Många som följer Aktiespararnas Gyllene regler, och inte lägger fler än ett ägg i varje korg, får ofta anledning att ställa frågan: Varför blir det inget kvar? De som var unga på 1970-talet svarar kanske populistiskt med titeln från proggklassikern Staten och Kapitalet. Men staten har tagit bort både förmögenhets- och arv/gåvoskatten samt minskat fastighetsskatten.
Är det då ”Kapitalet” som pungslår och spär ut oss aktieägare hela vägen från en investering till en mager reavinst – och som via superhöga löner skapar svenska oligarker? Har ”Kapitalet” fått löntagarfonderna att uppstå i nya, ojämlika skepnader? De förståndiga säger att trappan ska sopas uppifrån – så vi börjar högst upp.
Det är sällan en liten småsparare får höra den ekonomiska historiens vingslag susa. Men Peter Wallenbergs tal inför 1 600 aktieägare på Investors årsstämma den 16 maj 1995 är nog det mest minnesvärda jag hört hittills
I Kungliga tennishallen i Stockholm bemötte det svenska näringslivets nestor anklagelserna om att hans ordförandearvode i Investor var orättmätigt stort. Han argumenterade också för varför svenska direktörer allmänt sett måste ha mycket betalt och varför höga ersättningar inte bara var motiverade utan även nödvändiga för vår framtida industriella utveckling.
Enligt honom hade svenska direktörer erfarenheterna och kunnandet för att, som investerare, affärsänglar och riskkapitalister, bygga nya storbolag från noll. Indirekt påstod han också att det ligger i vårt intresse som aktieägare att avstå ifrån avkastning och acceptera att företagens högsta löntagarkast ska ha höga löner, höga rörliga ersättningar samt options- och aktiebaserade belöningsprogram.
Wallenberg talade uppenbarligen fritt ur hjärtat och utanför sitt manus. Men det var inte Aktiespararnas program han citerade och oss små aktiesparare han talade om, utan Peter Wallenberg drog resolut och handfast ur proppen för att lönerna skulle strömma fritt ned i företagsledningarnas fickor. Men han glömde att sätta upp ett tak. Först ut var Percy Barnevik, ABB:s VD, som fick runt 1 miljard kronor. År 1997 efterträddes Wallenberg som Investors ordförande av Barnevik.
Snart 15 år senare kan vi utvärdera de Wallenbergska snilleblixtarna och få svar på frågan: Kan svenska storbolagsdirektörer vaska fram idéer och ur dessa skapa noterade svenska storföretag?
Svaret blir nej. Med ögonen fästade på Aktietorget, NGM, First North-listan och Nasdaq OMX:s börslista för små bolag, och med de Wallenbergska teserna ringande i öronen, har jag under snart 15 år hittat bara ett fåtal små och växande företag där före detta superdirektörer haft ett avgörande inflytande.
Barneviks tes om att den svenska direktören är speciellt duktig på internationell verksamhet avlivades ännu snabbare. Wallenberggruppen genomförde under denna tid nämligen några av de sämsta företagsköpen utomlands i modern tid när ABB köpte Combustion Engineering, Stora Enso köpte Consolidated Paper, Atlas Copco köpte uthyrningsmaskiner i USA och Gambro förvärvade dialyskliniker. Samgåendet mellan Astra och Zeneca blev heller inte lyckat. Detta gäller inte minst Investorsfären, där bland annat följande har hamnat på min subjektiva radarskärm:
Percy Barneviks välgörenhetsarbete i Hand in Hand, som med mikrolån hjälper företrädelsevis fattiga kvinnor att starta egna verksamheter i tredje världen, är nog det mest lyckade exemplet. Men resultatet kommer aldrig att synas i våra aktieportföljer – och inte heller i Investors, som dock fick tillbaka en del av den samvetsömme Barneviks miljard-bonus. Jag tror inte Peter Wallenberg tänkte på mikrokrediter när han talade i tennishallen 1995.
Curt Nicolin (före detta SAS och Asea) drog i gång IM Innovationsmarknaden tillsammans med andra storföretagare. Men några nya företag att tala högt om skapades inte (se Aktiespararen nummer 11 och 12, 2008 samt nummer 2, 4 och 5/6 från 2009).
Ian Wachtmeisters bror Tom (hovmarskalk och tidigare Atlas Copco-chef) gjorde ett gåtfullt inhopp 1999 som huvudägare i Magic House, vars energidryckskoncept föll ihop som ett korthus.
Förre Storachefen Lars-Åke Helgesson blev ordförande i Translink året efter listningen på IM Innovationsmarknaden. Men han kunde aldrig ge aktieägarna ens en medioker avkastning på -investeringen i lastbilsbranschen.
Förre Electroluxchefen Hans Werthén, som hade TV-forskat på KTH, engagerade sig i platt-TV-bolaget Multi-Q. Vi som betalade 21,50 kronor för aktien 1997 har sett kursen backa till 2 kronor.
Av superdirektörerna utanför Wallenbergsfären föreföll förre Pharmaciachefen Erik Danielsson vara närmast målet med det elektroniska etikettföretaget Pricer. Men han tvingades lämna VD-posten, och först efter mer än tio års notering visar företaget svarta siffror. Hans engagemang i andra små företag har ännu inte blivit synliga på börslistorna.
Förre SAS-chefen Jan Carlzon har privat eller med sitt Ledstiernan bara undantagsvis lyckats utveckla framgångsrika noterade företag.
Björn Wolrath har ett förflutet som fläckfri Skandiachef och studentpolitiker (Kåraktivisterna). Men hans småbolagskärlek förefaller vara obesvarad när han, oftast som ordförande, i småbolag som NGM Holding, den norska guldgruvan Gexco och minröjningsföretaget Countermine bara gett aktieägarna bekymmer.
Förre Trelleborgchefen Kjell Nilsson skulle förse småspararnätverket Bridge med blivande storbolag och kursraketer från den onoterade sektorn. Hela den internationella affärspressen häpnade när hans fynd Mindark sålde en virtuell ö i en virtuell datavärld för 200 000 kronor. Men reella finansiella mål har Bridge inte uppnått.
Förstår direktörer som styrt organisationer på tusentals anställda hur en entreprenör som startat från noll har det? Kan en stabsgeneral leda en liten gerillagrupp på fältet?
Det är svårt även för en före detta gerillakrigare som Ingvar Kamprad att tänka om. 80 år gammal kuskar han runt i Ryssland i en gammal Volvo. På 1950-talet tog han sig in till möbelmässor i bagageutrymmet för att överlista sina konkurrenter. När kröp förre Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar ned i bagageluckan i samma ärende?
Vi avstod ifrån aktieavkastning för att via överbetalda direktörer ”groddfinansiera” nystartade småbolag. Hos Skandia och Carnegie glömdes aktieägarna helt bort när ledningspersonerna startade sedelpressarna och placerade sig själva i ”inkubatorer”, som turbosnabbt byggde upp deras egna förmögenheter. Vi skapade en grupp äktsvenska oligarker som tog våra pengar och satsade på egna riskkapitalbolag, i hedgefonder och onoterade bolag. Men vi småsparare var utestängda från dessa vår tids löntagarfonder.
Först i Wallenbergsfären var Björn Savén, med den SEB-anknutna Enskilda Ventures som senare blev Industrikapital. Sedan kom Conni Jonsson och EQT. Från HQ-sfärens kassaflöde uppstod aktieaktivisten Christer Gardell och hans Cevian.
Riskkapitalbolagen arbetar ofta med onoterade bolag och med stor belåning och hög risk. Här finns fina exempel på företagsutveckling, men i värsta fall får vi aktieägare i slutändan betala även konkurserna och bankstödet via skattsedeln. Vi är naturligtvis välkomna vid riskkapitalbolagens ofta överprissatta börsintroduktioner, men de stora pengarna ser vi aldrig röken av.
Efter Peter Wallenbergs ”tennistal” stötte jag ihop med en till synes totalförvirrad Mikael Lilius i trängseln till Investors matservering. Lilius var då chef för Incentive, senare Gambro, och han höll just på att sätta sprätt på våra pengar med huvudlösa bolagsköp och försäljningar som gav den sympatiske efterträdaren Sören Mellstig några riktigt jobbiga år och en väl tilltagen bonus. Lilius var kanske överväldigad vid tanken på de rikedomar som hans yrkeskår stod inför.
Men Wallenbergsfärens rörliga ersättning blev bara början, och 2000 flyttade han till finska Fortum och en miljardbonus. Fortum fick samtidigt lägsta betyg för kundnöjdhet.
I dag vet vi att höga bonusar kan bli destruktiva. Det finns inte ens entydiga forskningsresultat som visar att höga fasta och rörliga ersättningar på lång sikt gynnar företagen och deras aktieägare – eller att de belönade blir trofasta, lojala och inte byter arbetsgivare. Blott 55-årig försvann Handelsbankens förre VD och ordförande Arne Mårtensson ut på en treårig världsomsegling 2006. Med sig tog han en unik kunskap om sund bankverksamhet och en förmåga att rädda stora värden åt landets skattebetalare under bankkrisen.
Vi vet att höga aktiefondsavgifter kan mer än halvera den långsiktiga avkastningen. Men hur mycket det kostat oss i aktieavkastning att under tyst protest överbelöna en duktig yrkeskår och bygga upp en svensk oligarki har vi inte fått veta ännu.