Under ett besök hos Aragon Fondkommission i maj 1998 fångades min blick av ett prospekt med rubriken Inbjudan till teckning av aktier i Torgny Jahnssons Magic House (för 40 kronor per aktie). När min rådgivare hos Börsinsikt rekommenderade energidrycksaktien i juli 1999 spelade mitt undermedvetna mig ett spratt, och jag köpte 1 000 aktier för 22 kronor per styck. Ganska exakt ett år senare kunde jag ta hem ett välkommet förlustavdrag, när jag sålde hälften för 4 kronor per aktie och resten i december 2000 för 1,70 kronor per aktie. Under tiden hade jag också snittat ned ingångsvärdet genom att köpa 6 000 aktier för 3 kronor per styck hösten 2000. Inte heller den gången lyckades jag fånga den fallande kniven.
Ett litet nynoterat bolags aktie får ofta en snabb kursuppgång i början av sin karriär på börsen. Magic House värderades under sommaren 1998 till hela 700 miljoner kronor. Kursen toppade på nära 100 kronor, och ”marknaden” trodde uppenbarligen att Magic House redan hade slagit ut Red Bull som marknadsledare inom energidryckssegmentet. Investerarna ansåg därmed att Magic House var betydligt mer värt än hela Spendrups dåvarande börsvärde på 200 miljoner – eller mer värt än hela Pripps Ringenes, som distribuerade de fåtaliga Energy Kick-burkar från Magic House som nådde de svenska affärernas hyllor.
Magic House startades av reklammannen Torgny Jahnsson vid årsskiftet 1995/1996, och ganska snart gjorde företaget konkurs och en omstart. Jahnsson finansierade till en början hela projektet genom att belåna sin Östermalmslägenhet och annat till summa 15 miljoner kronor. Denna insats växte snabbt till 240 miljoner.
Magic House blev mycket omskrivet, och Finanstidningens rubrik 1999 angav tonen: Tomma burkar skramlar mest. VD sålde sitt aktieinnehav och orsakade kursfall. Han fick sparken, och Torgny tog över VD-stolen igen. Påståendet att Magic Houses dryck var vetenskapligt utprovad av professor Eneroth bestred denne – som inte hade fått betalt. Torgny Jahnsson stämdes på 50 miljoner kronor av Dan Eriksson, som påstod sig vara upphovsmannen till drycken, för att han hade tvingats sälja det ursprungliga bolaget under hot.
Långt i fjärran Mellanöstern låg företagets största marknader, Abu Dhabi, Kuwait, Dubai, Qatar och Bahrein, samt på Island, medan försäljningen i Sverige utgjorde bara 6 procent av den totala.
Magic House köpte 1998 ett ännu inte färdigbyggt kinesiskt bryggeri av investmentbolaget In-Kina och dess VD, Peter Fischer, som blev VD också i Magic House. Nästa år köpte In-Kina tillbaka 43 procent av bryggeriet, och 2000 skulle bolaget köpa tillbaka resten. Magic House hade blivit ett varumärkesbolag utan egen tillverkning, och affären innebar en reaförlust på 34 miljoner kronor.
Detta var i korthet den turbulenta första perioden för Magic Houses aktieägare. Huvudaktörerna förefaller ha varit Torgny Jahnsson och företagets internationella exportchef, Tomas Örwén.
Örwén hade fått näringsförbud i efterdyningarna av bank- och finanskrisen 1990–1992 via sitt Fordonia – ett fastighets- och bilförsäljningsbolag. När näringsförbudet löpte ut 2000 startade han Push Development (se Aktiespararen nummer 9, 2008), ett bolag som knuffade upp aktiekurser och tog fram dolda värden ur företag. Det blev konkurs häromåret. Örwén ska dock ha heder av att han betalade alla sina skulder efter konkursen 1992.
I oktober 2000 köpte Ulf Löwenhav och Hans Molund alla 1,2 miljoner A-aktier i Magic House, motsvarande 49,9 procent av rösterna och 14,2 procent av kapitalet. De ville skapa ett investmentbolag inom TIME-sektorn (telekom, IT, medier och ”entertainment”) och samtidigt knoppa av dryckesdelen till aktieägarna.
Ulf Löwenhav inledde nu en andra epok i företagets historia, som handlade om att ta fram dolda värden, att stöpa om, listnotera och ta in pengar från aktieägarna. Vid en snabb betraktelse under en bolagsstämma påminde Löwenhav om ekonomie doktorn och Elektas huvudägare, Laurent Leksell. Löwenhav avbröt dock sina ekonomiska doktorandstudier i förtid, och ett säkert tips är att han inte kommer att efterträda Leksell som ordförande för Stadsmissionen.
I januari 2001 fick jag ett erbjudande om att köpa 6 000 aktier i Magic House Försäljnings AB (MHF) för 10 öre per aktie. Vid årsskiftet 2001/2002 bytte bolaget namn till Zip Structure. Bolaget sysslade med företagshälsovård, konferenser och försökte få ned sjuktalen. Zip lyckades dock inte tjäna några pengar, och till slut köpte ledningen antennbolaget C 2 SAT och ändrade sitt namn och sin verksamhet igen.
Dessförinnan hade Zip Structure generöst delat ut 800 gratisaktier i One Media, oberoende av det antal Zipaktier man hade. Extra aktier kunde samtidigt köpas för 4 kronor per styck. One Media sysslade med kommunikation och direktmarknadsföring och hade köpt en del av den konkursade Dial Next-koncernen. År 2008 köptes One Media av ett engelskt bolag och heter nu IMS Group.
Magic House hade köpt rättigheterna till en ny dryck, och i november 2002 erbjöds vi aktieägare att köpa aktier i dotterbolaget Nexcite för 1 krona per aktie. Nexcite marknadsförde Niagara som en ”afroditisk, romantisk dryck” och ansåg att bolaget var först ut inom segmentet Kärleksdrycker. Nex-cites målgrupp var kvinnor mellan 25 och 54 år, som bolaget nådde via amerikansk TV:s för- och eftermiddagsprogram om sex- och konsumentprodukter.
Under 2001 sålde Nexcite hela 7 miljoner flaskor i USA. Namnet Niagara skulle väcka associationer till Pfizers potensmedel Viagra. Namnet väckte dock Pfizers vrede, och efter en stämning för varumärkesintrång tvingades Nexcite dra tillbaka produkten och namnändra den till Nexcite. Bolaget tryckte upp nya etiketter, men limmet trängde igenom dem, och kunderna ville inte betala 4,50 USA-dollar för en 20-centi-litersflaska med trasig etikett.
I maj 2004 kom ett nytt prospekt: Nylansering av Nexcitedrycken, en emission om 3 kronor per aktie och avspark på Stureplan i Stockholm. Eftersom jag känner mig bortkommen i Stockholms nattliv inviterade jag ett barlejon, tillika aktieintresserad vän. Presentationen ägde rum i en lokal som gav illusionen av en svartklubb. Min vän försvann dock snabbt från tillställningen.
Efter presentationen lät vi det goda smörgåsbordet oss väl smaka, medan vi storögt betraktade den ena kroppsbyggartypen efter den andra – i sällskap med fotomodeller – svepa gratisdrink efter drink med olika fantasieggande namn – alla dock Nexcite-klarblå i en färgnyans jag tidigare främst associerat till manliga publika sanitetsanläggningar. Jag investerade inte i Nexcite på 3-kronorsnivån. 3 kronor var minst åtta gånger för mycket.
Nylanseringen misslyckades, och i stället köpte NGM-noterade Nexcite företaget Dacke och bytte namn till Dacke Group i januari 2005. Samtidigt knoppades dryckesdelen (Nexcite Drinks) av för 35 öre per aktie. Även Magic House gjorde om tricket. I ett omvänt förvärv blev vi plötsligt ägare till Axlon, och bolaget namnändrade och knoppade av dryckesdelen för 50 öre per aktie.
År 2005 hade jag aktier i tre små förhoppningsbolag i olika branscher, Axlon, C 2 SAT och Dacke, i två bolag i dryckesbranschen, Magic House och Nexcite, samt i ett mediebolag, One Media.
Det omvända förvärvet innebär oftast att ett onoterat bolag köper ett noterat bolags marknadsplats. Det kan synas positivt att ens investering får nya chanser, men oftast handlar det bara om slavhandel med oss småsparare, där vi fraktas vidare till nya affärsupplägg och förväntas ställa upp igen med friska pengar.
Vårt ursprungliga aktiebrev har förvandlats till ett löftesrikt Nigeriabrev, där förlusterna kan återvinnas och bli vinster – vid nästa nyemission. I det Magiska Huset gick vi dock snabbt vilse i källarvåningens labyrinter …
(Fortsättning i nästa nummer.)