Ja, absolut! Vi tar en dag i sänder. Vi har ingen brådska. Det kommer att finnas goda möjligheter under lång tid framöver.

Har ni gjort några scenarier av utvecklingen de närmaste åren?

– Vi tittar på varje individuellt bolag och gör prognoser. Vi ser hela tiden på om bolagen är korrekt kapitaliserade. Det är en del av vår aktiva ägarroll. Finns det en risk för att vi kan stå inför en bristsituation om nio månader gäller det att ta upp den frågan i dag och inte om sju månader.

”Vår kärlek till bolagen har inte ändrat sig för att vissa av dem inte är noterade.”

Med tanke på krisen var försäljningen av Scaniaaktierna, där ni fick in 17,5 miljarder kronor, väldigt vältajmad. Är det tänkbart att ni kan släppa fler kärninvesteringar för att få loss pengar och rädda annat om det fortsätter att vara tungt?

– Sakligt sett jobbar vi inte så. Scania såldes faktiskt till Volkswagen (VW) redan 2000. Då gick Investor och Volkswagen ut med ett gemensamt pressmeddelande där VW välkomnades som den nya huvudägaren i Scania. Det var efter att Volvo hade begått midnattsräden mot Scania och sedan fått nej av EU-kommissionen till en sammanslagning. Allt detta låg utanför vår kontroll. Det är Volvo som genom sitt agerande kom att se till att Scania blev utlandsägt.

När vi efter VW:s intåg inte kunde ha någon meningsfull påverkan på Scania längre sade vi att hellre än att vi ska sitta med våra aktieägares pengar i ett bolag vi inte kan utöva ett aktivt ägarskap i är det bättre att vi investerar dem någonstans där vi kan applicera vår affärsmodell. Sedan råkade detta sammanfalla med finanskrisen och har gett oss en betydande ekonomisk flexibilitet. Det är vi naturligtvis oerhört tacksamma för. Men även före försäljningen var vi allmänt sett försiktiga med vår balansräkning.

Hur ser du på betydelsen av enskilt aktieägande i dag?

– Det är en tillgång att en stor mängd människor i Sverige är aktiesparare och därför intresserade av och engagerade i att det finns en fungerande aktiemarknad. Individuellt aktiesparande är fundamentalt viktigt. Därför är det viktigt att vi har en väl fungerande kommunikation kring aktiemarknaden och bolagen. Det är därför också viktigt att det finns organisationer av karaktären Aktiespararna, som har viljan och intresset att engagera sig för små aktieägare och deras frågor. Där någonstans tror jag att man skapar ett genuint intresse för företagande, entreprenörskap och för mycket av det som är så grundläggande i vårt samhälle.

Många hajade nog till när Investor accepterade erbjudandet om att sälja Scaniaaktierna för 200 kronor, utan att det blev ett allmänt bud. I dag sitter över 100 000 ägare med aktier i Scania som är värda runt 50 kronor. Kan detta hända igen?

– Vi representerar 140 000 aktieägare som via oss har en betydande investering. Vi får ett bud. Vi begär då att detta bud ska ges till alla aktieägare.

VW avvisar det och säger ”detta eller inget”. Då har vi ett ansvar gentemot våra aktieägare. Om vi då inte tar budet utan av något grumligt skäl tar ett steg åt sidan har jag 140 000 aktieägare som borde vara rasande på mig. Men jag tycker att det varit ännu bättre om alla aktieägare i Scania hade fått samma bud.

I Investor är de så kallade kärninvesteringarna nere i 8 till antalet. För 13 år sedan var de 15. I stället har vi fått se en tillväxt av ”operativa investeringar” och onoterade bolag i portföljen. Kommer denna fördelning att se likadan ut om 5–10 år?

– År 2001 bytte vi bolag med stiftelserna, och SKF, Stora Enso och SAS hamnade då där. Gambro har vi köpt ut från börsen och äger fortfarande. Vi har sålt Scania, OMX och WM-data, men vi har tillfört bland annat Mölnlycke och Lindorff. Totalt sett har vi huvudägaransvar för i stort sett lika många bolag som tidigare.

När riskkapitalverksamheten började på 1990-talet inträffade något fundamentalt viktigt. Innan dess sålde inte företag divisioner och affärsområden som inte passade in. När utköpsbolagen kom in i bilden hade en ny tillgångsklass skapats, och många bolag mår bättre av att utvecklas utanför börsen.

Men vår kärlek till bolagen har inte ändrat sig för att vissa av dem nu inte är noterade. Allting behöver inte vara noterat, som förr i tiden.

Det finns ett slags hatkärlek till investmentbolag bland professionella, som när ni får etiketten ”maktbolag”. Om vi tittar på Investors utveckling tio år tillbaka är investmentbolagsrabatten ungefär lika stor som då. Vad beror det på?

– Rabatten är vad den är. Vår bedömning är att i varje enskilt fall göra så bra affärer som möjligt för Investor, vilket är bästa sättet att minimera substansrabatten. Men på såväl fem och tio som femtio år har vi slagit jämförbara index. Det hade varit toppen om vi varit ännu duktigare, men vi har i varje fall inte underpresterat.

Investor är mer än de omkring 150 människorna som arbetar i bolaget. Hur stort är egentligen ert nätverk?

– Generellt är vi i Investors styrelse och ledning på olika sätt i kontakt med stora delar av de operativa ledningarna och styrelserna i alla de företag vi är stora ägare i. Bara där får vi ihop en 400–500 människor på olika ställen i världen. Sedan har vi ett annat nätverk i kapitalmarknaden. Och överallt är vi i kontakt med ägargrupperingar. Vi talar om tusentals personer och organisationer.

Genom att komma i kontakt med olika beröringsytor bygger vi nätverk, som inte är statiska utan rör på sig hela tiden. Davosmötet är ett bra exempel där tusentals ledande näringslivsrepresentanter från hela jordklotet träffas under en vecka. Det är en enorm möjlighet att bygga kontaktnät. Vårt nätverk är en del av strategin, något vi arbetar aktivt med. Och det betyder mycket för oss.

Wallenbergfamiljen är historiskt känd för sin kontaktyta i kanslihuset. Hur har ni gjort för att uppnå denna position?

– Svenskt näringsliv har givetvis politiska kontakter. Dock är denna tradition mindre utvecklad i Sverige än i något annat land jag känner. I Sverige har vi en tradition, som jag tror är utomordentligt gammal, att vi i näringslivet tar kontakt med departementet när vi har ett problem, och då tas vi alltid emot.

I många länder sker ett löpande utbyte mellan politik och näringsliv, där folk också byter jobb mellan de två sidorna. I Sverige förekommer det knappt, vilket jag tycker är synd.

Vad står Wallenberggruppen för i dag? Ni pratar gärna historia, men vad driver er? Vad anser du själv är ditt uppdrag?

– Ytterst är uppdraget som ordförande i Investor att generera en konkurrenskraftig avkastning för aktieägarna. Det gör vi genom att applicera en affärsmodell. Vi har en vision och ett arbetssätt där vi jobbar med företagen och vidareutvecklar dem så gott vi kan. Man får inte heller glömma att vår grundläggande värdering är att vara långsiktiga, aktiva engagerade ägare och att alltid göra det som är rätt för de individuella bolagen. Ibland innebär detta att vi minskar kontrollen över ett bolag, och det går upp i ett annat sammanhang – som när Asea gick ihop med schweiziska Brown Boveri och när Astra Zeneca, Stora Enso och S-E-banken bildades.

Sedan har familjen ett uppdrag för stiftelserna också, som är huvudaktieägare i Investor. Stiftelserna är allmännyttiga, och destinatärerna, de som enligt stiftelseurkunden är mottagare av medel, vill ha avkastning och har också rätt att ställa krav på det. Vi måste med andra ord se till att Investor ger en bra totalavkastning. 

Vi förflyttar oss nu till 2025. Du och din kusin fyller snart 70 år, Victoria är kanske drottning och euron valuta. Hur ser Investor ut då? Vem leder Wallenberggruppen?

– Min vision är högst odramatisk. Vi kommer att driva samma grundläggande affär, syftande till att vidareutveckla företag. Vi kommer att vurma för småföretagare såväl som för storföretagande. Vi kommer att vara engagerade i företag som i sin tur är engagerade i hela världen. Vi är kvar i vissa nyckelindustrier, men det har kanske tillkommit något – vem vet? Men det är samma grundläggande värderingar. Vi har hållit på med det här i 150 år, och jag tror att vi fortsätter i 150 år till.

Sedan kommer föremålet för vår kärlek att ändras från tid till annan. Och ytterst hoppas jag på väsentligt fler aktieägare. Jag hoppas naturligtvis att de kommer att känna att vi gett dem en bra avkastning, därför att vi varit skickliga och att våra företag har utvecklats väl. Jag tror också att det är jag, min bror samt Marcus och hans bror Axel som leder gruppen. Sedan hoppas jag också att vi då ser en ung generation, den sjätte generationen, växa upp och komma med i bilden.

”Bonusstopp går för långt”

I ljuset av stora och många varsel om uppsägningar av jobb under vintern och våren har företagsledningars ersättningar utöver fast lön varit en het potatis i debatten. Företag i Wallenbergsfären har förstås också omfattats, och här har en bred skiljelinje mellan näringslivet å ena sidan och fack och politiker å den andra målats upp, ofta i grälla färger.

Aktiespararen: Driver rörlig ersättning fram överdrivet risktagande, som det hävdats från politiskt håll?

Jacob Wallenberg: – Då talar du huvudsakligen bank. Där tror jag att det är angeläget att det när det finns rörliga ersättningar kopplade till kortsiktig verksamhet, som utlåning, också finns någon form av kontrollmekanism. Man ska inte bara kunna göra korta affärer och ta hem sin bonus – och så går värdet åt skogen sju månader senare utan att man får ta konsekvenserna. Det fungerar inte. Där måste vi hitta nya former.

Är det medvetet att ni på stämmorna tycks ha visat stort tålamod med alla frågor och allt missnöje som visats kring ersättningsprogrammen?

– Vår inställning är att en bolagsstämma är genuint till för små aktieägare, som inte har möjlighet att komma i kontakt med beslutsfattare och styrelsemedlemmar under det löpande året. Det är ju faktiskt enda gången!

Du har själv också sagt att ni måste vara beredda på att diskutera nivåer, det som andra aktörer har värjt sig för.

– Har jag gjort det?

Jacob Wallenberg ser utstuderat förvånad ut och tittar samtidigt underfundigt mot intervjuaren när påpekandet om ersättningsnivåer tas upp.

Men ”lyssnar” ni på alla synpunkter? Tar ni till er kritiken?

– Du får väl själv göra din bedömning, om du tycker det ... Självklart lyssnar vi! Vi är en del av den breda debatten och måste delta i den – vara lyhörda för vad individer säger och vad samhället säger. Om det sedan gäller struktur av ersättningssystem, nivåer av ersättningssystem eller något annat – det har jag inga som helst problem med. Men den individuella styrelsen måste ges mandatet och förtroendet att fatta sina beslut utifrån de principer som lagts fast. I dag tillåts ingenting, och det tror jag inte en sekund på. Det är bara ett utslag av en populistisk debatt.

Är det inte allvarligare än så – att decennier av politikerförakt nu också riskerar att spillas vidare till ett tilltagande företagsledarförakt?

– Vi är inte speciellt populära som det är. Samtidigt har vi ett uppdrag vi måste utföra i det samhälle vi verkar i. Vi måste givetvis också vara lyhörda. Men samhället måste också respektera oss. Man får inte glömma att de företag jag har ansvaret för har omkring 5 procent av sin verksamhet i Sverige, resten finns ute i världen. Vi har kollegor och kunder där ute som vi måste ta hand om på ett sätt som är acceptabelt i deras kultur. Det är en balansgång.

Det finns bolag där VD i dag tjänar 50 gånger en golvarbetares lön. Är det ett missförstånd när politiker anser att sådana nivåer har drivit fram krisen?

– Jag kan konstatera att ersättningsfrågan är en viktig fråga och ser fram emot att delta i debatten framöver.

Varför väljer du att inte svara ”ja” eller ”nej” på frågan?

– Jag tror inte att debatten gagnas av att man går in på detaljnivå; den är så emotionell just nu. Men det finns bolag som tagit bort rörliga ersättningar helt och hållet, så uppenbarligen har vi lyssnat. Sedan ska vi hitta nya tankar, idéer och strukturer som kan ta oss framåt i den internationella konkurrensen och vidareutveckla våra företag. För mer detaljerade synpunkter måste jag först analysera vad vi nu gått igenom. Diskussionen kommer rimligen att dyka upp till stämmorna om ett år.

Ni har berättat att Investors VD-lön sätts efter förmågan att uppfylla samhällsansvar, effektivitet och förmåga att göra affärer. Kan detta system komma att införas på andra ställen?

– Det är redan så i många bolag. Vad gäller Investors VD var det för att peka på att i flera av våra bolag är inte de rörliga ersättningarna kopplade enbart till vinsten. De har också andra mål, alltså mjuka kriterier som är mätbara. Exakt vilka mål det handlar om varierar från bolag till bolag.

Går då den svenska regeringen för långt när den med AP-fondernas ägarmakt vill försöka stoppa alla former av rörliga ersättningar?

– Ja. Den går alldeles för långt.

Finns det en risk för att det här blir ett politiskt instrument för att föra fram andra ägarfrågor?

– Uppenbarligen – att det finns en risk är uppenbart!

Har ni pratat med politikerna om det?

– Det vill jag inte kommentera.