Det är ganska lätt att starta tidningar – det är ännu lättare att förlora pengar på dem. Men Trygve Hegnar har blivit rik på sina – stenrik. Pengarna han tjänat har han sedan använt till en rad andra investeringar, men personligen rör han sig bara begränsat på den norska aktiemarknaden.
Hungern verkar dock inte ha tagit slut. Vid 66 års ålder brinner Trygve Hegnar fortfarande för sina medier. Som ägare, samtidigt operativ, befinner han sig ständigt mitt i debattröran. Frispråkig som få älskar han att skapa rubriker. Han är en av Norges viktigaste opinionsbildare – en aktiemarknads- och politisk profil som då och då varvar med att slåss i rätten eller som kändis i veckopress. Senast ska han, enligt skvallret, ha fått ihop det med en 30 år yngre medarbetare …
Trygve Hegnar på Petter Stordalens årliga 16 maj-fest vid Choices huvudkontor i Frogner, Oslo. Årets tema var toga.
Trygve Hegnar är uttalat kritisk till norsk könskvotering, en ynka röst som vågar sätta sig upp mot det politiskt korrekta, och han varnar starkt Sverige för att kopiera Norge i denna fråga.
Trygve Hegnar har levt ett brokigt ekonomiskt liv, som tar sin början runt 1970. Han äger i dag flera hotell i Sydnorge, lite likt vännen och den i Sverige beryktade hotellkungen Petter Stordalen, är inblandad i flera båtbyggarföretag, har varit ordförande i ett kryssningsföretag samt är med i bakgrunden i ägarkretsen till det i Sverige noterade norsk-svenska
naturläkemedels- och skönhetsmedelsföretaget Midelfart Sonesson. I dag anses Trygve Hegnar vara god för närmare 3 miljarder kronor, och han placerar sig på plats 52 bland Norges rikaste, enligt hans egen tidning, Kapital.
Navet i hans liv är Hegnar Media i Oslo, med de två flaggskeppen Finansavisen och Kapital. I förlaget ingår också bokutgivning. Några av de mest aktuella titlarna låter som tagna direkt från Aktiespararnas toppsäljarlistor: Aktieskolan, Aktieköp och daytrading, Sköldpaddemetoden och Tidernas största aktiehandlare.
Aktiespararen: Vad var idén när du startade Kapital 1971?
Trygve Hegnar: – En aggressiv, avslöjande affärstidning som kan förhålla sig offentliggörande och kritisk till näringslivet. Norge hade då ingen näringslivstidskrift och inte heller en näringslivstidning – men väl en svag lagstiftning. Bolagen behövde inte ge någon information alls, det räckte med att uppge omsättningen. De behövde inte visa balansräkningen och inte berätta om förluster. Min roll blev mycket missionärens, att berätta vad som egentligen försiggick i näringslivet. Vem gör vad? Vad ligger bakom? Resten av norsk press var underdånig och nöjde sig i stort sett med att redovisa pressmeddelanden. Kapital blev en framgång.
År 1992 kom Finansavisen som daglig affärstidning, Dagens Næringsliv hade breddat sig och konkurrerade med Aftenposten. Jag ville göra en tidning som skulle uppfattas som bättre av finansmarknaden, men ingen trodde att det skulle gå.
Vilken är din egen roll?
– Jag skriver aktivt ledare och kommentarer varje dag. Till dags dato har det blivit 5 000–6 000 inlägg. Jag älskar det! Det kanske inte verkar klokt, men det gör jag.
Om man jämför med Jan Stenbeck och hans medieprojekt inom MTG, som exempelvis Metro och TV 3, syntes han aldrig i sina egna medier. Varför gör du det?
– Jag är den kanske mest utnyttjade kommentatorn i norsk TV och radio. Det sker minst en gång i veckan – året om. Medierna vill ofta ha en kommentar om problemställningar inom politik, statsbudgeten, näringspolitiken med mera.
Särskilt Kapital når väldigt brett. Varför har ni så många läsare – aktieägandet är ju mycket mindre spritt i Norge än i Sverige?
– Det finns ett stort intresse för näringslivet i Norge. Det är spännande. Det händer hela tiden något, och folk vill läsa om det. Det ska byggas upp ett kapital hela tiden. Finansavisen var ett tag en osäker sak, men vi gjorde Finansavisen till en tabloid i den grafiska formen, med ett seriöst innehåll och de bästa skribenterna.
Kan man uttrycka det så att folk runtom i Norge vill följa och förstå varför landet har blivit så rikt?
– Det är ett sätt att säga det på. Norrmännen vet att staten har mycket pengar. Vi har nästan ingen arbetslöshet, bara runt 3 procent, så vi vet att vi har en stark ekonomi, en stark oljeekonomi och de vill kanske följa med.
Hur påverkade finanskrisen dina medier?
– Annonsnedgången drabbade alla medier, även näringslivspressen. När konjunkturen går ned förlorar vi alltid annonsintäkter. Vi gjorde det både 2008 och 2009. Men kostnaderna har alltid hållits låga för att driva verksamheten effektivt. Nu är vi sakta, sakta på väg uppåt igen.
Parallellen till Jan Stenbecks medier och affärsfilosofi är slående. Har du påverkats av honom?
– Han sökte upp mig en gång i Miami i USA och ville uppenbart undersöka om huruvida vi hade en god personkemi tillsammans, vilket vi hade, och en kort tid senare blev jag erbjuden att äga 20 procent i hans nya radio, P4 i Norge. Det var våren 1992, när det var jättehemligt att jag skulle lansera Finansavisen. Jag var då också styrelseordförande och VD i ett stort kryssningsföretag, Kloster Cruise (senare Norwegian Cruise Line). Jag hade därför inte krafter eller kunskap nog att då också gå in i radiomarknaden, men jag borde ha sagt ja. Det är en viktig radiokanal i Norge, och den har tjänat mycket pengar.
Har du aldrig funderat på att ”exportera” dina affärsidéer?
– Jo, jag har bland annat blivit tillfrågad många gånger om att ta Kapital till Sverige. Men Finansavisen är en norsk produkt, och jag kan inte Sverige – liksom svenskar inte kan något om Norge. För min roll som kommentator måste jag känna till den politiska miljön, alla processer, alla bolag och alla ledare – kunna allt.
Är det en riktig karaktäristik att du byggt upp ditt kapital i medier för att sedan kunna göra andra stora finansiella investeringar?
– Jag kan inte spekulera på börsen och samtidigt skriva i Finansavisen. Men jag har tjänat en massa pengar på medier, och det vore oprofessionellt att ha dem på banken. Jag började med att gå in i ett av världens största kryssningsföretag. När det började gå dåligt blev jag tvungen att ta över ledningen samtidigt som jag var chefredaktör för Kapital. Ett tag pendlade jag mellan Miami och Oslo – en vecka på varje ställe. Sedan har jag också köpt fast egendom och hotell, som bara ligger där som placeringar utan avsikt att handlas.
Sedan några månader är jag också största ägare i Hurtigruten, som kan ses som ett kryssningsföretag utefter norska kusten. Det var på väg att försvinna, men det går bra nu och är det viktigaste transportmedlet från Mittnorge till Nordnorge. Hade jag varit en ”perfekt” pressman hade jag kanske inte gjort det. Men vi lever inte i den världen. Jag har gjort annat för att jag ville det. I Norge vet alla att jag inte spekulerar på börsen.
Trygve Hegnar och flickvännen Vibeke Holth.
Norskt ledarskap framstår i Sverige ofta som krokigt och motvalls: Norge klarar sig bra utan EU och euro. Lanseras en nordisk börs ställer sig Norge utanför. Och i norskt ledarskap lyser sådana som älskaren av snabba båtar, Kjell-Inge Røkke (Akers huvudägare), som sätter sig i fängelse och försöker lura skjortan av Wallenbergarna. Här finns också Petter Stordalen (Clarionhotellen, Home Invest), som tar med sig sin hund i privatplanet till svenska stämmor, det mindre Storebrand som plötsligt skulle sluka stora Skandia, Telia/Telenor där det skar sig fullständigt när posterna i den tänkta ledningen skulle fördelas – för att nu inte tala om när en norsk statsminister, Oddvar Nordli, en gång på 1980-talet skulle växla norsk olja mot en stor post Volvoaktier. Varför framställs i Sverige det som händer i Norge ofta som lite halvgalet, ”långt där borta”, gärna med stor dramatik och starka reaktioner?
– Norskt näringsliv är väldigt norskt. Historiskt har svenskt näringsliv alltid varit mycket mer internationellt. Först med oljeindustrin ändrades detta. Jag var mycket emot att Norge skulle äga en del av Volvo och betala med olja. Jag skrev massor, men inte många lyssnade. Därför blev jag väldigt glad när svenska Aktiespararna gick emot. Då klarade inte politikerna att driva frågan längre, vilket jag var tacksam för. I avtalet stod till exempel att Norge skulle vid varje tillfälle sörja för att Volvo skulle få det kapital bolaget behövde. Det var ett avtal som ingen vettig människa kunde skriva under på. Ingen kunde för all framtid garantera att Volvo skulle få det kapital bolaget behövde till nya fabriker. Det var ett dåligt hantverk.
Men när svenskar och norrmän ska samarbeta fungerar det inte. Stämmer det?
– Svenskarna är stora med Electrolux, Wallenberg och Saab. Vi är mycket mindre, mer entreprenöraktiga.
Entreprenörer kan ofta framstå som egna och udda – är det vad du menar?
– I affären Storebrand/Skandia hade folket inte gjort hemläxan – finansieringen var inte på plats. Annars hade det varit en smal sak att få igenom affären. Vi fick hårt motstånd i Sverige från duktigt folk, och så misslyckades affären. Vi vill gärna göra stora saker – som Petter Stordalen. Han kommer in genom en bakdörr och köper och köper. Svenskarna köper ingenting. Därför är vi lite mer entreprenöraktiga. Du hör inte talas om svenskar i Norge. Få läser Finansavisen eller Kapital i Sverige, vilket man måste göra för att veta något om norskt näringsliv. Det finns en barriär mellan oss.
Men industriavtalet mellan Wallenberg och Røkke och med JAS Gripen (själva flygplansaffären stupade 2009), då?
– Det handlar bara om finansiering – inte om industrisamarbete.
Varför vill så få norrmän äga aktier själva, jämfört med oss svenskar?
– Vi har ingen kultur för att ha aktier själva. Bara ett par hundra tusen äger aktier i Norge. Sedan tillkommer en del som äger fonder. Men staten är stor och äger 40 procent av värdena på Oslo börs.
Du är uttalat kritisk till det sedan fyra år världsunika norska obligatoriet med 40 procent kvinnor i styrelserna. Varför?
– Många säger att det är en framgång men det är bara lagen. Det måste bli 40 procent med lagen, men det hade aldrig blivit det utan den. Om jag säger att du blir skjuten om du inte har grönt hår den 1 januari – så har du grönt hår den 1 januari. Ingen politiker vågade säga emot att kvinnor inte hade lika stor rätt som män att sitta i styrelserna. Det hade varit politiskt självmord. Processen var dålig. I norska bolag är det som i Sverige. Av 200 bolag har två eller tre kvinnliga VD:ar. De bästa styrelseordförandena, med vissa undantag, har erfarenhet av att ha varit ledare för företag. Detta innebär att rekryteringsbasen till dessa företag är väldigt liten.
Men i Norge trodde politikerna att det bara var att plocka dem. Det finns ju över 2 miljoner kvinnor här, men antalet kvalificerade är väldigt litet. Min huvudinvändning är dock att när jag eller andra sätter sparpengar i ett bolag är det jag som vill bestämma vem som får ansvaret för att förvalta dem.
Delas inte denna syn av andra företagsledare i Norge?
– Någon, men de vågar inte säga det.
I dag då? Finns det några som protesterar?
– Ingen kan säga offentligt att hans styrelse inte fungerar.
Men det finns väl ingen kvinna i Norge som fått stämplat i pannan att hon är inkvoterad?
– Nej, men många kvoterades in utan att någon visste om de var bra, därför att bolagen var tvungna att fylla kvoten.
Kan det inte tänkas att bolagen också fick in kvinnor de inte hade trott var kompetenta?
– Jo, det kan också tänkas. Men nästa land på tur är kanske Frankrike eller Italien. I Norge har man byggt en kvinnobas med 5 000 namn, dit folk fått anmäla sig. Men det är inte så det går till; det blir bara fiasko. Ingen har funnit någon där.
Var finner bolagen dem då?
– Därför att de känner till personen och att den har suttit i styrelsen i ett annat bolag och gjort gott jobb där. I styrelsearbete sitter man nära varandra. Jag skulle aldrig kunna välja någon från en databas eller från en annan stad. Man måste känna personen. Styrelsearbete är svårt. Om man talar om SAS eller Saab talas bara om VD, om han är bra eller dålig. Men pratar någon om styrelsemedlemmarna? Nej, aldrig. Aldrig!
Borde vi ha den debatten?
– Absolut. Styrelsen är viktigast. Den väljer toppchefen, ansvarar för strategin, för fusioner, fissioner, uppköp, nedläggningar – ja, nästan allt.
I Sverige har alla börsbolag valberedningar, i Norge bara större bolag. För att de ska kunna göra ett gott jobb måste de också kunna utvärdera tidigare arbete. Ska alla aktieägare kunna ta del av utvärderingarna?
– Kvaliteten på styrelsearbetet är avgörande för hur det ska gå för företaget. Det är väldigt provocerande när vissa säger att de har undersökningar som visar bättre avkastning i företag med kvinnliga styrelseledamöter. Det är bara dumheter. Det här är ett viktigt argument: Kan man tänka sig att de bolag som redan går så bra, i medier, sjöfart och olja, tar in kvinnor för att de har råd med det? Det är inte säkert att de går så bra bara för att de har kvinnor i styrelsen. Vi har inte svaret.
Måste de bästa styrelseledamöterna bara vara före detta företagsledare? Kan inte synfältet vidgas?
– Det ”måste” inte vara det. Men min erfarenhet från Norge och USA är att de bästa har haft ledande positioner i företag. De har lärt sig att fatta svåra beslut operativt, ibland nästan på liv och död, om fabriksförsäljningar, fabriksköp, nedläggningar, nyanställningar, friställningar och så vidare. Men de som varit lite på sidan, i exempelvis koncernstab, personalavdelningar eller inom marknadsföring, är inte lika bra på att gå till handling. Så om jag får ge ett gott råd till kvinnor är det att inte alltid ta jobb ”vid sidan av” det som är daglig handling utan verkligen söka ledande positioner. Och hur de konkret handlar när de får en ledande position avgör om de blir de bästa styrelsemedlemmarna.
En del säger att om fler kvinnor kommer in i styrelserna leder det till att fler kvinnliga toppledare rekryteras. Hur ser du på det?
– Dumheter. De som sitter i styrelsen har bara en uppgift: att ta vara på aktieägarnas och företagets intressen. De kan inte börja ta hänsyn till att ”det är fint med nya kvinnor i ledningen”. Aldrig har jag i en styrelse diskuterat om vi inte hellre kan ta ”Anna i stället för Gustav”.
Har det kommit något positivt ur detta?
– Ja, det tycker jag. Jämställdhet är bra – från hemmet till Stortinget, men inte ens i Stortinget finns 40 procent kvinnor. Jämställdhetsfrågor i politiken är bra, men i näringslivet handlar det om ägarskap.