Det är en kall och solig morgon på Hovslagargatan 5, Vostok Naftas huvudkontor i Stockholm och för dagen även den plats där intervjun med bröderna Lukas och Ian Lundin ska äga rum. Vi är en handfull personer som står och småpratar i väntan på att Sveriges mesta oljemiljardärer ska dyka upp. På väggen i rummet hänger ett stort porträtt på Adolf Lundin, grundare av Lundingruppen, far till Ian och Lukas och den som fortfarande får ses som kulturbärare i företagen trots att det snart är sex år sedan han gick bort.
Plötsligt kliver Lukas Lundin in genom dörren, med ett stort leende på läpparna. Han kommer just från ett styrelsemöte i Bukowskis.
– Konstmarknaden verkar stark just nu. Men konst handlar inte bara om att ha roligt, man måste tjäna pengar också.
Lukas beskrivs ofta som den vildare av bröderna, som inte drar sig för att ”slå klackarna i taket” eller använda hårda nypor. Ian Lundin, som kommer strax bakom Lukas på väg till intervjun, har en mer aristokratisk framtoning. Båda talar utmärkt svenska men med en tydlig amerikansk brytning, så som det anstår två verksamma företagsledare i en äventyrsbetonad bransch full av guld, olja och diamanter.
Lundinfamiljens företag förekommer ofta i medierna i kontroversiella sammanhang, eftersom råvaruaffärer inte sällan har betydande politiska inslag. Men nästan lika ofta förekommer bröderna Lundin i medierna för att de likt sin far har en bra affärsnäsa och har gjort träffsäkra prognoser om framtiden. Bland småsparare är Lundinarna i vissa kretsar närmast helgonförklarade – kanske inte så konstigt, eftersom en betydande del av Lundingruppens aktieägare, sett till antalet, är just småsparare. Denna tradition inleddes redan när pappa Adolf åkte omkring på möten med Aktiespararna på 1980-talet.
Om vi blickar tio år framåt i tiden, vilka resurser upplever jordklotet då störst brist på?
– Det kommer inte att vara brist på råvaror. Frågan är bara vad det kostar att köpa dem, svarar Lukas snabbt. Han ger inte mycket för påståenden som att det ”skulle saknas koppar för att elektrifiera Kina”.
– Ytterst är det också en fråga om politiska beslut, säger Ian och syftar på att beslut likt Tysklands att ta bort beroendet av kärnkraft leder till förändrad efterfrågan.
– Största problemet är att det tar 5–6 år och kan kosta runt 5 miljarder USA-dollar att få i gång en ny stor koppargruva. Det är den typen av ledtider som skapar prisfluktuationer. Finanskrisen 2008 gjorde att vi tappade 3–4 år i global produktion. Jag tror inte på någon ”flaskhalseffekt” framöver men att priserna kommer att hålla sig på minst nuvarande nivå. Det värsta som kan hända är att vi får ett stort prisras igen. Då blir det ännu dyrare i nästa uppgång, säger Lukas.
I valet att investera i olja eller metaller blir svaret: Båda! Men efter ett gemensamt skratt är bröderna överens om att oljan kommer att vara det största problemet i framtiden, eftersom det helt enkelt finns mindre att hitta än förr. Under 2012 ser dock utsikterna starkast ut för metaller, samtidigt som olja enligt Lundinarnas prognos kommer att stiga måttligt. Förutsättningarna för ”Peak Oil” anser de har ändrats en aning i och med att USA blir mer självförsörjande framöver.
– Fynden av oljereserver och gas i form av skifferolja och gas i USA gör amerikanarna starkare än någonsin förr, anser Lukas.
– Oljemarknaden gynnas av att det kommer ut volymer på marknaden. Det finns en anledning till att medlemmarna i OPEC är måna om att priset inte blir för högt, för då går omställningen till andra alternativ snabbare, säger Ian, ordförande för Lundin Petroleum vilket också var den aktie som gick bäst av samtliga bolag på Stockholmsbörsen 2011 efter att ha stött på ett jättefynd i norska Nordsjön.
Just Norge är ett geografiskt område där Lundinbolagen än så länge slipper den allt vassare konkurrensen från statliga kinesiska företag, som inte är beroende av en jublande hemmaopinion och inte alltid sätter ekonomiska intressen främst.
– Kineserna är oerhört tuffa och lär sig snabbt hur de ska göra affärer. De kan helt klart teckna mer aggressiva kontrakt än vi. Samtidigt är de förstås också bra köpare i det läge vi behöver sälja, säger Lukas, som lyckas vrida en allvarlig min till ett leende.
Som direktörer i råvarusektorn är Lundinarna vana vid att ständigt ha politik på dagordningen. De svenska skriverierna domineras av utrikesminister Carl Bildt och de fängslade journalisterna i Etiopien. Men på den för Lundin så viktiga norska marknaden har politiker inom socialistpartiet hotat med att undanta Lundinbolagen från Oljefondens investeringar och att stoppa fler oljerättigheter i väntan på en utredning om Lundins affärer i Sudan för tio år sedan.
– Va’, har de sagt det? ropar Lukas när frågan kommer på tal.
– Jo, det stämmer, inflikar Ian, men jag tror inte vi ska överdramatisera det hela. Vi fick tio nya licenser så sent som i förra månaden. Det är mycket prat från enskilda politiker. Det är lätt att säga förhastade saker om en aktör som Lundin Petroleum, men det gäller att de kan komma med något substantiellt också. Det är frustrerande att så få tar upp vad vi faktiskt gör när vi investerar i länder som ingen annan vill eller vågar göra affärer i. Vi anställer folk och spenderar massor med pengar. Länder som Etiopien och Sudan tillhör dem som har bäst tillväxt i hela Afrika.
Johan Sverdrup-fältet i Norge innebär ett paradigmskifte för Lundinarna. Tidigare har affärsidén ofta gått ut på att leta olja och sedan sälja vid fullträff. Men Lundin Petroleums befintliga fält fördubblar bolagets produktion inom fyra år för att sedan fördubblas ännu en gång i samband med att leveranserna från Johan Sverdrup-fältet kommer i gång.
– Fyndigheterna i Norge är för stora för att sälja, och tack vare det norska systemet, där norrmännen i praktiken finansierar vår prospektering, behöver vi ingen ytterligare finansiering för att kunna ta upp oljan. Vi kommer att lägga 500 miljoner dollar på prospektering bara i år, säger Ian.
– Först om 8–10 år kanske det kan vara idé att sälja, men då kan Johan Sverdrup-fältet ensamt komma att stå för runt 20 procent av Norges totala oljeproduktion. Vem vet, en dag kanske vi är större än Statoil, säger Lukas skämtsamt och skrattar.
Formellt har bröderna Lundin en uppdelning som innebär att Ian har sitt huvudsakliga arbete genom ordförandeskapet i Lundin Petroleum, medan Lukas sitter som dito i Lundin Mining och en handfull andra bolag i Lundingruppen.
– Jag tar hand om pappersjobbet, Lukas gör resten, säger Ian och ler.
– Vi talar med varandra varje dag; det finns ingen klar uppdelning egentligen. Att Ian inte sitter som ordförande i Africa Oil, trots att han har ansvar för energisidan, beror mer på att det ska ses som mitt projekt av historiska skäl, så det är inte så logiskt som man kan tro, säger Lukas.
Lundin Mining, Lundingruppens näst största företag, har fått se sin aktiekurs nära nog halverad under 2011. Men inte heller här tycks de optimistiska bröderna se några problem.
– Vi ökar vår prospektering i Portugal, som ser riktigt bra ut, samtidigt som DR Kongo (Tenke-gruvan, red:s anm.) fördubblar sin produktion. Snart kommer brytningen i DR Kongo att ensamt utgöra 60–70 procent av bolagets kassaflöde, säger Lukas.
Är det inte svårt att planera projekt med tanke på att priserna svänger så kraftigt?
– Det är jättesvårt, men vi har som princip att inte terminssäkra. Varje gång vi gör det går priset åt andra hållet, säger Lukas, Vi har däremot lite valutasäkring, fortsätter han.
Det är sex år sedan er far, Adolf, gick bort. Då fanns en del folk som tvivlade på att ni skulle kunna axla hans mantel. Hade er far varit nöjd om han haft möjlighet att se vad ni presterat fram till i dag?
– Han skulle varit jättenöjd, särskilt med Norge. Han tillbringade hela sitt liv med att försöka hitta ett fält med reserver på över 1 miljard fat, och det har vi lyckats med. Han lade också oerhört mycket tid i DR Kongo, och där är produktionen i gång sedan 2009, säger Lukas.
– Vi annonserade vårt elefantfynd (fält över 1 miljard fat olja i reserver, red:s anm.) i Norge på femårsdagen av hans bortgång den 30 september. Det känns nästan lite symboliskt. Synd att han aldrig fick uppleva den riktiga råvaruboomen, säger Ian.
Vad driver er att fortsätta göra affärer?
– Vad skulle vi annars göra? skrattar Lukas.
– Nej, frågan är inte lätt att svara på. Jag vet faktiskt inte, säger Ian i en betydligt mer lågmäld ton.
Hur ska man som småsparare göra för att kunna investera med familjen Lundin, det är så många bolag och svårt att sprida riskerna? Funderar ni aldrig på att starta en fond för att få in pengar?
– Det blir bara en massa rabatt. Det är mycket bättre att folk kan välja själva vilka projekt de gillar, säger Ian.
– Det viktiga är att de förstår att risken är hög i flera projekt och att det krävs långsiktighet. Men man blir ibland lite orolig när småsparare köper aktier för jättestora belopp, säger Lukas.
Vilket Lundinbolag kommer att ha den bästa kursutvecklingen under de kommande tolv månaderna?
– NGEX är jätteintressant, eftersom vi snart börjar borra i Chile. Och Lucara, vårt diamantbolag, påbörjar sin produktion i mars/april i år. Det ser jättebra ut, säger Lukas.
Intervjun slutar ungefär som den började, i samtal om spännande projekt med drömmar om olja, guld och diamanter.
Mycket pekar också på att familjens affärer inte slutar med bröderna Ian och Lukas Lundin. Ians äldste son jobbar i Lundin Petroleum, och ett par av Lukas söner har också börjat arbeta i ”pappas bolag”.
Och vem kan klandra dem? Livet som olje- eller gruvbolagsdirektör låter inte så dumt ...