Tjugotvå år – mer än ett halvt yrkesliv. Barn hinner födas, växa upp och bli vuxna. Teknik hinner födas, utvecklas och bli hopplöst gammal. Politiker hinner komma och gå. Medlemmar i intresseorganisationer kommer och går. Börsuppgångar och optimism avlöses av börsfall och pessimism.
De flesta människor har 4–5 olika jobb under 22 år och går från en utmaning till en annan – men inte Lars-Erik Forsgårdh. Han har troget tjänat Sveriges Aktiesparares Riksförbund från 1984 till dags dato, men nu är det slut. Den 18 september 2006 tar Elisabeth Tandan över som VD – ett datum som i framtiden säkert kommer att ses som ännu en milstolpe i Aktiespararnas historia. Hon blir förbundets blott tredje VD, efter Forsgårdh och Gunnar Grundström, som ledde förbundets dagliga verksamhet under två år innan Lars-Erik tog vid.
”Vad fan gör du här?” utropade Aktiespararens dåvarande chefredaktör, Stig Nordvall, när Lars-Erik Forsgårdh syntes i Aktiespararnas lokaler efter att ha träffat den dåvarande ordföranden John Edward Johnson inför en eventuell anställning som förbundets VD efter Grundström. Forsgårdh var då VD för familjeföretaget Hotell Skogshöjd i Södertälje och hade tidigare varit forskare och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm.
Men om det inte hade varit för omständigheter som Forsgårdh inte kunde råda över hade Nordvall kunnat hålla inne med sitt utrop. Ekonomie doktorn Lars-Erik Forsgårdh hade nämligen egentligen sökt ett annat jobb – en rekrytering som John Edward Johnson också var inblandad i. Men jobbet var redan tillsatt när Forsgårdh ringde för att höra sig för. Några dagar senare återkom emellertid Johnson med en förfrågan om Lars-Erik i stället kunde tänkas vara intresserad av jobbet som VD för Aktiespararna.
– Jag såg jobbet som oerhört spännande och accepterade. En stor utmaning har det varit hela tiden och en av mina absolut starkaste drivkrafter under alla år, säger Lars-Erik Forsgårdh.
Då var kansliet litet, med knappt 15 anställda (mot runt 65 i dag inräknat Aktieinvest) och ungefär lika många medlemmar som nu. Men i medlemsförteckningen fanns mycket luft: runt 20 000 personer räknades som medlemmar trots att de inte hade betalat avgift på länge. Dessutom fanns omkring 15 000 fler familjemedlemmar än nu, mycket beroende på att Aktiespararna då kunde erbjuda sina medlemmar att köpa nyemitterade aktier i företag som skulle börsnoteras.
– I dag presterar förbundet mycket mer medlemsvärde än för 20 år sedan. Bland annat gör vi en större tidning än då, Intressebevakningen täcker många fler områden, vi har en större organisation för medlemsaktiviteter, och utbildningsverksamheten är större. Dessutom är de ekonomiska förutsättningarna helt annorlunda, säger Lars-Erik Forsgårdh.
Förbundets ekonomi, som länge var ett problem, förvandlades i ett slag under 2000 när Internetmäkleriet i Aktiespar Fondkommission såldes för 220 miljoner kronor, varav 30 miljoner kronor vardera i aktier i HQ Fonder och HQ.SE, nuvarande Avanza. Då hade mäkleriet vuxit starkt sedan starten 1995 – så starkt att många ledande personer i förbundet ansåg att det hade blivit en gökunge i förbundets bo. Dessutom började bankerna, traditionellt en av förbundets bästa samarbetsparter, att knorra över konkurrensen, och de övervägde att avbryta samarbetet.
– Försäljningen betraktar jag som en av de största framgångarna förbundet haft under min tid som VD, säger Lars-Erik Forsgårdh. Vi sålde i rätt tid, tack vare ordförande Sten Trolles initiativ och goda intu-ition. Då jagade Internetmäklarföretagen fortfarande nya kundstockar och betalade mycket bra i den konsolidering av marknaden som vi svårligen hade kunnat delta i som aktiv part. Och vårt mål, att kraftigt sänka kundernas avgifter på marknaden, var uppnått efter att vi hade halverat kurtaget två gånger. Utan de pengar som försäljningen inbringade hade vi inte klarat förbundets ekonomi i början av 2000-talet och inte haft råd att utveckla det nya handelssy-stemet i Aktieinvest, som blev kvar i förbundet.
– Ändå fanns det en nackdel med försäljningen, fortsätter Lars-Erik. Med den följde nämligen 30 000 kunder, varav den klart övervägande delen också var medlemmar i förbundet. Om vi inte hade sålt Aktiespar FK skulle antalet medlemmar i dag sannolikt ha varit betydligt större än det är. Men den ekonomi Aktiespararna har i dag, som kompensation, kan de flesta andra ideella organisationer bara drömma om, och det känns bra.
Under Lars-Erik Forsgårdhs 22 år som VD har förbundet också haft en mängd andra framgångar. Av dem framhåller han att Aktiespararna:
• blivit en respekterad röst på aktiemarknaden som främsta företrädare för konsumenter på det finansiella området,
• aktivt bidrog till att Volvo/Renault-affären sprack hösten 1993. (Aktiespararna var i början tämligen ensamt om att kritisera affären),
• 1993 lade grunden för Sveriges första bolagsstyrningskod, som sedan blev nationell kod 2004,
• introducerade Aktiespararnas aktieanalys (Hitta kursvinnare) och de Gyllene reglerna i Sverige,
• drev på för att den så kallade Leolagen skulle bli verklighet och arbetade för en lag om finansiell rådgivning,
• förvärvade Aktieinvest 1990,
• rekommenderade sina medlemmar att teckna aktier i Ericssons nyemission hösten 2002. (Intresset från institutionerna var svagt, och Aktiespararnas agerande underlättade emissionen.)
Besvikelserna under Lars-Eriks tid som VD är inte många men tunga. Den största besvikelsen är att Aktiespararna inte har lyckats övertyga alla politiker om att sänkta aktieskatter skulle gynna Sverige.
– Vi var framme vid vårt mål 1993/1994, när den dåvarande borgerliga regeringen sänkte aktiebeskattningen till en internationellt gångbar nivå. Men Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning efter valet 1994 och återställde tyvärr allt till den tidigare nivån, och sedan dess har vi inte fått något som helst gehör för lägre aktieskatter, säger Lars-Erik Forsgårdh.
En stor besvikelse för honom är också Astra/Zeneca-affären, i vilken de svenska aktieägarna fick alldeles för lite betalt, något som förbundet visade i en vitbok hösten 2005. Detsamma gäller utfallet av Pharmacia/Upjohn-affären, en affär som dock var mycket svår att bedöma. Aktiespararna sade till sist ja till affären, något som Lars-Erik Forsgårdh i dag, med facit i hand, ångrar.
– Om vi hade sagt nej till den affären kanske affären mellan Astra och Zeneca senare aldrig hade blivit av, funderar han.
En annan stor besvikelse för Lars-Erik är bråket i förbundet förra hösten, ett bråk som egentligen började redan inför kongressen 2005 och som ytterst handlade om vem som skulle efterträda honom som VD. I dag tycker han att det är ”skönt att ordningen är återställd”.
– Detta är samtidigt ett av mina tråkigaste minnen från min tid som VD, säger han vidare. Bråket med delar av valberedningen och med Lars Milberg skulle jag helst ha velat vara utan – liksom en och annan börskrasch genom åren. Ett annat minne som etsat sig fast är kampen mot Refaat El-Sayed och hans försök att dupera och lura aktiemarknaden och sina egna aktieägare.
Lars-Erik tystnar, ansiktsuttrycket mörknar för ett ögonblick, men han lyser snart upp igen när betydligt trevligare minnen dyker upp.
– Kontakten med alla lokalavdelningar och den uppskattning jag fått och gemenskap jag känt när jag besökt lokalavdelningarna ute i landet kommer jag att bära med mig som några av de starkaste minnena under mina 22 år här, säger han. Att se det fantastiska engagemang som finns hos folket ute i lokalavdelningarna har stärkt mig i mitt arbete och gett mig ny energi. Kul var också när jag hemma i Sven Hagströmers kök på Karlavägen i Stockholm lyckades höja HQ.SE:s bud på Aktiespar FK med 20 miljoner kronor.
– Men det kanske bästa enskilda minnet är nog ändå den långa, varma applåd jag fick vid min sista kongress i våras. Och jag kommer alltid att bära med mig den uppskattning som både kända och okända människor har gett mig – ute på sta’n, i samband med bolagsstämmor och i alla möjliga olika sammanhang. Då känner jag att har gjort ett meningsfullt arbete under de här åren.
Livet som VD för Aktiespararna har dock inte alltid varit en dans på rosor. Under finanskrisen i början av 1990-talet var det motigt, erkänner Lars-Erik Forsgårdh. Förbundet hade det tungt ekonomiskt, börsen föll, medlemstalet föll, banksystemet var i gungning och räntorna skyhöga. Ett tag var det till och med så illa att förbundsledningen tvingades be personalen att ta ledigt vissa perioder utan lön, för att lätta på förbundets ekonomi.
– Då funderade jag ibland på att ge upp och söka mig något annat, säger Lars-Erik. Ryktet om att jag var påtänkt som statssekreterare i Finansdepartementet under den borgerliga regeringen i början av 1990-talet var inte helt gripet ur luften. Men mitt namn var alltför kontroversiellt, det har ju sitt pris att vara uppkäftig i Sverige, och ett sådant jobb hade knappast passat mig. Då hade jag ju tvingats hålla tyst, när jag i stället var van vid att säga vad jag tycker och tänker – vilket är min livsluft! Och just detta har jag värdesatt högt i mitt jobb. Att vara VD för Aktiespararna har för mig varit viktigare än något annat jobb i hela näringslivet – med den stora betydelse aktiesparande har för samhällsekonomin. Och sommaren 1993 meddelade Lotta i telefonväxeln att folk åter började ringa om medlemskap …
Men ett knappt decennium senare var det dags för en ny djupdykning. Kassaflödet var negativt, börsportföljen föll starkt i värde när IT-ballongen sprack, och Lars-Erik var tvungen att minska personalstyrkan. Alla i förbundet med chefsbefattning ombads därtill att frysa sina löner för 2003. Själv föregick Lars-Erik med gott exempel och sänkte sin egen lön med 10 procent.
– Jag sade när jag fyllde 60 år hösten 2002, då jag skulle ha kunnat sluta om jag hade velat, att jag inte ville lämna över till en ny VD när motvinden var som hårdast. Men våren 2003 vände börsen uppåt igen, och vår aktieportfölj ökade snabbt i värde – inte minst beroende på vår stora aktiepost i Avanza. Och sedan dess har vårt ekonomiska läge förbättrats markant och möjliggjort det stora förnyelseprogram vi började planera 2004 och sedan har sjösatt under 2005 och 2006, berättar Lars-Erik.
Det enda som bekymrar honom i dag är att medlemstalet har fortsatt att falla, trots den starka börsen våren 2003 till våren 2006. Historiskt har Aktiespararnas medlems-tal, sedan förbundet blev etablerat, nästan slaviskt följt börsens indexutveckling – med en fördröjning på cirka ett halvår. Men i den senaste börsuppgången är denna traditionella koppling inte synlig längre. Trots tre års generell kursuppgång på börsen har Aktiespararnas medlemstal fortsatt att minska.
– Vi ser i dag en strukturell kris för det enskilda aktieägandet, och det finns flera orsaker: IT-kraschen på börsen 2000–2003 har förändrat folks attityd till aktiesparande liksom bolagsskandalerna och den nya rådgivningslagen. Bankerna prioriterar att sälja sina egna fonder och så kallade strukturerade produkter, vilket ger dem större intäkter än kurtaget vid aktieköp ger. Antalet aktieägare minskar, liksom nysparandet i både aktier och aktiefonder. Nu krävs kraftfulla åtgärder från politikerna och näringslivet för att rätta till detta! säger Lars-Erik Forsgårdh.
Men till en del skyller han medlemsminskningen också på förbundets eget agerande:
– Om jag hade fått göra någonting annorlunda under mina år som VD hade jag sett till att fördjupa vår interna marknadsföring till lokalavdelningarna. På våra aktieträffar har vi välvilligt låtit våra gäster – börsföretag, banker och fondbolag – sälja in sig själva och sina produkter och tjänster. Men vi har i hög grad samtidigt missat att sälja in våra egna produkter och tjänster och att binda dem hårdare till medlemskapet, vilket vi lider av nu.
Det märks att Lars-Erik är bekymrad över den negativa medlemsutvecklingen, och han har funderat mycket över hur trenden ska kunna brytas. Om antalet medlemmar inte ökar i goda tider på börsen, hur ska det då bli om börsindex gör en ny, långvarig dykning? Nu sätter han sitt hopp till förnyelseprogrammet och den stora marknadssatsning, faktiskt den första riktigt stora i förbundets historia, som Aktiespararna sjösätter i höst och som förhoppningsvis ska ge både stor uppmärksamhet och en strid ström av nya medlemmar. Satsningen hade dock inte varit möjlig att genomföra om inte försäljningen av Aktiespar FK hade gjorts för sex år sedan och gjort förbundet ekonomiskt oberoende.
Lars-Erik Forsgårdh är känd som en person med oerhört stark integritet. Många är imponerade av hans förmåga att hålla isär sak och person, och Lars-Erik drar sig inte ens för att ”dra plösen över” goda vänner om han anser sig ha rätt i sak.
– Det är aldrig kul att behöva kritisera någon, särskilt inte om det dessutom handlar om en bekant eller vän. Men jag har ändå aldrig dragit mig för att göra det om jag ansett att kritik är befogad; därtill är mitt rättvisepatos alltför starkt, säger han. Och det ingår i det här jobbet att bortse ifrån personliga hänsyn. Men det är också viktigt att man framför kritiken på rätt sätt – och är övertygad om att det man säger är rätt. Om man är alltför sarkastisk slår det bara tillbaka på en själv senare. Jag har alltid försökt hålla mig till sakfrågor när jag kritiserat någon eller något, även om det inte alltid har uppfattats så av mottagaren. Och detta sätt att framföra kritik på tror jag har bidragit till att skapa den respekt i samhället som Aktiespararna har i dag.
Lars-Eriks sista arbetsdag som VD för Aktiespararna blir den 15 september. Men han lämnar inte Aktiespararna helt. Han är fortfarande ordförande i förbundets dotterbolag Aktieinvest (vald till 2007), sitter i Bolagskommittén och är dessutom ansvarig för den utbildningsfond med 15 miljoner kronor i kapital som inrättades i samband med kongressen 2006 och som under tio års tid har till uppgift att förbättra undervisningen i privatekonomi på gymnasiet. Vidare är han ordförande i Världsfederationen av aktiespararorganisationer, WFIC, och vice ordförande i den europeiska motsvarigheten, Euro-shareholders.
Men det räcker inte med detta. Lars-Erik sitter också, på personligt mandat, i Kollegiet för Svensk Bolagsstyrning, han är ordförande för familjeföretaget Hotell Skogshöjd och vice ordförande i Ägarfrämjandet. Tidigare var han under tio års tid ordförande för Best Western Hotels Sverige, satt i styrelserna för OM (i dag OMX), Stockholms Fondbörs och Aktiefrämjandet. Därtill kommer alla resor han gjort för Aktiespararna som VD, 50–80 per år, och totalt runt 500 bolagsstämmor. Ändå påstår Lars-Erik att han tycker sig ha haft fritid genom åren …
– Utan min hustru Elisabet och förbundets sekreterare, Sonja Callmer Olsson, hade jag aldrig fått allt detta att fungera. Elisabet har ställt upp på ett fantastiskt sätt på hemmafronten, medan Sonja har burit ett jättelass vid min sida på kansliet. Få förstår nog hur viktiga deras insatser har varit, och jag och Aktiespararna är skyldiga dem ett stort tack.
– En annan förutsättning för att jag har kunnat ro allt detta i land är det stöd jag fått av alla mina ordförande under åren, särskilt den nuvarande – Sten Trolle. Jag vill också tacka Jan Sparr och Johan Flodström för all deras hjälp, säger han. Dessutom har jag alltid försökt stänga av jobbet vid fredag klockan 18.00 och inte öppnat dörren till det igen förr-än söndag kväll (utom på höstarna i samband med förbundets regionkonferenser och i samband med några av de internationella uppdragen), alltid tagit minst fyra veckors sommarsemester för att ladda om batterierna och låtit sportlovet vara heligt. Och så spelar jag curling i Södertälje CK på vintrarna, i klubbens interna seriesystem. Men jag har alltid varit tillgänglig för pressen – och följt ekonominyheterna även när jag varit ledig.
Nåväl, framöver kommer Lars-Erik att få betydligt mer fritid än han haft under sin tid som VD för Aktiespararna, och frågan är då hur han tänker fylla ut den.
– Jaaa, jag vet inte riktigt, jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det ännu, säger han lite dröjande. Jag vill i alla fall läsa mer än jag gjort hittills. Jag har ett stort bibliotek av aktielitteratur hemma i Södertälje som jag samlat på mig genom åren. Kanske skriver jag en bok – men knappast mina memo-arer. Snarare blir det i så fall en bok om aktiesparande; det finns fortfarande en hel del klokskap i ämnet att förmedla som inte finns i svenska böcker. Och så kan jag tänka mig att ta något nytt uppdrag – frågan är bara om det finns någon valberedning som är intresserad av en man på 64 år i dessa tider av debatt om styrelsernas förgubbning …
På somrarna blir det säkert både fler och längre båtturer med den egna motorkryssaren, även utanför semesterveckorna, än det blivit hittills. Lars-Erik Forsgårdh gillar att vara på sjön, även om han en gång avbröt sin utbildning till sjöofficer vid Kungliga Sjökrigsskolan för att i stället börja på Handelshögskolan. Och barnbarnen kommer säkert att pocka på morfars/farfars uppmärksamhet. Lars-Erik har tre barn som hittills har gett honom fem barnbarn (med ett sjätte på väg). Redan nu i sommar har morfar Lars-Erik läst – inte böcker om aktiesparande som annars utan i stället några av Enid Blytons Fem-böcker för sina två äldsta barnbarn. Och så har han börjat lösa korsord!
– Ja, det är verkligen kors i taket, skrattar han. Tidigare har jag alltid tyckt att korsord är ett stort slöseri med tid, men det är faktiskt riktigt kul!
Hur kommer då Lars-Erik att känna efter den 15 september – lättnad eller saknad?
– Mentalt ställde jag redan hösten 2004 in mig på att sluta – även om tiden sedan dess har inneburit mycket strul och bekymmer. Om rekryteringsprocessen hade gått mer normalt till väga hade jag kunnat sluta redan för ett år sedan. Så jag har haft gott om tid att vänja mig vid tanken. Allting har ett slut – det hör till livets process.
– Jag vill nu önska Elisabeth Tandan lycka till i hennes nya jobb, och jag önskar inget hellre än framgång för hennes del – och för förbundet. Jag ska göra allt för att stötta henne, men något råd vill jag inte ge: Elisabeth är en så klok person att hon inte behöver några råd.