Tillsammans med Joel Dahlberg och Anders Andersson gick jag i veckan ut med ett antal öppna frågor till våra svenska storbanker via DI-debatt. Här följer den fullständiga debattartikeln:
Det har under hösten 2009, i flera böcker och mängder av artiklar, framförts allvarlig kritik mot de svenska bankerna. Det har handlat om höga avgifter, dåliga banktjänster och höga chefsbonusar.
De här ämnena diskuteras flitigt båda i media, på bloggar och, inte minst, bland bankernas kunder. Bankerna själva är däremot uppseendeväckande frånvarande i debatten. Bankernas strategi syftar, enligt vår bedömning, till att kväva debatten vilket man också till viss del har lyckats med.
Vi anser emellertid att svenska bankkunder har rätt att få veta vad deras banker tycker och vi ställer därför nu ett antal frågor till de fyra svenska storbankerna Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank. Frågorna handlar om svenska folkets aktie- och fondsparande och formuleras i slutet av artikeln. Men först lite bakgrund.
Fondsparande är sedan många år en stor vinstmaskin för storbankerna. Det beror bland annat på att deras fondbolag alltid har varit inriktade på aktiv snarare än passiv förvaltning. Skälet sägs vara kundnytta; en aktivt förvaltad fond ska kunna ge bättre avkastning än en passivt förvaltad fond, ofta kallad indexfond.
En passivt förvaltad fond kan däremot aldrig slå sitt jämförelseindex men spararen är garanterad en utveckling som ligger strax under. En aktivt förvaltad fond är hos storbankerna ofta tre-fyra gånger så dyr som en motsvarande indexfond och det finns därmed ett ekonomiskt incitament för banken att slussa kunderna hit.
Målet för varje aktivt förvaltad fond är alltså att försöka slå det index fonden jämför sig med. Eller som Pia Nilsson, vd på Fondbolagens Förening uttrycker det i sin bok Fantastiska Fonder:
”Med aktiv förvaltning menas att förvaltaren försöker överträffa index genom att avvika från den fördelning som olika aktier har på en börs.”
Hur lyckas då storbankerna med målet att slå jämförelseindex? Facit är att under femårsperioden 2004-2008 har 27 av cirka 270 aktivt förvaltade fonder slagit index, alltså ganska exakt en på tio.
Det ser olika ut mellan de fyra bankerna, den bästa kommer upp i en av sju fonder medan den sämsta klarar en på fjorton. Med tanke på att alla fyra bankerna anser att deras förvaltare har presterat godkänt, kan man undra var gränsen för underkänt går.
Om man separerar de fyra fondbolagens ränte- och blandfonder ser det ännu sämre ut. Cirka 90 av fonderna är bland- eller räntefonder och inte en enda av dem har lyckats med målet att slå jämförelseindex. Avgifterna äter helt enkelt upp den eventuella överavkastning man lyckas generera.
Slutsatsen blir att bankernas ständiga råd att satsa på aktiv fondförvaltning, går tvärtemot kundens intressen. I nio fall av tio betalar kunden för en tjänst som inte levereras. Och när det gäller bland- och räntefonder är det tio fall av tio.
Hur kan detta vara i linje med bankernas motto att alltid utgå från kundens önskemål?
Ja, ett vanligt svar från bankerna är att fondens prestation i förhållande till jämförelseindex inte är det enda spararen får för sin förvaltningsavgift. Den totala servicen via kontorsnät och internetbank, exempelvis, måste också tas in i beräkningen.
Vi har svårt att förstå det resonemanget. Kunden kan ju välja passiv förvaltning och bankens totala service gäller ju även den som sparar i en indexfond. Skillnaden i avgift mellan en aktivt förvaltad fond och en indexfond är alltså det som ska ge spararen chansen till en bättre avkastning än index. Om den chansen i praktiken är noll, såsom fallet med bland- och räntefonderna, tar banken följaktligen betalt för ingenting.
Frågan är då vad bankernas fondkunder egentligen har rätt att begära för den avgift de betalar.
Vad är ett rimligt krav? Bör till exempel hälften av de aktivt förvaltade fonderna klara målet att slå index eller är det godkänt om endast en av tio klarar det?
Från bankerna ges inga besked om detta; ingen av de fyra storbankernas fondbolag har kunnat ge någon uppgift om vad man anser vara ett acceptabelt resultat för den aktiva fondförvaltningen.
Vi kan också konstatera att vanliga bankkunder som vill överge avgiftstyngda fonder till förmån för eget aktiesparande numer har små möjligheter att få hjälp från banken att bygga upp en egen aktieportfölj. I takt med att bankernas courtage på aktieaffärer har pressats tack vare en effektiv konkurrens har rådgivningens fokus flyttat till det, för banken, mer lukrativa fondsparandet.
Vi ställer här fyra frågor till Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank som vi anser att Sveriges aktie- och fondspararna har rätt att få svar på:
- Vad är kvalitetsmålet när det gäller den aktiva fondförvaltningen, det vill säga hur stor andel av de aktivt förvaltade fonderna bör nå målet att slå jämförelseindex?
- Varför får fondspararna ingen information om den totala kvaliteten på den aktiva fondförvaltningen?
- Bör fondspararna ha någon rätt till kompensation om fondbolaget inte når målet?
- Varför fortsätter bankerna att nästan uteslutande rekommendera aktivt förvaltade fonder när så få av dem ger spararen valuta för pengarna?
- Är det en uttalad strategi att inte rekommendera ett enskilt aktiesparande till vanliga sparare?
Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank är skyldiga aktie- och aktiefondspararna ett svar!
Se även:
http://di.se/Artiklar/2010/3/1/201282/Debatt-Storbanker-later-fondsparare-betala-for-ingenting/