Direkt till innehållet ?

Pengar kastades bort i mediehål

Procast Media föreföll mycket lovande. Affärsidén var att utrusta tandläkarnas väntrum med TV-apparater, och bolaget hade fått en utmärkelse som det snabbast växande teknikbolaget. Men få gamla ägare ville teckna i nyemissionen.

Bli medlem i Aktiespararna

  • Förmåner värda 7639 kronor
  • Medlemskap endast 465 kronor
Läs mer

Vem vill inte köpa aktier i Sveriges mest snabbväxande teknikföretag? Jag hade hört detta företags VD, John Bernström, presentera Procast Media (PcM) vid två tillfällen – senast vid introduktionen på Aktietorget hösten 2009 (till kurs 3 kronor). 

Som son till företagets grundare, störste ägare och förre ordförande, Richard Bernström, hade John börjat som försäljningschef. Han kände bolaget utan och innan, och PcM föreföll mycket lovande.

G&W Corporate Finance, som skaffar kapital till företag, bildade ett garantikonsortium inför PcM:s nyemission 2010. Nu kostade aktien låga 1,15 kronor, och en konvertibel gav hela 10 procent i ränta. Intressant! Garantiersättningen var 10 procent. Jag skulle få 16 000 kronor som garant och i värsta fall tvingas köpa aktier och konvertibler för 160 000 kronor.

John Bernström uppdaterade oss den 26 maj 2010. Dentvision var Procasts affärsidé – ett informationsprogram i tandläkarnas vänt- och behandlingsrum. På TV-skärmen visades nervlugnande filmer, reklam för tandvårdsprodukter samt klinikens aktuella budskap. Därefter väntade Med-TV, en inbrytning i läkarnas väntrum. 
Emissionsbroschyren, som hade medföljt tidningen Aktiespararen, frestade: Omsättningen hade ökat med 121 procent per år under bolagets fyra första år. För de två nästföljande åren utlovades en årlig ökning med 75 procent, från 48 till 150 miljoner kronor. 

Procast Media hade fått Deloittes utmärkelse Sweden Technology Fast 50 som det snabbast växande svenska teknikbolaget för åren 2005–2009. Omsättningen hade ökat från knappt 1,5 miljoner till 48 miljoner kronor, eller med 3 498 procent totalt.

Emissionen var på 8,65 miljoner kronor. Styrelsen tecknade för 1,3 miljoner (15 procent), medan vi garanter maximalt skulle ta hand om övriga 85 procent, eller 7,35 miljoner kronor. 

För oss garanter blev beloppet totalt 5,4 miljoner – en stor andel av de gamla ägarna ville inte teckna. En duktig emissionsgarant tar hem ersättningen och slipper köpa några aktier alls. Vi hade torskat och måste nu betala 73,4 procent av det garanterade beloppet, vilket innebar 117 500 kronor för mig.

Marknaden, alltså aktieägarna och alla runt Stureplan, visste något som Aktietorget, Finansinspektionen, G&W, Deloitte, analysföretaget Axier.se i Örebro och vi andra inte hade upptäckt ännu. En röd varningsflagga var att tandläkaren Rolf Bornstein hade valts in i styrelsen 2008. Han hade suttit i Mediteams (senare Orasolvs) styrelse redan i maj 1996. 

Med eget bolag (BZB Care) och konsultuppdrag hade Bornstein i åratal mjölkat den utmärglade Orasolvkossan på dess sista droppar medan vi småsparare gnisslade tänderna. Hos Orasolv Products, numera Rubicon, fakturerade BZB för 0,8 miljoner kronor per år (2010–2011).

Samtliga styrelsemedlemmar i Procast Media, utom nye ordföranden Stefan Gunbrant, hade egna bolag som under tio månader efter noteringen på Aktietorget hade fakturerat Procast Media 2,99 miljoner kronor för utfört arbete. Under de tolv kommande månaderna skulle det bli 3,99 miljoner kronor ytterligare till styrelsens ledamöter. Styrelsearvodet hade ökat från 155 000 kronor 2008 till 870 000 året därpå. Styrelsen hade alltså råd att teckna aktier och konvertibler för mycket mer än blygsamma 1,3 miljoner kronor. 
På hösten 2010 kom kontrollbalansräkningen. Företaget kunde inte rekonstrueras, och Procast Media gick i konkurs i februari 2011.Konkursförvaltare var Lennart Olsson, advokat hos Nordia, och läsningen av hans rapport fick ersätta sommarens detektivroman. Den välskrivna och spännande rapporten handlar dock inte om seriemord utan om hur man fifflar med bokföringsböcker och är lika selektiv i sin information som pusseldeckardrottningen Agatha Christie. Före detta aktieägare i Skandia och Carnegie vet hur det slutar …

Procast Medias berättelse är att bolaget i väntrummen installerar egna TV-skärmar, som hyrs ut för en period på fyra år. Hyresbetalningarna sker månadsvis. (2010 års memorandum sidan 28: ”I ett motavtal förbinder sig PcM att återköpa reklamutrymme. Detta innebär ett åtagande under tecknade kontrakts löptid.”) Här menar Procast Media att bolaget betalar tillbaka hela månadskostnaden till tandläkaren. Konkursförvaltaren talar om ett subventionsavtal. 

En del av installationsarbetet utförs av styrelsemedlemmarnas bolag: 9,2 miljoner kronor i konsultarvoden har inte kostnadsförts i resultaträkningen utan balanserats och skrivs av med 5 procent årligen. Efter 20 år har dessa kostnader blivit synliga och dragits av. 

Kostnaderna för emissionen 2010 var dyra 16 procent av hela beloppet, och dessutom tillkom emissionsgarantin på 10 procent. Kvar av 8,65 miljoner kronor till PcM fanns bara 6,5 miljoner. Emissionslikviden skulle stärka den mycket blygsamma försäljningen av reklamutrymme men räckte inte ens för att betala skulderna. 

Konkursförvaltaren förklarar företagets affärsmodell: ”Procast Media säljer de fyraåriga tandläkaravtalen till ett finansbolag och bokför hela engångssumman som en intäkt. Dessutom förbinder sig PcM att månadsvis betala tillbaka hela hyreskostnaden till tandläkaren.” 
Månadshyran är långt högre än rimligt, vilket tandläkaren accepterar eftersom han vet att han får tillbaka pengarna. Men när PcM gör konkurs får tandläkaren fortsätta att betala höga hyror till finansbolaget, utan någon subvention från PcM. Bolagets skulder till tandläkarna var 27 miljoner kronor vid konkurstillfället, och de växer fortfarande.
Ändå uppträdde Procast Media som både lönsamt och snabbväxande och belönade sin VD och styrelse och deras konsultbolag därefter – och lockade godtrogna investerare.

Konkursförvaltaren beskriver dock en rad tvivelaktigheter: 

• att revisorerna lämnade en ren revisionsberättelse för 2009 trots att subventionsskulden för året hade blivit för lågt upptagen med minst 1,8 miljoner kronor (redan i mars 2009 började bolaget släpa efter med tillbakabetalningarna av månadshyran till tandläkarna),

• att PcM hade beskrivit verksamheten som lönsam.

• att PcM tecknat uppåt 1 000 Teliaabonnemang för sitt nätverk – och för detta fått en provision/bonus, som i stället utbetalats till okänd mottagare.

• att även finansbolagen drabbats: Konkursförvaltaren misstänker att PcM i något fall hade upptagit lån på felaktiga grunder och sannolikt lämnat felaktiga uppgifter till finansbolag. Bolaget hade också vid två tillfällen överlåtit (”pantsatt”) utrustning som med stor sannolikhet hade existerat bara på papperet. 

Procast Media har ställt ut fakturor som inte motsvaras av verkliga transaktioner. Med dessa fakturor som underlag har bolaget, ofta efter en kedja av fiktiva överlåtelser, överlåtit de icke befintliga produkterna till bland andra Norske Bank och Société Générale. 

När PcM hade sålt de fyraåriga hyreskontrakten till ett finansbolag har bolaget bokfört intäkten vid försäljningstillfället. Men subventionerna/tillbakabetalningarna av hyran har bokförts först när de betalats. Revisorerna kritiseras för att de godkänt detta sätt att redovisa.

Konkursförvaltaren: ”Den valda redovisningsmetoden har medfört att resultat och ställning har blivit grovt missvisande samt att periodiseringen av intäkter och kostnader blivit felaktig och missvisande. Kontrollbalansräkning borde ha upprättats redan 2006.” 

Dessutom har bokföringen under rekonstruktionen varit ofullständig: Utbetalningar har inte blivit bokförda, och underlag saknades. Konkursförvaltaren talar om transaktioner som kan medföra återvinning – att någon kan tvingas betala tillbaka. 

I USA hade en advokatbyrå omedelbart annonserat i Wall Street Journal och erbjudit PcM:s aktieägare juridisk hjälp med att stämma bolaget och dess revisionsbyrå, Grant-Thornton. Advokatbyrån hade tagit cirka 25 procent av skadeståndet – resten hade de drabbade fått.

Garantikonsortiets advokater trodde att Grant-Thornton kunde bli skadeståndsskyldigt. Men rättegångskostnaderna (inklusive motståndarens) vid en förlust kan bli uppåt 2,5 miljoner kronor. (Förslag: Höglönsamma Aktietorget betalar tillbaka PcM:s två årsavgifter, summa 300 000 kronor, till de drabbade aktieägarna.) Stämningsplanerna lades ned, eftersom utfallet bedömdes som osäkert efter att Erik Penser hade stämt Countermines ledning (Wolrath & Bergquist) och förlorat. Kammaråklagaren vid Ekobrottsmyndigheten (EBM) har inte heller vaknat, trots konkursförvaltarens brottsrapport.

PcM:s förre VD, Anders Erneholm, utpekas som huvudansvarig för affärsupplägget. Han åtalades dessutom 2011 av EBM för att ha manipulerat kursen genom att samtidigt sälja och köpa Procast Media-aktien.  

Alla vet att köp av nyintroducerade småbolags-aktier på marknadsplatserna över tiden ger en förlust på i medeltal 50 procent. Alla vet inte att man bör vänta med ett aktieköp i minst 4–5 år – först då har liken i garderoberna plockats fram, affärsidén testats och marknadskrafterna satt ett rimligt pris. Tre VD-presentationer och läsning av två årsredovisningar från Procast Media (2008 och 2009) räckte inte för mig som investeringsunderlag på en dåligt reglerad aktiemarknadsplats.

 
 
ANNONSER
Kommentera artikeln

Genom att kommentera godkänner du våra villkor.

Villkor för kommentering

Här kan du kommentera artiklar på Aktiespararnas webbplats. Du kan analysera och kritiskt granska innehållet. Sakliga, fyndiga och välskrivna kommentarer för debatten framåt.

Aktiespararna har rätten att ta bort kommentarer som är opassande eller som inte följer Sveriges lagar.

Kommentarerna får inte innehålla:

  • Påhopp och/eller smutskastning av personer eller företag.
  • Kommersiella budskap
  • Icke relevant information som inte rör forumet och webbplatsens huvudområde
  • Stötande kommentarer
  • Uppmaningar till brott
  • Hets mot folkgrupp
  • Innehåll som strider mot personuppgiftslagen
  • Innehåll som strider mot upphovsrättslagen (citera gärna men ange källa)
  • Innehåll som anses vara falsk i syfte att bedra andra besökare

Skribenter garanteras anonymitet. IP-adresser kan dock lämnas ut om polis/åklagarmyndighet eller domstol så kräver.