Lugn och ro igen? Efter femton år av återhämtning efter den ekonomiska överhettningen och påföljande kraschen 1989 upplever Japan åter en period av tillväxt. Foto: Colourbox
Från rester av en industriell infrastruktur som förstördes under andra världskriget gick Japan under de två följande decennierna från u-land till i-land. Med ett stort privat sparande och investeringar i den privata sektorn, humankraft med stark arbetsetik, tillgång till billig olja, innovativ teknologi samt effektiva ingripanden av landets regering uppnåddes denna utveckling utan motstycke.
Regeringen lade efter kriget upp en plan på att fördubbla avkastningen och uppnå en årlig tillväxt på 7,8 procent under perioden 1961-1970. Resultatet överträffade allas förväntningar och 1968 blev Japan världens näst största ekonomi efter USA.
Från att tidigare ha fokuserat på jordbruk och handarbete, ändrades fokus till tung industri som järn, stål, skeppsbyggnad, verkstadsindustri, motorfordon och elektronik. Stora delar av befolkningen flyttade in till storstäder och den japanska livsstilen förändrades.
När världen 1973 drabbades en oljekris och energipriserna steg våldsamt gick den japanska valutan yen snabbt från fast till flytande växelkurs. Trots oljekrisen kunde den japanska exportindustrin fortsätta att konkurrera på världsmarknaden med hjälp av kostnadssänkningar och ökad effektivitet. Detta gav företagen möjligheten att bli världsledande inom flertalet branscher.
Bubblan som sprack
Under 1970- och 80-talen trädde den japanska IT-branschen in i en period av snabb tillväxt. Branschen kom att utgöra en betydande del av den japanska ekonomin och exporten. Exportindustrin sökte sig till nya marknader och valutans värde steg kraftigt. Tokyobörsen steg och de nya stamaktier som emitterades blev en viktig finansieringskälla för japanska bolag.
Företagen satsade på elektronik och motorfordon, vilka blev exportens nyckelprodukter. Kapitalvaror exporterades för montering främst till Kina, Thailand och Malaysia där arbetskvaliteten var hög och arbetskraften billig, för att därefter åter importeras till Japan.
Ekonomin gick för högvarv, fastighetspriserna nådde nya toppar och börsen bara steg och steg.
I maj 1989 stramade regeringen åt den monetära politiken för att dämpa tillväxten och den kraftiga stigningen av mark- och fastighetspriser. Högre räntesatser ledde till Tokyobörsens fall. Vid slutet av 1990 hade börsen fallit med 38 procent från sin toppnotering, vilket innebar att värden som då motsvarade ungefär tvåtusen miljarder dollar hade gått upp i rök. Mark- och fastighetspriserna hade också fallit från sin topp. Detta ekonomiska ras som följdes av en lågkonjunktur är känt som ”explosionen av bubbelekonomin”, och påföljderna fortsatte in i det nya millenniet.
15 år av återhämtning
Japan drogs under hela 1990-talet med dålig tillväxt och stora skulder. Kring 1997 fanns hopp om en förbättring, men denna vände i en än värre konjunktur. Statsskulden växte, priserna på mark och fastigheter fortsatte att falla och finansiella institutioner stramade åt sin utlåningspolitik vilket tvingade företag att dra ner på sina investeringar. Tillsammans med en fallande export orsakad av Asiens ekonomiska kris, blev vinsterna lägre för bolag i nästan alla näringsgrenar och 1998 drabbades Japans ekonomi av en negativ tillväxt och deflation.
Landets regering beslutade att piska på ekonomins återhämtning och frigöra kapital genom att inrätta en räntesats på noll procent på korttidslån.
Under 1999 syntes tecken på återhämtning, däribland börsens uppgång och ökade intäkter i flertalet näringsgrenar. Men ekonomin gled tillbaka in i lågkonjunkturen under 2001, bland annat på grund av fortsatt deflation och en växande statsskuld som tyngde de stora japanska bankerna. Även USA:s försämrade ekonomi påverkade den japanska ekonomin negativt. 2002 hade Japan återigen negativ tillväxt – landets bruttonationalprodukt krympte i stället för att växa.
Ekonomisk reform?
Sedan dess har en del hänt. Under 2001 blev den reformistiske Junichiro Koizumi premiärminister. Med en förnyad politik hoppades japanerna kunna förbättra effektiviteten inom områden som bolagsstyrning, arbetsfördelning, kapitalfördelning, forskning och utveckling. Men hur mycket Koizumo egentligen åstadkommit tvistas det om. Efter Junichiro Koizumi kom Shinzo Abe till makten i september 2006. De planerade reformerna har fått stå tillbaka för andra högre prioriterade områden. Frågan är om man kan räkna med en mer reformistisk ekonomisk politik efter valet till överhuset i juli 2007.
De olösta balanserna i statsfinanserna är ett problem för den japanska ekonomin, menar Hubert Fromlet, analytiker på Swedbank. Men på längre sikt är befolkningsproblematiken Japans verkliga huvudvärk:
– Demografin ligger på högsta tänkbara problemnivå. Japans arbetskraftsutbud kommer att sjunka med cirka 10 miljoner människor fram till år 2030.
Oron växer över de följder som den allt större andelen åldrande befolkning kommer att ge. År 2001 var omkring 18 procent av landets befolkning 65 år eller äldre, före år 2050 uppskattas siffran stiga till det dubbla. Grundläggande reformer kommer att krävas samt andra sociala välfärdssystem för att undvika stora skillnader mellan generationerna.
Tillväxt framöver
Det är tillväxten i den asiatiska regionen i stort som lett till Japans återhämtning, menar många. Tillväxten de senaste fyra åren har varit god, pådriven av exporten, men också med draghjälp från investeringar och en ökad inhemsk konsumtion.
Fredrik Billving som är produktspecialist för Japan på SEB berättar att man tidigare prognostiserat att 2006 skulle bli ett framgångsrikt år, men att den svaga köplusten hos japanerna gjorde att förväntningarna inte införlivades.
– Därför har man varit försiktigare med förväntningarna för 2007. Detta trots att arbetsmarknaden stärks och arbetslösheten minskar. Det gynnar hushållen direkt. När fler arbetar kommer förhoppningsvis lönerna att öka och konsumtionen likaså.
Även för exporten ser det någorlunda ljust ut:
– Exporten kommer i fortsättningen att hållas igång av den svaga yenen och en hög efterfrågan på tillväxtmarknaden i Asien.
Hubert Fromlet håller med om att trenden är positiv för Japan och menar att tillväxten på kort sikt, det vill säga fram till år 2010-2012, kan bibehållas kring två procent om året.
– Men Japan har fortfarande en del hemuppgifter att lösa. De största strukturförändringar är att en tredjedel av sysselsättningen utgörs av deltidsanställda med betydligt lägre löner, berättar han.
Arbetsmarknadsfrågan är en viktig del av Japans problem i dag. Den klassiska livstidsanställningen som Japan gjort sig känt för, där stora företag tar hand om sina anställda från krubban till graven, finns fortfarande kvar. Men den har kompletterats med en stor grupp korttidsanställda som jobbar till betydligt lägre löner och sämre villkor. Kontrakten har gjort att personalkostnaderna för de stora företagen minskat, vilket förbättrat bolagsresultaten. Men det medför också stora problem.
– Deltidsanställningarna är en stark broms för den privata konsumtionen, menar Hubert Fromlet.
Anställningstrygghet och goda inkomster brukar inte bara anges som en förutsättning för konsumtion, utan också för andra faktorer som är viktiga för Japans utveckling. Barnafödande, exempelvis.
Trots de negativa omständigheter som finns kvar har utvecklingen i Japan de senaste åren bringat en anledning till optimism om en nation med förnyad och mer uthållig tillväxt. En positiv världskonjunktur som lett till ökad japansk export, investeringar i företagssektorn på väg mot en återhämtning; anledningarna till optimism är flerfaldiga och tillväxten är i dag baserad på fler faktorer är tidigare vilket gör den mer hållbar.
Text: Virginia Palm, ordförande Unga Aktiesparare Växjö
Fakta: Tokyobörsen