Direkt till innehållet ?

Mäktig och impulsiv

Han är kontroversiell och känd för sina provocerande uttalanden. Här är historien om Björn Wahlroos resa till toppen av näringslivet i Norden.

Bli medlem i Aktiespararna

  • Förmåner värda 10 027 kronor
  • Medlemskap endast 595 kronor
Läs mer
Det var inte självklart hur successionen inom Wallenbergsfären skulle gestalta sig när Peter ”Pirre” Wallenberg avled hastigt i början av 2015 vid 88 års ålder. I alla fall inte utåt sett. Han var aktiv in i det sista, särskilt i forskningsfrågor och han blev löpande informerad om utvecklingen inom de svenska storbolag som Wallenberg hade inflytande över. Investors styrelse hade han lämnat redan 1997, men fick en generös pension långt efter det.

Björn Wahlroos svepte in i svenskt näringsliv och blev känd över en natt i Sverige när han utsågs till ordförande i Nordea efter Hans Dalborg 2011. Den tysta och slutna svenska bankvärlden fick med honom en rättfram och impulsiv debattör, som är mer imponerad av amerikansk demokrati och ledarstil än av svensk samförståndsanda. Wahlroos är inte bara kontroversiell och känd för att han säger vad han tycker. Han är också en av Nordens mäktigaste finansmän och investerare.

Efter åren som vd i Sampo, där han numera är ordförande, och fem år i ledningen för Nordeas styrelse, är han i dag en frontfigur inom den nordiska finansvärlden. Med sina 2,1 procent av aktierna i den finska försäkringsjätten Sampo är Wahlroos en av de största och mest inflytelserika ägarna. Även om hans andel av bolaget är relativt liten är han en av få storägare av kött och blod. Som ordförande i Nordea och ägarrepresentant för Sampo, som äger 21 procent av aktierna i Nordens största bank, har han också blivit inflytelserik i svenskt näringsliv.

Den finlandssvenske finansmannen har en färgstark personlighet som låter tala om sig oftare än vad han egentligen vill. I Sverige är det inte comme il faut att synas i offentligheten så ofta som han gör. I en annan tid, och i en annan värld, hade Björn ”Nalle” Wahlroos kunnat bli en hjälte i svenskt näringsliv. Han har något av Jan Carlzons karisma, PG Gyllenhammars intellektuella skärpa och Peter Wallenbergs maktutövande.

Men ofta blir Björn Wahlroos mer uppmärksammad för sina impulsiva uttalanden, än för sina affärer. Hans kraftfulla personlighet och frispråkigheten har lett till rejäla kulturkrockar i Sverige. Hans uttalanden som ordförande i Nordea har blivit rubriker i affärsmedia, från raljerandet kring dåvarande vd:n Christian Clausens lyxlägenhet på Östermalm och pensioner till kommentarer som att 80 procent av alla människor är ”finansiella idioter” och att Nordea-kundernas pengar i skatteparadis är ”obefintligt små pengasummor i sammanhanget” efter Panamaskandalen. Sådana uttalanden går inte hem i Sverige.

Björn Wahlroos har sig själv att skylla. Själva provokationen verkar locka honom mer än att nå fram med budskapet. Han är intelligent, kvicktänkt och rapp i repliken. Öppenheten är uppfriskande, men rubrikerna i media riskerar att skada både varumärke och affärer.

Nordea och Swedbank får bottenbetyg i SKI:s senaste kvalitetsmätning. Kunderna har inte sedan bankkrisen i början av 1990-talet haft ett så lågt förtroende för bankerna. I en förtroendebransch kan det vara förödande.

Björn Wahlroos uppträder som om han vore från en annan värld. Och det är han också. Att han tillhör finlandssvensk överklass, är major i den finska reservkåren och sedan länge är ekonomiskt oberoende och miljardär gör det inte lättare att passa in i den svenska lagomheten. Inte för att han bryr sig. Björn Wahlroos är van att gå sin egen väg.

Ryktena om att Björn Wahlroos sedan några månader tillbaka för samtal med den holländska banken ABN Amro om ett samgående med Nordea kan vara ett tecken på att han gör som han själv vill eller att det är dags att utöka imperiebygget på centraleuropeisk mark. Han har tidigare hotat att flytta huvudkontoret utanför Sveriges gränser. Nordeas plan att fusionera sina helägda dotterbolag i Danmark, Finland och Norge med Nordea Sverige underlättar ett sådant beslut. Finansinspektionens krav på att Nordea måste öka sitt kapital med 13,8 miljarder kronor kan inspirera Björn Wahlroos att göra verklighet av saken.

Björn Wahlroos har skaffat sig en lägenhet i Stockholm på senare år. Numera är han också skriven i Sverige, även om han är en global affärsman. Där Wahlroos finns, där finns också makten, och tvärtom. Än så länge är i alla fall Sverige Nordeas kraftcentrum.

Men i allt detta ligger också en ständig längtan efter frihet, som också är en enveten strävan mot oberörbarhet. Både affärsmässigt och personligen.

När Björn Wahlroos slutade arbeta operativt som vd för Sampo 2009 började han skriva böcker efter många år inom marknadsekonomins praktik. Först ut var ”Marknader och demokrati – uppbrott från majoritetens tyranni”. Boken, som kom ut för några år sedan, är en maktfilosofisk essä och ett passionerat försvarstal för marknadsekonomin och den fria konkurrensen. Det gör han mer som nationalekonom än företagsledare. Det är en hemkomst till det akademiska värvet som inledde hans karriär. Förra året kom Wahlroos nästa bok, ”De tio sämsta ekonomiska teorierna – från Keynes till Piketty”, som är en uppgörelse med ekonomiska teorier och populära strömningar i tiden.

Men Björn Wahlroos började i en helt annan ände. I tonåren var han kommunist och bekände sig till Marx doktriner. Han deltog i ockupationen av Gamla Studenthuset i Helsingfors 1968. Men redan efter ett års ekonomistudier lämnade han den upproriska tiden bakom sig och blev liberal. Det var mer passande för en ung människa som strävade efter makt och rikedom. Efter examen på Svenska handelshögskolan i Helsingfors blev han doktor i nationalekonomi 1979 och var verksam som professor där till 1985. Han lämnade sedan den akademiska banan och fick en framträdande roll i det finska näringslivet.

Trots sin synlighet i offentligheten har Björn Wahlroos aldrig varit mer transparent än nödvändigt. Hans resa har beskrivits i boken ”Björn Wahlroos – från stalinist till Nordens mäktigaste finansman” av den finske författaren Tuomo Pietiläinen och grävgruppen vid universitetet i Tammerfors.

Grunden till Björn Wahlroos makt och förmögenhet lades under de omskakande åren i finskt näringsliv i början av 1990-talet. Efter murens fall och Sovjets sammanbrott tappade Finland det mesta av sin stora östhandel. Då var Wahlroos vice vd på Föreningsbanken. Medan andra bankanställda var tysta pläderade han högljutt för att landet borde devalvera. Frispråkigheten gjorde att han kom i konflikt med bankens ledning.

Björn Wahlroos hade planer på att starta en egen investmentbank, och den blev verklighet när han tillsammans med en handfull kollegor lämnade banken 1992 och tog med sig det lilla värdepappersföretaget Mandatum och startade en partnerägd investmentbank med samma namn. Som vd för Mandatum var Wahlroos inblandad i många av företagsaffärerna och privatiseringarna som genomfördes under finska krisåren. Han var bland annat aktiv i försäljningen av börsbolaget Tampella och i olika bankfusioner. När finansmarknaden avreglerades och aktiekurserna steg tjänade Wahlroos stora pengar.

Det stora klippet gjorde Björn Wahlroos år 2000 när finska staten medverkade till sammanslagningen av Postbanken och börsnoterade försäkringsbolaget Sampo. Finansminister Sauli Niinistö, som i dag är Finlands president, var en av dem som förhandlade med Björn Wahlroos om att bli vd. Det var inte gratis. Hans krav var att Sampo skulle köpa det då nyligen börsnoterade Mandatum till ett pris som låg 50 procent över kursen. Wahlroos fick som han ville mot aktier i Sampo. Då blev han en av Finlands mest förmögna personer i ett slag. Dessutom skulle han få 4 miljoner kronor i årslön. Det väckte stark kritik i Finland och man tyckte att regeringen slösade med statens pengar.

I dag är Björn Wahlroos en av Sampos största ägare med drygt 2 procent av aktierna. Finska staten är störst med nära 12 procent. Sampo är i sin tur största ägaren i Nordea med drygt 21 procent av aktierna. I och med det har huvudägandet i Nordea skiftat från den svenska regeringen till den finska, via Sampo.

Under 2004 förvärvade Sampo det svenska försäkringsbolaget If. Det var en överraskande affär till bra pris. Två år senare sålde Björn Wahlroos Sampos egen bankverksamhet till Danske Bank för ett rekordpris på drygt 40 miljarder kronor. Med tur och skicklighet manövrerade Wahlroos Sampo till fördel både för företaget och honom själv.

Sampo kommer ursprungligen från finsk mytologi. Sampo är ett slags magisk artefakt som är tillverkad av smeden Ilmarinen. I kvarnen producerades mjöl, salt och guld utan råvaror. Till slut förstördes Sampo efter en maktkamp.

Men Sampo i den svensk-finska verkligheten överlevde och växte sig allt starkare under Björn Wahlroos ledning. På vägen mot makten i Nordens finansvärld utmanades han av de isländska bröderna Gudmundsson. Genom bolaget Bakkabraedur kontrollerade de börsvärden på 150 miljarder kronor med banken Kaupthing inräknad. Ändå fick islänningarna inte någon plats i styrelsen, inte heller i valberedningen, fast de ägde fler aktier än Wahlroos. Maktspelet behärskade han redan då, slipad i argumentationen med verktyg från både marxism och kapitalism.

Sedan kom finanskrisen 2007–2008, bankaktiernas kurser föll handlöst och islänningarna förlorade allt. Danske Bank var nära konkurs, men räddades av danska staten. Flera av de svenska bankerna, med Nordea i spetsen, fick indirekt stöd av svenska staten, bland annat genom att låta de nytecknade aktierna i nyemissionen 2009 tillfalla bankernas stabilitetsfond.

När Sampo började köpa in sig i Nordea kontrollerades banken av svenska staten, som då ägde en femtedel av aktierna, men Björn Wahlroos fortsatte att köpa aktier i Nordens största bank i det tysta. Den svenska alliansregeringen sålde ut aktierna successivt och Sampo fick huvudägandet i bolaget billigt.

Under de operativa åren i affärslivet har Björn Wahlroos insett att förenkling och provokation är effektivare än hövliga resonemang. Provokationen har blivit ett kännetecken för Wahlroos. ”Jag har det i generna”, sa han i en intervju med Aktiespararen 2012.

Ledarstilen är mer finsk/amerikansk än svensk och utpräglat auktoritär. Han är van att få som han vill. Enligt Pietiläinens bok talar hans personal om ”Björnout”, i stället för ”burnout” och det som gäller är ”management by perkele”.

Björn Wahlroos har en stringent syn på företagande och ägande. Ett aktiebolags enda uppgift är att skapa värde åt sina ägare. Drivkraften är att tjäna så mycket pengar som möjligt åt ägarna. Det är inte särskilt kontroversiellt i sig, men det sägs sällan lika tydligt i Sverige.

”Bolag är inte stater. De leds inte demokratiskt, utan hierarkiskt. Styrelsens och ledningens enda uppdrag är att skapa bästa möjliga resultat för företaget och ägarna. Det är frivilligt att äga aktier i ett aktiebolag. Man kan rösta på bolagsstämmorna men det är effektivare att sälja aktierna. Som aktieägare kan du rösta med fötterna. Välja och välja bort. Precis som du gör i vardagslivet”, berättade han i Aktiespararen.

Björn Wahlroos har haft nytta av både finska och svenska staten när han har byggt sin förmögenhet. I dag är han en av Finlands rikaste personer, även om hans förmögenhet på långa vägar inte uppgår till vännen Stefan Perssons nivå. Som godsherre på Åminne herrgård lever Wahlroos upp till bilden av sig själv som framgångsrik affärsman.

Han köpte gården med omkringliggande mark och fastigheter för 90 miljoner kronor i början av det nya millenniet. Åminne herrgård, som ligger i Salo mellan Helsingfors och Åbo, har anor från 1300-talet och är en av Finlands mest kulturhistoriskt intressanta byggnader. Gården är stamgods för den svensk-finländska frälseätten Horn af Åminne och här har också adliga familjer som Armfelt och von Knorring levt.

Nordens finanskung har inget adligt släktnamn, men Björn Wahlroos omger sig gärna med adelsfamiljer och kungligheter. Efter sex års kostsam renovering av Åminne herrgård bjöd Wahlroos på storslagen fest för 300 personer med symfoniorkester och fyrverkerier.

Hedersgäster var Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia. Med på festen fanns också mäktiga personer inom det svenska näringslivet, bland andra Fredrik Lundberg, Melker Schörling och Stefan Persson, och även dåvarande svenske utrikesministern Carl Bildt. Den beryktade festen inspirerade till pjäsen ”Kungen”, som har satts upp på Lilla Teatern i Helsingfors.

Den starka drivkraften att lyckas, det goda affärssinnet och en stenhård vilja har fått honom dit han är i dag. Wahlroos resa från stalinist till kapitalist är en framgångssaga utöver det vanliga, även om den kantas av impulsiva uttalanden som ofta slår fel.

För den som vill ta del av Björn Wahlroos tankar om marknadsekonomi och investeringar i lugn och ro är det mer givande att läsa Wahlroos böcker och lyssna på sommarprogrammet i P1 från 2014. I den formen gör han sig bäst. Som Nordens finanskung lär han låta tala om sig länge än. På både gott och ont.  

Källa: Aktiespararen nr 1 2017.

 
 
ANNONSER

Kommentarer

  1. Kenneth2017-03-18 19.48

    Imponerade beskrivning av Björn Wahlroos. Frågan är bara. Vart är han på väg med Nordea? När kan vi påräkna besked och klarhet i hans visioner för Nordea?
    Kommentera artikeln

    Genom att kommentera godkänner du våra villkor.

    Villkor för kommentering

    Här kan du kommentera artiklar på Aktiespararnas webbplats. Du kan analysera och kritiskt granska innehållet. Sakliga, fyndiga och välskrivna kommentarer för debatten framåt.

    Aktiespararna har rätten att ta bort kommentarer som är opassande eller som inte följer Sveriges lagar.

    Kommentarerna får inte innehålla:

    • Påhopp och/eller smutskastning av personer eller företag.
    • Kommersiella budskap
    • Icke relevant information som inte rör forumet och webbplatsens huvudområde
    • Stötande kommentarer
    • Uppmaningar till brott
    • Hets mot folkgrupp
    • Innehåll som strider mot personuppgiftslagen
    • Innehåll som strider mot upphovsrättslagen (citera gärna men ange källa)
    • Innehåll som anses vara falsk i syfte att bedra andra besökare

    Skribenter garanteras anonymitet. IP-adresser kan dock lämnas ut om polis/åklagarmyndighet eller domstol så kräver.