Jonas Bernholm fortsätter här att berätta om sina erfarenheter från livet i börsens utmarker.
Förra året, efter Hifabs årsstämma, rådde Tractions Bengt Stillström oss att aldrig ta rygg på finansmän som köpt slott och herresäten. Kanske menade han Johan Hansen, Rörvik Timbers huvudägare, vars överdådiga livsstil hade medfört just olycka. Efter rekonstruktionen garanterade familjen Stillström 40 procent av nyemissionen, och Bengts läraktige son Petter konstaterar: ”Det är synd om Johan Hansen, men Rörvik behöver nytt kapital för att överleva.”
Portföljvård och kupongklippning är heltidsjobb, och jag kunde bara avsätta ett par minuter till att läsa August Strindbergs korta novell Ett halvt ark papper. Minnena av ung kärlek och äktenskap, som övergått till sjukdom och död, översköljer den unge änklingen vid läsningen av några nedklottrade namn och telefonnummer. Även jag drabbades av dystra associationer, men mitt halva pappersark har i stället 37 namn på företagskonkurser, årtal och förluster.
Åren 1994–1996 var som en lång smekmånad för mig; nästan alla -affärer gick med vinst. Enda motgången var den nederländska flygplanstillverkaren Fokkers konkurs 1996. Aktien hade köprekommenderats av SEB:s rådgivare.
IT-bubblan pumpades upp åren 1997–1999, och de röda varningsflaggorna började vecklas ut. Men jag märkte inte något förrän det var för sent. Jag hade naturligtvis tecknat den kraschade IT-raketen Prosolvia, som gjorde konkurs under bedrägeri- och svindlerianklagelser. Påföljande rättegångar har gett rubriker ända fram till nu.
Jag tror att Nimeks emissionsflygblad medföljde ett nummer av Aktiespararen 1997. Men motvinden för väghyveln från Jokkmokk var för stark, och redan 1999 var det tvärstopp och konkurs för företaget. Ledningen ville ta in 20 miljoner kronor till ett företag som inte skulle noteras, och bolaget värderades till dyra 40 miljoner före emissionspengarna. År 1996 omsatte det 800 000 kronor. Denna aktieintroduktion hade varit omöjlig att pracka på investerarna i dag, men då var jag tacksam för att få köpa aktier i vilket småbolag som helst. I dag finns Nimeks vägplogsinnovationer hos snöröjningsföretaget Mähler.
Hologon Holistic Information introducerades för småspararna i november 1997. Flaggskeppet var en egenutvecklad ”DOC-View Business Manager”. Omsättningen på årsbasis var bara drygt 3 miljoner kronor. Trots att marknaden svämmade över av IT-emissionspengar gjorde Hologon konkurs redan 1999. Bolaget måste ha varit unikt dåligt skött.
VD:n hette Per-Arne Brattemo. Året efter var han VD för Sygn Software, som försökte börsnotera sig i maj/juni 2000. Sygns ledningsgrupp bestod av tre hologonare, och jag trodde att de hade tagit med sig all hjärnkraft och datorkunskap och lämnat Hologon att förblöda. Men inte heller Sygn omsatte mer än 3 miljoner kronor 1999.
Bland de större ägarna märktes Fastpartners Sven-Olof Johansson, vars VD-ord för 1999, ”Fågel Fenix på egna vingar till cyberrymden”, beskrev bolagets investering i Sygn och Snowdrops (Internethandel med kosmetika) och att bägge ”snart skulle bli noterade”.
Den hårtslående pugilisten (boxaren) erkände senare att han inte hade kunnat motstå frestelsen att sälja in några egna innehav till Fastpartner. Kursen trefaldigades vid nyheten att Fastpartner hade blivit ett IT-bolag. Uppgången blev dock inte bestående, och varken Sygn eller Snowdrops noterades 2000 – trots emissionsförsök.
Larmnet var ett säkerhetsföretag från Huskvarna som sysslade med stöldskydd och larm för datorer. I maj 1998 hade det bara en anställd och ingen omsättning att visa för 1996 och 1997. Först när jag såg affärsplanen i mars 1999 insåg jag att bolaget inte hade startat verksamheten ännu. Det saknade allt – inklusive pengar och erfarenhet. Tempelmanns fondkommission, varifrån jag hade fått prospektet, ville dock inte längre kännas vid bolaget.
Multisound Technology (MST) marknadsfördes av Företagsbyggarna och dess riskkapitalregister från kontoret på Norrmalmstorg i Stockholm. VD och grundare var Lars Lindgren. Redan 1990 hade han, som VD för Venture Securities, skickat mig ett brev. Nu byggde han MST. Han var även inblandad i de samtida småspararfiaskona Minidoc och Enercom. Jag förlorade 76 859 kronor på MST – förhoppningsvis till någon företagsbyggare som bättre behövde pengarna.
Uppfinnaren Dick Edvinsson hade skapat en unik kombination av så kallade fyrkantsljudvågor med olika frekvens och fasförskjutna i förhållande till varandra. Ljudvågorna skapade ett starkt obehag, smärta eller illamående, utan att skada hörselorganen – och hindrade tjuvar utan hörselskydd från att bryta sig in och stanna kvar på brottsplatsen när larmet hade gått. Man kunde omöjligt uppehålla sig i närheten av MST:s Infernosiren i mer än några sekunder.
Argumentet att Sverige är ledande även på hörselskydd försökte företaget tysta genom att påstå att ljudvågorna ”tränger in i huden och skapar ett kraftigt obehag i hela kroppen”, och att ”inte ens en narkoman med svår abstinens övervinner Inferno”.
Infernos ljudgaller väckte intresse från amerikanska FBI, som köpte utrustning. CIA och det amerikanska försvarsdepartementet ville skydda sina högriskobjekt och använda Infernos ljudvapen i USA:s fängelser och fångtransporter. Historien förtäljer dock inte om de prövat Infernometoden i Afghanistan, Irak eller Guantánamo. Inte heller har jag hört talas om skadestånd till kvarglömd, vettskrämd städpersonal eller av misstag inlåsta nedspydda varuhuskunder – eller att inbrottstjuvar har använt de senaste hörseldämpande kåporna i sitt arbete.
Bolaget bildades 1995, och omsättningen var 111 000 kronor (1995/1996) och 349 000 kronor under åtta månader 1997. Sammanlagt hade bolaget då gjort ett 50-tal installationer. En maskin kostade bara 5 000 kronor – men det var ändå för dyrt. År 1998 omsatte bolaget 555 000 kronor.
Årsskiftet 1998/1999 blev TPC Security, ett annat larmbolag, helägt dotterbolag till MST, som då döptes om till TPC Security. Bolaget fick nya huvudägare med Atle Företagskapital och BBT (Björkman-Tigerschiöld). Året efter hade Skanditek ersatt BBT som ägare.
Den andra Infernogenerationen blev för dyr, och TPC lyckades sälja bara ett fåtal maskiner. Företagsbyggarna sålde cirka 65 procent av sitt aktieinnehav under första hälften av 2000, medan Atle och Skanditek ökade sina innehav under resten av 2000. I december 2001 gick TPC i konkurs.
VD och huvudägaren Pål Krüger i A Brand New World körde upp på land i full fart med sin motorbåt den 25 april 2002 och omkom. I oktober samma år gick ABNW i konkurs. Om olyckan hade samband med företagets dåliga affärer vet jag inte, men i efterhand klingar hans högstämda ord i introduktionsprospektet från december 2000 olycksbådande: ”Vi har bestämt oss för att bidra till att skapa en bättre värld.”
IT-konsulten Daltek omsatte hyggliga 40 miljoner kronor år 1998. Stockton Corporate Finance och dess VD, Mikael Ehrman, skötte introduktionen, och han hade undertecknat följebrevet. Som arkitekten bakom Net Capital och dess vissna bolagsblommor (E-play med flera) har han senare gjort många småsparare både fattiga och besvikna. Daltek bytte namn till Frontyard år 2000, och 2004 ställde bolaget in betalningarna.
Rikast blir alltså de som nöjer sig med att låna Kvartetten som sprängdes (Birger Sjöberg), Änglar finns dom (Gösta Gustaf-Janson) eller Strindbergs beskrivning av spekulationsbubblor på 1800-talet (Röda rummet) på biblioteket, eller att se filmatiseringarna på TV. Det finns tyvärr mer dramatik och lidande i de konkurser som drabbat oss aktiesparare de 10–15 senaste åren än vad världslitteraturens största namn förmått dikta ihop.