Jag ser ju vilken jävla skillnad det kan innebära. Egentligen borde alla resonera som jag, säger han.
Sverker Olofsson är sig lik från TV – rapp i käften och tydlig i det han säger. Kanske svär han väl mycket, skulle möjligen grannarna i det historiskt frikyrkliga Västerbotten kunna tycka, men den blå blicken är inte bara intensiv utan också varm och vänlig.
Faktum är att Sverker Olofsson har ett rykte bland kollegor om att vara just omtänksam och snäll, trots alla de vassa intervjuer han gjort under åren som programledare. Inte minst tänker man då på åren i Plus, ett uppdrag han lämnade för ett par år sedan för att ge plats åt ”yngre och fräschare krafter”.
– Jag var inte särskilt bra mot slutet och hade svårt att bli så där riktigt engagerad som man måste vara, säger han.
Nu i vår har han dessutom fyllt 65 år och bestämt sig för att i sommar avsluta den anställning vid Sveriges Television han haft i över 40 år. SVT:s VD, Eva Hamilton, ville att han skulle stanna som tittarombudsman, men Sverker tackade nej. Men någon parkbänk, brödsmulor och duvor lär det inte bli för den ettrige seniorjournalisten. Lagom till pensioneringen har han bildat firma – Sverker Ord AB – ”som ska verka inom medier, debatter, opinion, utbildning och folkbildning plus handel med värdepapper”.
Vad innebär det där sista?
– Egentligen är det inte så avancerat som det kan låta. Jag fick rådet av en kompis att skriva in det om firman skulle ge ett litet överskott. Då kan det vara bra att kunna placera pengarna på ett lämpligt sätt, säger han.
Men lite mer genomtänkt är det nog. Sverker Olofsson blev under åren på Plus både inläst på och medveten om vikten av ett aktivt sparande. Så när pensionssystemet förändrades och en individuellt placeringsbar premiepension infördes började han kolla vilka alternativ som fanns.
– Egentligen tycker jag inte om det. Pensionen är en av de saker i samhället som borde vara lika för alla; den ska inte hänga på hur väl jag lyckats med mina placeringar. Men nu har vi systemet, och för mig har det faktiskt blivit ett ganska roligt intresse, säger Sverker Olofsson, som åtminstone någon gång i månaden kollar hur fonderna går.
Ser han att en fond backar byter han genast till någon som är mer stabil, eller till en raket som ser ut att skjuta i höjden:
– Jag är nog lite av en högriskare när det gäller fonder; jag vill ju att pengarna ska växa. Men mest lutar jag mig mot Morningstars tips när jag fattar placeringsbesluten.
Bankernas och fondbolagens rådgivare ger han inte mycket för. Efter många års Plusgranskning av hur småspararna drabbats har han sin bild klar av dem.
– De företräder inte oss kunder. I mina ögon är de rätt och slätt försäljare som ska dra in pengar till sina arbetsgivare, säger han.
I vintras gick Olofsson också hårt åt banker och finansinstitut när han i tre timslånga program, Sverkers stora strid, fick chansen att granska några ämnen som engagerat honom mycket. I ett av programmen debatterades just bankernas och fondbolagens vinstkrav, höga avgifter och stora räntemarginaler, som enligt Olofsson sker på bekostnad av småspararna. I studion fanns bland andra moderate finansmarknadsministern Peter Norman, Socialdemokraternas dåvarande ekonomiskpolitiske talesman, Tommy Waidelich, och Pia Nilsson, VD för Fondbolagens förening.
Men ingen från storbankernas högsta ledningar fanns med, något som stör Sverker Olofsson.
– Jag tycker det är förbannat att man aldrig kan få ställa sina frågor direkt till dem som är ansvariga. Storbankernas direktörer omges av arméer av folk som gör allt för att de ska slippa undan kritik. De ställer hellre upp i Skavlan än i en tuff utfrågning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning. Sådant tycker jag jävligt illa om, säger han.
Från starten 1987 till 2010, i mer än 23 år, ledde han Plus så väl att han fick både Stora journalistpriset ”för att han aldrig ger sig” och Publicistklubbens stora pris. Han har också gett upphov till ett nyord, verbet ”sverka”, som betyder ”klaga på inköpt vara man är missnöjd med”.
Själv klagar Sverker Olofsson nästan aldrig på det han köper. Ännu mindre kan han tänka sig att använda sitt namn eller sin position för att skaffa sig fördelar som konsument – snarare tvärtom.
– Det kan bli lite överdrivet löjligt ibland. Om jag till exempel beställer något på nätet använder jag alltid mitt andranamn, Bo, bara för att slippa känna att jag får fördelar.
Allra viktigast var förstås detta under åren på Plus; skandalskriverierna hade säkert blivit omfattande om den genomhederlige Plus-Sverker hade blivit påkommen som fuskare eller girig. Därför har han varit extra noga när han själv gjort affärer:
– I grunden är jag nog en ganska hederlig människa, precis som de allra flesta andra. Säljer jag en sak som har någon defekt känns det bättre att säga det. Då sover jag bättre.
Hans sämsta affär är en aktiepost i Scan Mining, som gick i konkurs 2007. Sverkers 1 000 aktier var plötsligt värdelösa, och i lokaltidningen kommenterade han affären lite syrligt så här: ”Det här var en ren chansning. Det är väl ungefär som att köpa en Harry Boy. Det är bara en lekstuga för dem som har råd med det.”
Åren inom statlig TV har inte bara krävt att alla extraknäck både ska redovisas och godkännas utan att också hårda krav ställs på opartiskhet i politiska och kontroversiella frågor. Detta har inte alltid varit så lätt för en debattglad typ som Sverker Olofsson.
– Jag är väldigt samhällsintresserad och har starka åsikter om en massa saker. Men som journalist och programledare i stats-TV är det viktigt att man ligger lågt med vad man själv tycker. Egentligen är det min enda stora sorg utifrån yrkesvalet, att jag aldrig fick chansen att jobba politiskt, säger han.
Varken PRO eller SPF lär dock kunna räkna med Sverker Olofsson, när han nu i sommar blir folkpensionär. Kalendern börjar fyllas med diverse uppdrag. Redan har han hörts som programledare för Ring P 1, och SVT:s Rapport vill att han skriver om konsumentfrågor på dess webbplats.
– Jag har ganska många förfrågningar att fundera på. Och det känns bra, jag måste ju fylla ut pensionen lite, skrattar han.
