Delphi Capital hade flera framgångsår som kapitalförvaltare bakom sig, och detta talade bolaget mycket om i en stor reklamkampanj där alla kurvor pekade uppåt. År 2001 ansåg Delphi tiden mogen att via sin avdelning för företagsfinansi-ering sjösätta några bolag på egen hand.
Ett av företagen var Satsafe, som introducerades i maj 2001. Företaget arbetade med mobila positioneringsbaserade tjänster, som kunde lokalisera till exempel stulna bilar och kompisar på drift. Jag blev uppringd av en representant för Delphi Capital (DC), som bland annat med citat från Börsveckan lyckades övertyga mig om att bolagets framtid var lysande trots en allmän marknadsnedgång.
Den 11 december samma år var det dags för krismöte i bolagets lokaler på Gärdet. Nyintroduktionen hade inbringat 12 miljoner kronor, men efter sex månader var pengarna slut och bolaget konkursfärdigt. Jonas Olavi, chef för Delphi Capital Corporate Finance som representerade Delphibolagens ägarandel, var där, och han beskrev senare situationen som omöjlig att åtgärda på grund av inre stridigheter i ledningen för Satsafe. De goda nyheterna, att bolagets produkt kort dessförinnan hade lokaliserat en stulen långtradare med sprit och kunnat rädda hela lasten oskadd, räckte inte för att aktieägarna skulle ställa upp på ordföranden Ulf Hubendicks kostsamma räddningsaktion.
Jag tror att Satsafe också hade dålig kostnadskontroll. Jag träffade en representant ur ledningsgruppen en kväll med ett glatt sällskap på väg från Operakällaren. Enligt skvaller från bolaget närstående personer var representationsarbetet med möjliga kunder en prioriterad arbetsuppgift.
Delphi hade tidigare startat ett par egna bolag som investerade i intressanta nya småbolag med en spännande framtid, ofta just de bolag som avdelningen för företagsfinansiering sjösatte. Delphis bolag för denna verksamhet hette Delphi Private Placement Sweden AB (DPPS) och Delphi Private Placement Group AB (DPPG), och de investerade i bolag på ett tidigt stadium i samband med riktade nyemissioner före börsnotering. Delphis båda emissionsbolag gick in som passiva placerare i företag med starka ägare och entreprenörer, och de gav oss småsparare möjlighet att inve-stera i blivande snabbväxande bolag på ett mycket tidigt stadium.
Aktieteckningen i DPPS, som började den 20 mars 2000, gick mycket bra. Delphi satsade bara en bråkdel av kapitalet (1 miljon kronor för 10 000 röststarka A-aktier) och lät generöst oss 1 079 småsparare få en stor del av den kommande förväntade värdestegringen genom våra satsade 85 miljoner kronor. Jag köpte minimiposten 500 aktier till en kurs på 100 kronor, alltså 50 000 kronor.
Men experternas förmåga att hitta vinnare visade sig vara begränsad, trots att de slapp investera på toppen av IT-bubblan. Bolagen iakttog en viss försiktighet och hade 75 procent av pengarna (60 miljoner kronor) kvar i oktober 2000.
Men sedan blåstes ”faran över”, och Delphi Capital och DPPS fördjupade samarbetet och genomförde tillsammans tre riskkapitalsseminarier – dit 900 personer kom och där Delphi presenterade sex olika portföljbolag. DPPS’ företrädare var mycket positiva och konstaterade att ”seminarierna är en unik möjlighet för bolagen att finslipa sin PR- och IR-verksamhet inför framtida analytikerträffar, kapitalanskaffningar och börsnotering”.
Många av de här omogna bolagen gjorde, i likhet med Satsafe, en snabb sorti. Och strategin, att vara passiv minoritetsplacerare och inte kunna påverka någonting i bolagsportföljen, var riskabel. Vi småsparare satt i baksätet, medan det ena bolaget efter det andra körde i diket (Castcom, Software Run, Satsafe, Frontyard, I-point, Corpguide, Gallery Music med flera). Och investeringen i Internetvisionären Kjell Spångbergs Emerging Technologies blev ännu en kvarnsten runt halsen.
Men Delphi Capital hade ett bra avtal med ”sina” båda bolag och kunde ta ut ett årligt förvaltningsarvode på 2 procent av det belopp som DPPS hade inbringat vid nyemissionerna (en summa som stod kvar även efter att aktiens marknadsvärde hade störtdykt). Därutöver hade Delphi Capital 12,5 procent av avslutsvinsterna.
Förvaltningsavtalet med Delphi Capital innebar att DC utsåg styrelsen i DPPS och betalade styrelsearvoden. DC stod också för lokalkostnader (i sina egna lokaler) och för administrations- och ekonomifunktioner. För den hjälpen betalade DPPS alltså 2 procent av drygt 86 miljoner kronor årligen.
År 2000 betalade DPPS 1,7 miljoner kronor, men redan året därpå hade arvodet ökat till 2,018 miljoner kronor, det vill säga till 2,3 procent. Det måste ha varit en avsluts-vinst, eftersom inget nytt kapital hade tillförts DPPS. DPPS kommenterade dock inte detta och inte heller om avtalet hade ändrats eller vilken procentsats som skulle gälla. Delphi Capital överlät detta avtal till Delphi Economics den 13 juni 2002. I januari 2002 hade DPPS en kassa på 13 miljoner kronor, som vid halvårsskiftet 2002 hade minskat till 8,3 miljoner.
DPPS flyttade till Uppsala, och under den fortsatta resans gång har bolaget namnändrats till först Suecia Private Equity och sedermera till det nuvarande namnet, Michael Östlund & Company AB. De ursprungliga aktieägarna i DPPS har i dag alltså aktier i Michael Östlund & Company men är utspädda med omkring 50 procent efter en apportemission. Aktien omsätts i dag till cirka 5 procent av introduktionspriset, men man får vara glad för att bolaget överlevt så här länge. Alla portföljinnehaven är sålda, och inriktningen är nu fondkommissionärsverksamhet och kapitalförvaltning. Resultatet för första kvartalet 2006 var dock mycket svagt.
Men till och med Delphis arvode för ett ”passivt” arbete väger lätt när man tänker tillbaka på Sky Ventures och dess VD Patrick Svensk, som också investerade i omogna bolag i intressanta branscher.
I början av 2002 värderades Sky Ventures till omkring 15 miljoner kronor. Den 30 juni 2002 beräknades bolaget ha ett substansvärde på 6,9 miljoner kronor, samtidigt som de fyra anställda förvaltarna, inklusive Svensk, kvitterade ut lönekuvert innehållande 11,5 miljoner kronor för förs-ta halvåret 2002 ...
I slutet av året beräknade styrelsen att 1 miljon kronor fanns kvar i bolaget och att det då inte längre fanns ekonomiska resurser för att driva bolaget vidare … På den extra bolagsstämman i december 2002, som beslöt att likvidera Sky Ventures, kunde Patrick Svensk med ett lyckligt leende berätta att försäljningen av bolagets kontors- och datorutrustningar gick utmärkt och hade inbringat kanske 20 000 kronor och att detta skulle komma oss aktieägare till godo när tillgångarna fördelades bland oss. Eller som direktör Svensk sade till DI: ”Det är klart att man inte är stolt över det här. Men det enda jag fokuserar på nu är att försöka få ut så mycket pengar som möjligt till aktieägarna.”
Vi aktieägare fick i alla fall 27 öre per aktie vid likvidationen – att jämföra med ett ingångsvärde på 300 kronor (ja, så mycket kostade faktiskt aktien den 31 mars 2000 när jag lyckades få tag på en post).
Log Patrick Svensk vid tanken på att den svenske aktiespararen är utrustad med egenskaper av rent bibliska dimensioner – en person som alltid vänder andra kinden till och där saktmod är den helt dominerande egenskapen? En värdeminskning på 99,9 procent får en annars att tänka på hyperinflationen i Tyskland på 1920-talet, som utplånade medelklassens pensioner och privata sparande. Men ute på Norrlandsgatan var allt lugnt. Inga poliser hade behövt kallas ut för att kontrollera de uppretade aktieägarna. Bara styrelsen, konkursförvaltaren och jag var där.
Patrick Svensk fortsätter resan som VD i MTV (numera Zodiak). Det har gått betydligt bättre för Zodiak än det gjorde för Sky Ventures, men vi aktieägare får hoppas att han är ekonomiskt oberoende efter Skytiden och lämnar lite kvar till oss småsparare.
I Novestra finns också ett par hungriga direktörer. Det såg bra ut på bolagsstämman våren 2003, då den arbetande ordföranden Theodor Dalenson (med en fast lön 2004 på 1,38 miljoner kronor) nästan vädjade om aktieägarnas stöd och bjöd in oss alla till huvudkontoret för en full genomlysning av de olika investeringarna. Och Dalenson stod sedan där, mitt i folkströmmen, som en bettlare på T-banan medan aktieägarna skyndade hemåt, kanske rädda för att bli tvungna att skjuta till mer pengar till något välskött portföljbolag. Nästa år var dock all servilitet som bortblåst, och klädd i både dubbelknäppt och skräddarsytt presenterade han ett förslag på rörlig ersättning (bonus) för honom själv och VD:n, Peter Ekelund.
I år och i fjol har de livliga diskussionerna om bonus på bolagsstämmorna handlat om var i spannet mellan 30 och 50 procent av lönen de bör ligga. Men i Novestra har taket lagts lite högre: Bolaget betalar en bonus som maximalt är 5 gånger högre än den fasta lönen. Och medan Novestras stämmodeltagare försynt knaprade i sig lite torra kakor och kaffe i Vinges Advokatbyrås lagrum rörde sig bonusdiskussionen om summan 14,5 miljoner kronor (eller 5 gånger summan av de bådas fasta löner på 2,91 miljoner kronor). Och deltagarna, kanske bländade av denna uppvisning i sparsamhet vad gällde mat och dryck (eller helt enkelt torra i halsen och oförmögna att säga något), lät förslagen gå igenom. Och de hungriga direktörerna fick ytterligare grädde på sitt mos med en extra ”diskretionär bonus”, det vill säga utöver den lönebaserade bonusen, på 1,5 miljoner kronor till var och en för året 2004.
Novestras bonusprogram baseras på tillväxten i eget kapital, och det är ett för mottagarna lämpligt mått, eftersom de nya redovisningsreglerna säger att dolda värden ska tas fram. Och varje löneförhöjning ger möjlighet och utrymme för 5 gånger mera i bonuskuvertet.
Det sägs att ett bonusprogram ska stimulera till framtida goda insatser på jobbet och binda de anställda så att personalen inte lockas till annan arbetsplats. Hos Novestra är verksamheten under avveckling. Bolaget ska sälja alla utlandsinvesteringar och dela ut vinsterna till aktieägarna och bara koncentrera sig på två, tre rörelsedrivande bolag. Och det ska ta in en ny ledning, medan Theodor Dalenson och de andra huvudägarna tänker fortsätta att vara riskkapitalister – ”men utanför börsen”.
Ett bonusprogram ska inte heller ge upphov till så stora skillnader i lön att någon kan känna sig förfördelad. I dag arbetar Ekelund med de utländska innehaven och Dalenson med de svenska. Och utfaller full bonus för honom så kan han (enligt Pergos del av den svenska aktieportföljen i april 2005) räkna hem cirka 1 miljon kronor i bonus för sitt arbete med enbart Pergoinnehavet (med hänsyn tagen till dess vikt i portföljen av svenska bolag – i dag har det troligen mycket större tyngd). Detta ska jämföras med Bertil Villards hela arvode för sitt styrelsearbete i Novestra på i sammanhanget blygsamma 50 000 kronor för 2004 och 100 000 kronor för 2005. Som styrelseordförande i Pergo har han säkert varit den som hittills bidragit mest vad gäller detta bolag. Advokat Bertil Villard log brett och avspänt när jag ens antydde att detta kunde så splittring och avundsjuka i styrelsen. Stod han verkligen över alla sådana småttigheter, eller log han vid tanken på alla juridiska uppdrag som väntade vid bolagsaffärer utomlands? (Villards arbete som mötesordförande i Scribona har kanske också gett ett beslutsunderlag för Novestras investering i detta bolag.)
Med alla bonusar och löner blir förvaltningskostnaderna för bolagets aktieportfölj ganska stora. Bolagets verksamhet är jämförbar med en svensk eller amerikansk småbolagsfond, för vilka ett förvaltningsarvode på 1,5–2 procent är rimligt. Men 2004 var förvaltningsavgifterna 2,78 procent, och med full bonus skulle avgifterna ha uppgått till 4,5 procent. (2005 års bonus blev 4,13 miljoner kronor för den arbetande styrelseordföranden Dalenson, och VD Ekelund fick lika mycket.)
Den nya strategin har varit både lyckosam och omskriven. Och Novestra har lockat internationella spelare som David Marcus. Vi småsparare får hoppas att det blir lite över när hajarna har delat på bytet.
Den 2 september 2005 sålde Dalenson sitt aktieinnehav i Novestra. VD Peter Ekelund kommenterade förvånat hur hans radarpartner kammade hem cirka 60 miljoner kronor. ”Jag tror att det handlar om en rent privatekonomisk transaktion. Jag tror inte det rör sig om någon skillnad i hans engagemang för Novestra”, sade Ekelund.
Årsstämman den 25 april 2006 blev turbulent, när verkligheten i form av uppretade aktieägare dök upp hos Vinges advokatbyrå. Theodor Dalenson, Stockholms finansvärlds bäst klädde, hade då säkert uppskattat att ha den tuffe David Marcus vid sin sida – även om denne ser ut att ha köpt alla sina kläder begagnade hos Myrorna. Under attackerna föreföll Da-lenson, i krämfär-gad ko-stym, krympa ihop i eftermiddagssolen, medan Ekelunds ansiktsfärg vitnade ...
I stället försökte styrelsemedlemmen Lönnqvist tåra de närvarandes ögon när han berättade om hur ledningen hade arbetat nästan gratis under de svåra åren och nu måste få kompensation för detta.
Vi aktieägare ansåg att Dalenson redan hade fått denna kompensation när han sålde sitt stora aktieinnehav i september och att han skulle få ytterligare kompensation som ägare till fonden Nove Capital Fund, där Novestras noterade svenska innehav fanns – och där villkoren är som en hedgefonds. Spararna betalar en fast avgift och sedan 20 procent på överavkastningen.
Maten tystade inte heller munnarna när huvudägarna drev igenom ett nytt bonusprogram för 2006 för hela den femhövdade personalen i Novestra. Taket var på 29,7 miljoner kronor, och med portföljbolagens värdering i april 2006 hade de anställda redan tjänat runt 17 miljoner kronor därav.
Efter att på detta brutala sätt ha återupplevt löntagarfondsdebatten från1980-talet gick vi aktieägare mangrant hem och tryckte på säljknappen. Aktien störtdök med 7 procent.
Men det finns också exempel på sjysta direktörer i bolag som det gått tungt för. Ett exempel är när Robux (före detta Innovationsmarknaden International) höll på att gå i konkurs. Då jobbade bland andra ordföranden Robert Rehbinder gratis och försökte på alla sätt rädda de små aktie-ägarnas pengar under rekonstruktionen, verksamhetsbytet och namnbytet till Displayit. Problemen är inte över ännu, men ambitionen var lovvärd.
Gamers Paradise uppstod ur Hansagruppen. Och Karl Matsch (ordförande) och styrelsemedlemmen och storägaren Bo Törnblom har inte tagit ut sitt styrelsearvode av samma anledning som Rehbinder. Och det är kanske pilotskolans bästa sida: Att man har så mycket egna pengar att förlora att man accepterar att jobba gratis – och att andra arbetar efter en gammaldags hederskodex: Att bara ta betalt vid leverans av det man lovat.