En vacker vårdag 1994 påbörjade jag vad författaren Burton Malkiel, i sin bok med samma namn, skulle ha kallat ’A Random Walk Down Wall Street’ (en slumpartad vandring utmed Wall Street). Jag hade bestämt mig för att bli aktieinvesterare, och nu gick jag på ett slumpartat sätt runt till ett antal fondkommissionärer vid Stureplan och Norrmalmstorg, såsom Öhman, Servisen och Nordiska. Alla var mycket tillmötesgående och berättade vad de kunde erbjuda. Till slut öppnade jag en aktiedepå hos Hagströmer och Qviberg vid Järntorget i Gamla Stan i Stockholm.
Åtta år senare hade promenaden förvandlats till ett plågsamt gatlopp, och jag tvingades i detalj granska min blödande aktieportfölj och de förlustaffärer jag hade gjort. Jag hade hunnit vara kund hos ett antal fondkommissionärer, som förutom de ovan nämnda även inkluderade Aragon, Avanza, Matteus, Merchant, Nordnet, Norse, SEB, Stockhome, Vega med flera samt sist, men inte minst, småbolagsspecialisten Innovationsmarknaden. Resultatet blev en serie artiklar som började publiceras här i Aktiespararen i november 2005.
Kort dessförinnan sökte Finansinspektionen (FI) ny personal – framför allt folk som kunde arbeta ute på fältet. Jag svarade, inte med tanke på att få en anställning utan för att skicka över mina artiklar och för att erbjuda ett samarbete. Artiklarna kunde vara utgångspunkt för en serie åtal enligt svindleriparagrafen, och jag erbjöd mig även att kontakta FI när jag upptäckte oegentligheter som borde utredas närmare. Men brevet och artiklarna hamnade nog i skräppostfiltret, oläst och obesvarat.
Därefter har jag i medeltal en gång om dagen varit på möten där ett företags VD presenterat sitt bolag och dess resultat och framtid. Bara en gång har jag stött på en fältspanare från FI.
Brottsbalkens kapitel 9, paragraf 9 ger följande definition och kommentar till brottet Svindleri:
”Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom, döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada, döms såsom i första stycket sägs. Är brott, som i denna paragraf sägs, grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.” (Kursiveringarna är författarens egna.)
Under de drygt 15 år som jag irrat omkring på aktiemarknaden har jag enligt ovanstående paragraf ett flertal gånger drabbats av svindleri. Skulle lagen ha tillämpats borde svenska fängelser under denna tid ha gett uppåt 50 personer mat och husrum i åtminstone ett halvår.
Hösten 2006 publicerades två artiklar i Aktiespararen om mina erfarenheter av Alexander Richards och hans Aktietorgetlistade NRS. Min utgångspunkt var att Richards med flera i företaget hade ljugit om de kontrakt bolaget tecknat genom att skicka ut tre felaktiga pressmeddelanden innehållande prognoser om företagets framtid och omedelbara lönsamhet. Vi som investerade utifrån dessa uppgifter lurades på våra sparpengar.
I januari 2008 blev jag inbjuden till Ekobrottsmyndigheten (EBM). Den utredde Richards för insiderbrott och aktiesvindleri och ville ta del av mina intryck, kanske främst från en bolagsstämma hösten 2005, där jag hade varit den enda utomstående aktieägaren. Jag var naturligtvis hedrad, men slutintrycket blev förvirrat.
Polis och domare var närvarande, och av frågorna att döma hade utredningen inte kommit särskilt långt. Mina påståenden om att företagets ledning hade ljugit kommenterades inte, och jag upplevde att de snarare ville få mig att spontant säga att jag kände mig kränkt.
Som ägare av en liten amerikansk aktieportfölj, där några aktier hade gått riktigt dåligt, har jag blivit kontaktad och erbjuden att vara med i en grupptalan mot gym- och träningsföretaget Bally Total Fitness (BFT). De aktieägare som hade köpt Ballys aktie när bolaget presenterat vilseledande information kan kräva de ansvariga på ersättning.
Ett företags bokföring och prognoser är beslutsunderlag för en aktieinvestering. Vid köp av kapitalvaror stadgar konsumentskyddet att överdrivna tekniska prestanda kan leda till skadestånd.
Jag förstod efter mötet hos EBM att svindleriparagrafen och en grupptalan inte var huvudspåret. Jag tvivlar också på att FI och EBM anser att aktier listade på marknadsplatser som Aktietorget är värdepapper.
Några månader senare var jag på en årsstämma i bolaget Push. Ledningen hade också skickat ut vilseledande information, och jag hade köpt aktier och förlorat pengar. Skyldig till detta var främst bolagets grundare och VD, Thomas Örwén. Gensvaret blev märkligt. Förre ordföranden, Arild Russ, började också fråga om jag kände mig kränkt.
Först fem år efter brottstillfället står Richards inför skranket. Var frågorna om kränkning bara ett skonsamt sätt att tala om för mig att den juridiska vägen är lång och slingrig, medan den svenska modellen – med krisgrupp, psykolog och läkarutlåtande, sjukskrivning, slutlig förtidspensionering och skadestånd – är skonsammare och att staten är en säkrare betalare än en bankrutt företagare?
Russ och Örwén borde veta. Bägge har även jobbat ihop i Magic House (se Aktiespararen nummer 3 och 4, 2010) och träffat massor av ledsna aktieägare genom åren.
Alexander Richards har inte klagat på min artikel där han beskrevs som en svindlare. Däremot upprördes han av jämförelsen med kollegan Tjock-Steffe, Uppsalaligans ledare, som krockade med en 10-miljonerkronors Ferrari i Hollywood och där en film om hans liv nu är på gång. Richards vill inte bli klassad som en tjockis – då känner han sig kränkt, tror jag …
Det är svårt att bevisa uppsåt hos någon för att ha tjänat pengar på brottsligt förfarande och att fälla för insiderbrott. Jag tycker att EBM borde satsa på svindleriparagrafen i stället. Då behöver inte egen vinning styrkas, och även gravt oskickliga eller patologiskt ljugande personer kan straffas.
Om FI hade tänt på idén om samarbete och gett mig ett par handklovar och en sheriffstjärna hade jag kunnat göra ett par spektakulära gripanden direkt på brottsplatsen:
Roland Hansson, som hade näringsförbud och flera pågående rättegångar han uteblivit ifrån, hade jag kunnat gripa när han presenterade sitt nya bolag Cavio och sedan fört honom med handklovar till polishuset på Kungsholmen.
Och varför greps inte VD Christer Johansson, som flydde med ATMG:s emissionskassa – våra pengar – till Norge och orsakade bolagets konkurs? Ska inte Aapo Sääsk, med fler än 20 emissioner under 20 års tid till sina vattenreningsföretag, kunna ställas till svars för att prognoser och löften inte uppfyllts?
Borde inte överhuvudtaget vissa aktörer förbjudas att ha en publik verksamhet och sälja aktier till utomstående – precis som en oskicklig läkare eller advokat får sin legitimation indragen?
Jag har försökt sköta mina aktieaffärer själv och genom Internet, utan alltför mycket dyr rådgivning, men min kontakt med HQ har funnits kvar i alla år. Jag har ofta även haft en liten aktiepost i HQ Bank – den senaste inköpt hösten 2009 (200 aktier à 75 kronor).
Att köpa aktier i HQ Banks köpare, Carnegie, har däremot alltid tett sig meningslöst. Där lade personalen regelmässigt beslag på hälften av vinsten. Först mani-pulerade de anställda siffrorna för att få maximal bonus. När detta upptäcktes gaddade de ihop sig och skrämde de stora aktieägarna med att sluta om de inte fick behålla sin bonus. Denna arbetsplatskonflikt – och resultatet – må ha applåderats av folk till vänster om både Gudrun Schyman och Lars Ohly, men den får mig bara att rysande tänka på övervinst och löntagarfondsdebatterna på 1970 och 1980-talen.
Lönearbetarnas seger i Carnegie är den största hittills som vunnits vid en olaglig arbetsplatskonflikt i Sverige. Jämförelsevis lyckades LKAB:s gruvarbetare 1969/1970 – efter flera månaders vild strejk och hård kamp – bara uppnå en blygsamt högre lön.
Finansarbetarna hos HQ kan också fira en stor seger: när de lyckades rädda sina egna konvertibellånsbesparingar vid Carnegies uppköp. Några kanske rentav är skuld till krisen som fällde HQ? Kränkta och svindlade aktieägare får i stället vara nöjda med de 2 kronor som Mats Qviberg tror att aktien är värd numera. Vi kan också trösta oss med att Qviberg, som en gång var påtänkt som ordförandekandidat till Aktiespararna, inte blev vald.
Jag antar att personalen hos det sammanslagna Carnegie/HQ i all tysthet nu arbetar för en enad röd front den 1 maj under banderollens paroll: För finansarbetarnas seger.
Jonas Bernholm