Från noll till hundra miljarder på en halv mansålder. Lundingruppen består av 13 publika bolag i råvarusektorn i vilka familjen är aktiva och huvudägare. (Guldbolaget Red Back Mining såldes dock till Kinross 2010.) Guld, koppar, kobolt, bly, nickel, zink, uran, jod, salpeter, diamanter, olja, gas och solenergi står på menyn. Gruppen är dock inte fast utan entreprenöriell, som söker möjligheter globalt och går vidare mot nya äventyr när utvecklingsmöjligheterna i ett projekt bedöms uttömda eller mer ämnade för någon annan.
På aktiemarknaden passar denna inriktning som hand i handske; råvaror är en kapitaltung, riskfylld sektor med stora möjligheter.
I Lundingruppens bolag finns alltid möjligheten till snabba vinster. Det handlar inte om långsiktig förvaltning av givna tillgångar, som i ett industriföretag, utan om mångfaldigande av kapital via spektakulära råvarufynd som ofta utvecklas vidare till ett skede när någon som samlar på säkerställda råvarutillgångar tar över. Framgång omsätts i kapital för nya möjligheter och äventyr.
Klicka på bilden för att förstora den.
Adolf Lundin är gruppens grundare, och enligt biografin skriven 2002 av Robert Eriksson (i dag ansvarig för investerarkontakter för flera av gruppens bolag) hade han identifierat sig med amerikanska kofösare och oljebaroner. Förebilden var Armand Hammer, 1898–1990, som i början av 1920-talet gjorde affärer med Lenin, där vete byttes mot päls och kaviar. Han kontrollerade oljejätten Occidental Petroleum och fortsatte att göra affärer med ryssarna under kalla kriget.
Adolf Lundin blev en världsartist och legend i råvarusektorn. Men som i så många andra framgångssagor kantades vägen av misslyckanden.
Det började dock bra. Adolf läste till bergsingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan, där fadern Harry Lundin, med doktorsexamen från Harvard, var professor i livsmedelskemi. Han gifte sig 1957, samma år som han tog examen, med Eva Wehtje. Hennes far var VD för Atlas Copco och fortsatte karriären som VD för Investor 1957–1971. Evas syster Olga var gift med Marc Wallenberg, som gick bort 1971. Familjen Wehtje, med Skånska Cementgjuteriet som bas, var en av de mest förmögna i Sverige.
Som nygift for Adolf till Colombias djungler för prospektering efter olja i Shells regi. Efter fyra misslyckade, men spännande och lärorika, år kallade kollegorna honom retsamt för Saltvatten-Lundin.
Tillbaka på skolbänken tog han en magisterexamen i ekonomi vid Genèves handelshögskola CEI. Därefter följde fem år i Nynäs Petroleum, som ansvarig för oljeletning i Nordsjön.
År 1966 återvände han till CEI som biträdande rektor, där han gav en kurs i petroleumekonomi och ansvarade för rekrytering av studenter och för att locka donationer.
Under tiden vid CEI började Adolf investera i råvaruaktier för egen och släktingars räkning. Efter ett par år, 1968, satte han upp aktiefonden First Investors International Mining & Petroleum Fund. Två år senare lämnade han skolan för att helt fokusera på aktier. Somligt gick bra, annat duktigt i källaren. Släktingar och andra övergav honom.
Det första oljeprojektet kom 1972. Adolf Lundin besökte Qatars emir, Sheikh Khalifa bin-Hamad al-Thani, för att utverka en prospekteringslicens i Persiska viken. Lundin bodde i emirens palats i flera dagar, promenerade och konverserade i timtal med sin värd utan resultat. Det fattades ett ”ekonomiskt bidrag” i någon form. Problemet löstes genom vadslagning med emiren om 1 miljon USA-dollar att det skulle regna dagen därpå. Emiren vann, så klart.
Adolf Lundin hade nu en licens men inga resurser. I förhandlingar med ett tyskt konsortium som skulle utföra borrningarna fick han och hans egyptiske kompanjon släppa ifrån sig 95 procent av projektet. Tyskarna drog benen efter sig, och Lundin hade inga löpande inkomster. Familjen fick sälja huset vid Genèvesjön och flytta till en nedlagd bondgård i Frankrike, där den bor än i dag.
”Jag var dock aldrig fattig, bara tillfälligt utblottad”, sade Adolf Lundin i månadsmagasinet Institutional Investor, i sin sista intervju.
I slutet av 1976 fick tyskarna in en fullträff, inte på olja utan på ett av världens största gasfält. För andelen på 5 procent inkasserade de två kompanjonerna några år senare 15 miljoner dollar.
Lundin var nu på grön kvist. Vis av erfarenheten utvecklade han såväl en affärsinriktning som en finansiell modell som skulle ge Lundin kontroll över projekten. Adolf startade Musto Exploration, med inriktning på gruvnäringen, i slutet av 1970-talet och International Petroleum Corporation, föregångaren till Lundin Oil och dagens Lundin Petroleum, 1981.
Som liten, och därtill i praktiken finansiell, aktör hade Lundin ingenting att komma med i konkurrens med internationella oljejättar och gruvbolag. Projekt under deras radar eller i politiskt instabila länder dit varken de eller banker ville, eller på grund av lagstiftning kunde, gå blev en del av lösningen.
En annan del var att finansiera projekten med kapital från investerare i Europa och Kanada. Lundin behöll då inte 5 utan snarare 30 procent. Finansiering, och riskspridning, kunde också komma genom försäljning av andelar i projekten till andra branschaktörer, vilket underlättade försäljningen av aktier till investerare.
Musto blev ett tioårigt fiasko, minus 35 miljoner dollar, men efterföljaren International Musto, där Lundins andel åter var 30 procent, blev en stor framgång. Runt 15 miljoner dollar i en argentinsk guld- och kopparfyndighet fick en utväxling på 30 gånger pengarna. VD för International Musto var Lukas Lundin, som sedan skulle bli nästan lika lyckosam med Argentina Gold.
Bröderna Lukas och Ian Lundin började efter utbildning och praktik hos andra arbeta för IPC i operativa befattningar 1983 respektive 1984. En uppdelning dem emellan hade gjorts tidigt, i vilken Lukas skulle fokusera på gruvindustrin och Ian på oljebranschen. Ian blev VD för IPC 1990 och efter sammanslagningen med Sands Petroleum VD för Lundin Oil 1998.
Lundin Oil såldes 2002 till Talisman för 4 miljarder kronor. Två licenser, i Sudan och Iran, placerades i nybildade Lundin Petroleum som, med Ian Lundin som VD och snart som ordförande, knoppades av till Lundin Oils ägare i samband med affären. Lundin Petroleum finansierades upp, och i rask takt fylldes bolaget med licensandelar i Nordsjön, Frankrike, Tunisien, Indonesien och Ryssland. På bara tio år byggdes bolaget till ett börsvärde på dagens 50 miljarder kronor.
Adolf Lundin var okonventionell för sin tid, vilket ledde honom till flera politiskt inkorrekta länder. Avgörande för hans intresse var fyndigheternas tekniska förutsättningar, medan politiska och andra förhållanden kom i andra hand.
Lars De Geer, brukspatron liksom förfäderna och försvarsminister i slutet av 1970-talet, lär ha sagt att den som vill förlora pengar kan spekulera i än den det ena än det andra, men vill man förlora mycket ska man ägna sig åt malmprospektering.
Adolf Lundin skulle ändra på denna uppfattning på svensk aktiemarknad. Investerarträffar, bland annat i Aktiespararnas regi, med honom beskrevs som väckelsemöten. Riskerna stack han inte under stol med, men åhörarna kunde aldrig höra sig mätta på möjligheterna och äventyret.
Givetvis finns många exempel på dem som struntat i såväl regler om att vara försiktig med belåning som att sprida riskerna genom att inte satsa allt på ett kort, hur lovande det än verkar och hur gärna man än vill tro att möjligheterna ska bli verklighet. Bland dem som satsar på en vårdslös investeringsstrategi är vinnarna en liten minoritet. Det är bara en tidsfråga innan dumbommen och hans pengar går skilda vägar. Det handlar om sannolikheter.
I en borrning eller ett projekt generellt där sannolikheten för att lyckas är så hög som 50 procent är risken för ett misslyckande lika stor. För den som satsar allt i varje projekt är sannolikheten för att lyckas minimal: med fem omgångar är 3 procent vinnare och 97 procent utblottade. Omvänt gäller då att den som fördelar sitt kapital över fem sådana projekt, samtidiga eller över tid, har 97 procents sannolikhet för att inte alla projekt går åt fanders – förutsatt att sannolikheten för att lyckas i varje projekt är så hög som 50 procent.
På bolagsnivå hanteras riskspridningen, normalt, genom att införskaffa flera licenser och oftast dela dem med andra. Råvaruprojekt har en värdekedja, från licensanskaffning via prospektering till utbyggnad och kommersiell utvinning.
Lundingruppen är i dag verksam i hela värdekedjan, inom såväl olja som metaller. Bara tre bolag, Africa Oil, Shamaran och NGEX, är fokuserade prospekteringsbolag, medan sju bolag har både produktion och prospektering. Etrion producerar solenergi, och Vostok Nafta är aktieförvaltande med fokus på Ryssland med grannländer.
Men hjärtat eller själen hänger inte med hela vägen när företagskroppen vilar tungt på kommersiell produktion. Lundinarna är entreprenörer som åtar sig utbyggnad och produktion mer som plikt än som pur glädje inför uppgiften.
Bolagen i gruppen lämnar inte utdelning utan bygger värden, och när det inte finns mer att göra än att förvalta en tillgång med viss avkastning, om än hög, realiseras värdet till fromma för Lundin och andra aktieägare. När entreprenörens roll spelats ut bör han för publikens och sin egen skull lämna scenen.
Lika många bolag som i dag finns i gruppen har genom åren avyttrats. Därför är det rimligt att tro att även Lundin Petroleum på sikt rebalanseras med större inslag av prospektering genom försäljning av tillgångar, klyvning av bolaget eller andra åtgärder.
Adolf Lundin gick bort 2006, 73 år gammal, i leukemi. Hans personliga förmögenhet beräknades då till runt 3 miljarder dollar. Största innehavet var Vostok Nafta, som då ägde drygt 1 procent i Gazprom, den halvstatliga ryska gasjätten.
Gazprom dominerade Vostok Naftas portfölj. Därför bytte bolaget namn till Vostok Gas, och övriga innehav knoppades av till det som nu är Vostok Nafta. För att aktien skulle bli mer intressant beslöts att via belåning öka innehavet i Gazprom.
Men när finanskrisen slog till 2008 störtdök Gazpromaktien. Det gällde att rädda vad som räddas kunde: Gazpromaktier såldes till fallande priser för att amortera lån. I början av 2009 hade andelen i Gazprom sjunkit till 0,5 procent, och Vostok Gas-aktien hade fallit med 90 procent. Bolaget lades ned genom att en skärv i form av Gazpromaktier skiftades ut till ägarna. Boven i dramat var belåningen.
Familjens ägande i gruppens bolag är dels direkt, dels genom en familjestiftelse som äger de två ägarbolagen Lorito Holdings och Zebra Holdings & Investment. Ägarandelarna i Lundingruppens noterade bolag är liksom tidigare runt 30 procent. Tungt i dag, cirka 15 miljarder kronor, väger Lundin Petroleum, men familjens portfölj är riskspridd genom deltagande i samtliga projekt.
Det är dock inte möjligt för investerare här att köpa en aktie och få riskspridningen serverad. Ett investmentbolag eller en Lundinfond skulle vara ett välkommet och för många aktiesparare lämpligt långsiktigt placeringsinstrument.
Tyvärr betalar inte aktiemarknaden extra för riskspridning och bekvämlighet utan tvärtom. Den som vill investera med Lundinarna får därför göra sig omaket att via köp i enskilda aktier och nya som kommer komponera sin portfölj själv. Aktiespararens främsta råd är att investera som Lundinarna gör själva, alltså att utan belåning sprida kapitalet brett och reservera en pott för kommande projekt.