Wallenberg sedan 1850

Den Wallenbergska framgångssagan har sitt ursprung i 1850-talets Sverige. Ända sedan början av 1800-talet utvecklades Sverige stegvis från en fattig jordbruksnation till en indu­strination. Jordbruket moderniserades, exporten av träva­ror ökade och industriella produktionsmetoder började tillämpas. Det moderna samhälle som successivt växte fram, med tilltagande handeln och affärsverksamhet, ökade behovet av kreditgivare och kapital. Detta ledde till en ökad aktivitet bland bankirer och handelshus och en utveck­ling av affärsbanker vars verksamheter garanterades av staten. Sedan 1830-talet hade det, vid sidan av filialer till riksbanken, vuxit fram pri­vata, så kallade enskilda banker, som i viss utsträckning tilläts trycka egna pengar. Så var läget när Oscar André Wallenberg (1816-1886) kom till Stockholm. Han var utbildad sjöofficer men intresserade sig tidigt för politiska reformer och i synnerhet sådana som rörde bankväsendet. O. A. Wallenberg blev riksdagsman och försökte på politisk väg påverka bank­systemet. 1855 gav det utdelning, när en filialbank i den viktiga träva­ruexportstaden Sundsvall grundades. Genombrottet kom dock 1856 då O. A. Wallenberg grundade Stockholms första privatbank, Stockholms Enskilda Bank. Den hade, likt alla andra privatbanker, rätt att ge ut egna sedlar, men specialiserade sig snarare på inlåning genom förmånliga vill­kor. Detta resulterade i att banken drog in stora summor pengar i sin verksamhet. 1871 genomgick dock banken en kris, då flera av de ledande tjänstemännen lämnade banken och grundade Handelsbanken. I slutet av 1870-talet bröts också den långvariga högkonjunkturen med avtagande järnvägsbyggen och minskad efterfrågan på trä och järn som följd.

A. O. Wallenberg avled 1886 och direktörsposten togs så småning­om över av sonen Knut Agaton Wallenberg (1853-1938), som arbetat i banken under ett antal år. K. A. Wallenberg var under 1880-talet en av de ledande aktörerna på obligationsmarknaden och byggde även upp ett omfattande internationellt kontaktnät. Tillsammans med sin bror Mar­cus Wallenberg sr (1864-1943) arbetade han för bankens konsolidering. Mot slutet av 1800-talet hade huvudinriktningen på affärsverksamheten övergått från obligationer till industriella affärer, där Marcus Wallen­berg sr fått ett speciellt ansvar. Han intresserade sig tidigt för bankens industriella åtaganden och under hans ledning skapades en grupp företag med långsiktiga ägarrelationer till banken, bankledningen eller närstå­ende investmentbolag.

Vid sekelskiftet utgjorde banken navet i en finansiell grupp med industriellt företagande som sin huvudinriktning. Familjen Wallenberg ägde vid 1900-talets början cirka 40 procent av banken, som i praktiken även fungerade som en förvaltare av familjeförmögenheten. 1900 skrev Marcus Wallenberg sr följande i ett brev till en nyanställd kassadirektör: ”Du känner bankens egenskap av familjeinstitution. Det Wallenbergska ele­mentet måste där vara förhärskande så länge det finnes medlemmar av denna familj, vilka äro ägnade för affärsverksamhet. En följd av denna bankens egenskap är även att vi sträva efter att hos densamma samla så stora reserver som möjligt”.

Ett av de största industriella engagemangen vid 1900-talets början var Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA). Bröderna K.A och Oscar Wallenberg hade ett stort intresse av att vara med när den elektroniska industrin skulle få sitt genombrott. ASEA blev en av ban­kens största låntagare samtidigt som banken skaffade sig en stor ägaran­del i ASEA. När K. A. Wallenberg 1911 drog sig tillbaka som VD hade han under ett kvart sekel varit en av de ledande aktörerna på den svenska bank- och finansscenen. Han satt sedan som ordförande ända fram till sin död 1938 då den yngre brodern Marcus Wallenberg sr tog över. Mellan 1914-17 var han Sveriges utrikesminister och 1917 grundade han även Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, till vilken en stor del av hans stora förmögenhet donerades. Stiftelseformen gav äldre generationer möjlig­heten att genom urval koncentrera makten till de inom familjen som var intresserade och framför allt kapabla att förvalta familjens förmögenhet. I dag är stiftelsen en av Sveriges största forskningsfinansiärer och under 2004 delades 786 miljoner kronor ut till ett hundratal projekt.

I början av 1900-talet förändrades en del av bankväsendets insti­tutionella förutsättningar, då ny lagstiftning försvårade för banker att långsiktigt äga aktier i industriföretag. På den vägen växte investment­bolaget Investor fram 1916. Företaget var fristående från banken, men kontrollerades dock av bankens ägare.

På 1920-talet var det dags för den tredje generationen Wallenberg att ta över. K.A Wallenberg och Marcus Wallenberg sr var vid denna tid­punkt ordförande respektive vice ordförande i bankens styrelse. Marcus äldste son Jacob Wallenberg (1892-1980) utnämndes till VD och hans yngre bror Marcus Wallenberg (1899-1982), dagens Wallenbergkusiners farfar, utsågs samtidigt till vice VD. På samma sätt som sina förfäder, delade de upp ansvaret sinsemellan. Jacob tog främst ansvaret för ban­kaffärerna medan Marcus ägnade sig åt bankens industriella intressen och kom att bli den mest framstående entreprenören i det framväxande svenska industrisamhället. En aktiv ägare som genom ordförandeskap i växande industriföretag visade att det ytterst var ägarna som hade makten över strategiska beslut.

De båda bröderna hade stora ambitioner att delta i industriell företagsverksamhet och använde bankens mycket goda likviditet till att finansiera en expansion. I slutet av 1920-talet blev Wallenberggruppen huvudägare i Separator (Alfa-Laval) och ASEA och i samband med Kreugerkraschen 1932 tog de över innehav i bland annat Telefonaktie­bolaget L M Ericsson. Under 30-talet gav den industriella guldåldern goda förutsättningar för ett uppbyggnadsarbete signerat Marcus Wal­lenberg jr, där bland annat Atlas Copco och SAAB växte fram som fram­gångsrika företag. Från det industriella genombrottet fram till 1940-talet hade Stockholm Enskilda Bank varit en finansiell vinstmaskin och Wal­lenberggruppen hade en dominerande ställning i svensk industri. Några av landets största eller snabbast växande industriföretag såsom ASEA, Ericsson, SKF, Alfa-Laval, SAAB och Atlas Copco hörde till gruppen, samt viktiga företag inom svensk skogs- och stålindustri.

Några år efter Marcus Wallenberg sr bortgång, 1943, tog sonen Jacob Wallenberg över ordförandeklubban i Investor och hans bror, Marcus Wallenberg, blev VD för banken. Efterkrigstiden var mycket gynnsam för Sveriges del, eftersom en stor del av den övriga västvärldens industrier blivit hårt ansatta under kriget. Dock ökade konkurrensen framåt 50- och 60-talet och Stockholms Enskilda Bank var tvungen att expandera utanför Stockholmsregionen och ta upp kampen med såväl Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken. Marcus Wallenberg förespråkade även en fusion med en annan bank för att kunna konkurrera med de internationella storbankerna, men hans äldre broder Jacob var inte av den åsikten. Det var först efter att Jacob lämnade ordförandeska­pet i banken till brodern som samgåendet mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken drevs igenom, vilket resulterade i Skan­dinaviska Enskilda Banken 1972. Fusionen godkändes av finansminister Gunnar Sträng, som såg fördelar i att Sverige fick en stark och internatio­nellt slagkraftig affärsbank. I den nya banken var tanken att Marcus Wal­lenberg skulle bli styrelseordförande och hans son, Marc Wallenberg jr (1924-1971) VD. Marc hade varit VD i banken sedan 1958, men hinner aldrig tillträda den nya tjänsten, eftersom han 1971 begick självmord.

Vid Marcus Wallenbergs bortgång 1982 tog hans son, och Marc jr:s bror, Peter Wallenberg (f 1926) över ordförandeposten i Investor och rollen som familjeöverhuvud, efter en bakgrund på bland annat Atlas Copco och S-E Banken. Under 80-talet genomförde han en koncen­tration av innehavet till färre men större bolag, genom att avyttra en del mindre centrala innehav. 1997 gav Peter Wallenberg plats för Percy Bar­nevik som ordförande för Investor, som 5 år senare ersattes med Claes Dahlbäck. Peter Wallenberg är sedan dess hedersordförande i Investor samt ordförande i flera av familjens stiftelser.

Under 2005 skedde en rad omstuvningar inom Wallenbergssfären. Dagens Marcus Wallenberg (f 1956), son till Marc jr, har sedan 1999 varit VD och koncernchef för Investor, men lämnade denna post under sommaren 2005 för att 1 september bli styrelseordförande i SEB. Under våren 2005 tillträdde nämligen den jämnårige kusinen Jacob Wallenberg (f 1956), son till Peter Wallenberg och tidigare VD och koncernchef för SEB, posten som styrelseordförande efter Claes Dahlbäck. Detta skul­le i praktiken innebära att den ena kusinen skulle ha som uppgift att kontrollera och, om aktuellt, avsätta den andra. Detta hade inte varit en önskvärd situation och gav därför upphov till rockaden. Den tredje Wal­lenbergkusinen i dagens näringsliv, Jacob Wallenbergs bror Peter ”Poker” Wallenberg (f 1959), är VD för anrika Grand Hôtel i Stockholm och vice ordförande i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Släkten Wallenberg var under 1900-talet Sveriges ledande ägar­släkt. Företrädare för familjen har ofta i intervjuer understrukit att ägan­det ingått i ett familjebetonat arv av traditioner och ansvar där långsik­tighet varit ett nyckelord. Gruppens företag har svarat för en stor andel av utvecklingsprojekt inom svensk industri. Tack vare kontrollen över en stor familjebank (S-E Banken fram till 1971) och därefter en ägarandel i en storbank (SEB) har de haft möjlighet att kombinera ägandet med finansiella tjänster och utlandskontakter. Wallenberggruppen har i större utsträckning än andra ägarfamiljer fungerat som aktiv partner för före­tagsledare som velat satsa på utvecklings- och omvandlingsprojekt. Den uppdelning av poster inom Wallenbergsfären som nu skett mellan Jacob och Marcus Wallenberg skulle kunna liknas vid den uppdelning deras namnar från förra seklet hade. Nu är det bara att med stor nyfikenhet följa de båda kusinerna och se om de lyckas föra familjetraditionen vidare i 2000-talets stenhårda affärsklimat.