En persons beteende på aktiemarknaden är inte konstant utan förändras över tiden i takt med att nya kunskaper lärs in och nya erfarenheter görs. Som barn lär vi oss att förfina våra färdigheter och skaffa fler genom att pröva oss fram, ”trial-and-error”. Det utmärkande för denna process är att vi inte använder någon medvetet uttänkt plan; vi testar bara vad som fungerar och vad som inte gör det.
Det är inte ovanligt att man använder något liknande när man börjar sin bana som aktiespekulant. Att lära sig en massa ekonomisk teori och strategier är arbetsamt, och många ryggar inför detta. Men också de som anstränger sig genom att skaffa stor teoretisk kunskap om aktiehandel finner att verkliga situationer ofta är svåra att para ihop med skolboksexempel. Ett mått av testande finns därför alltid med, och man lär sig av de erfarenheter man gör.
En aktieplacerare som försöker sig på att exempelvis köpa aktier utifrån en viss uppsättning kriterier får efter hand återkoppling från marknaden i form av hur kursen utvecklas. Positiv återkoppling, det vill säga att det går som man hoppades, kommer då att förstärka beteendet; det är troligare att placeraren gör likadant nästa gång i en liknande situation. Omvänt kommer negativ återkoppling, att man förlorar pengar, att försvaga beteendet eller till och med släcka ut det. Man går på en sådan nit att man aldrig försöker sig på samma sak igen.
Jaha, det här verkar väl bra? Genom att pröva oss fram så här blir vi alltså skickligare aktiesparare? Ja, ofta är det så, men inte alltid. Problemet är att vad som är det bästa beteendet i en situation inte nödvändigtvis är det i en annan.
Den som sitter med i en kraftig och långvarig börsuppgång, såsom senare delen av 1990-talet, kan ha lärt sig saker som att ”fyndköpa” på djupa svackor i aktiekurserna, att det går att motivera väldigt höga riktkurser för små förhoppningsbolag med spännande teknik genom generösa antaganden om framtida marknadsandelar och att det finns pengar att tjäna på att belåna sin portfölj för att öka hävstångseffekten. Genom att en sådan person ofta kan få en imponerande avkastning i uppgångstider, och därmed mycket av positiv återkoppling, kommer han eller hon att få detta beteende kraftigt förstärkt.
Men i en annorlunda marknadssituation, såsom tiden efter mars 2000, kan ett sådant beteende vara katastrofalt. Tyvärr kan det krävas lång tid, och stora förluster, innan det ogynnsamma beteendet släcks ut. Har man riktig otur har beteendet förändrats lagom till nästa uppgångsfas, som man då missar. Den som bara prövar sig fram, och så att säga följer strömmen, riskerar alltså att ständigt vara steget efter. Därför är det viktigt att ha klart för sig inte bara vilka strategier som fungerar utan också varför de gör det. Man måste ställa sig frågan: Vilka förändringar i situationen kan göra att det här sättet att bete sig inte längre fungerar?
När man i efterhand upptäcker att något inte gick som man tänkte sig går det ofta att tänka sig flera olika orsaker till resultatet. Olika människor brukar då fokusera på olika slags orsaker. Man säger att en person har en viss förklaringsstil eller ett visst tolkningsmönster. Detta kan liksom beteenden variera över tiden men är viktigt att tänka på.
De olika förklaringsstilarna kan delas upp efter tre olika skalor:
Global – specifik: Den som ger en global förklaring anger orsaker som är generella och som gäller för många situationer. Exempel på en sådan är ”den allmänna konjunkturavmattningen”. En specifik orsak gäller bara för en viss situation och har ingen betydelse för andra.
Stabil – instabil: En stabil orsak litar man på att man kan fortsätta att ta med i framtida beräkningar. Instabila orsaker är engångsföreteelser.
Intern – extern: Här handlar det om var man upplever att kontrollen i situationen finns. En person med intern förklaringsstil ser sig själv som viktigaste orsak till resultatet, berömmer sig själv om det går bra och klandrar sig själv om det går dåligt. En person med en extern stil tenderar i stället att tacka eller beskylla någon eller något utomstående för hur det går. Det kan vara till exempel bankrådgivaren, företagsledaren – eller ”fru Fortuna” (tur/otur).
Det går knappast att säga generellt att någon kombination av förklaringsstilar alltid är bättre än någon annan. Vad som är viktigt är att man är medveten om att det går att förklara saker i flera olika perspektiv, och man får se upp så att man inte använder en modell som gör att bilden av den verkliga situationen blir snedvriden; man bör akta sig för att bli ensidig.
När det gick bra för IT-bolagen skaffade många sig en väldigt global och stabil syn på vad som hände med dessa företag. De antog att eftersom det under en tid gick så bra som det gjorde skulle nog i princip alla företag i IT-branschen ha en lysande framtid. När så varningstecknen dök upp kunde man länge blunda för dem genom att ha en specifik/instabil förklaringsmodell: Problemen fanns i enskilda företag, det var bara enstaka hack i kurvan, och så vidare.
Den som har en intern förklaringsstil kan vara mer handlingskraftig, eftersom en sådan person då har inställningen att det hänger på vederbörande själv hur det ska gå. Men risken är å andra sidan att man blir alltför uppblåst och övertygad om sin egen förträfflighet när det går bra. Då finns risken för att det blir svårt att ändra sig när det behövs. En extern stil, däremot, gör att man stoppar huvudet i sanden om det går fel: ”Det blir bara fel hur jag än gör. Analytikerna verkar ju inte veta hur cirkusen ska sluta, hur ska då jag kunna gissa?” Sålunda drar man sig ur det hela eller låter det gå hur det vill.
När det skrivs om psykologi på aktiemarknaden nämns ofta girighet och skräck. Dessa är nu inte de enda känslorna som spelar in, men de är förstås ändå viktiga.
Girighet finns naturligtvis alltid med som ett inbyggt element i aktiehandel. Vilka effekter överdriven girighet kan få är ganska lätt att räkna ut. Framför allt är det risken för att man gapar över för mycket. Man ser en missad vinst i princip som en förlust. Det är inte bara uppgångar man inte vill missa utan också chansen att få ut maximal hävstång. Därför tar man lätt alltför stora risker.
Önsketänkande, som vi ska behandla i kapitel 3, är en del av motivationen till girighet. En annan faktor är grupptryck (del 4), som kan skapa en ”girighetskultur”, där det ses som närmast dumt att inte vilja roffa åt sig så mycket som möjligt.
Vinst och förlust är dock inte bara en fråga om hur många kronor och ören man tjänat eller förlorat – det har också med egot att göra. Om man är en ”vinnare” eller ”förlorare” har stor betydelse för självförtroendet och självbilden. Hur lyckad man känner sig är inte direkt proportionellt mot vad man tjänat eller förlorat, men av stor betydelse är på vilken sida av linjen man befinner sig.
När folk i ett experiment i USA ställdes inför ett val mellan en säker vinst på 1 000 dollar och en 50/50-chans till vinst på 2 500 dollar valde de flesta människor den mindre, säkra vinsten. Ställda i stället inför valet mellan en säker förlust på 1 000 dollar, och en 50/50-risk för förlust på 2 500 dollar, valde de flesta att ta risken. Båda dessa val kan tyckas irrationella. Den förväntade vinsten respektive förlusten är ju i båda fallen lika stor om man chansar.
Det är alltså viktigare att vara en vinnare än hur mycket man vinner, och detta är något som går igen i folks beteende på aktiemarknaden. Man säljer sina vinnaraktier, i dessa fall har man ju redan segrat, och behåller de investeringar man gjort förlust på. Många behåller ofta med målet ”jag säljer surdegarna så fort jag ligger på vinst med dem”. Då, tycker man, har man ju besegrat marknaden till slut. Att man inte har förlorat förrän man har realiserat förlusten och sålt är en vanlig inställning.
Inte sällan vill man skynda på processen att åter hamna på vinst med sina surdegar genom att använda pengarna man fick när man sålde vinnaraktierna till att ”snitta ned sig”, det vill säga köpa fler aktier till lägre pris för att få ett lägre genomsnittligt ingångsvärde. Då behöver ju förloraraktien inte gå upp så långt för att man ska ligga på plus med sin genomsnittskurs.
Detta beteende, vilket inte sällan innebär att kasta goda pengar efter dåliga, är också ett sätt att rättfärdiga en tidigare satsning i förlustaktien. Att låta bli att satsa mer, eller till och med sälja, skulle vara detsamma som att erkänna att man gjort ett misstag. Om man däremot går in med mer pengar kan man intala sig att tanken var rätt, det var bara tidpunkten som var oturligt vald.
Vi ser i experimentet ovan att har man väl hamnat i förlorarklubben så blir man beredd att ta allt större risker för att komma därifrån. Att man riskerar att förlora ytterligare är inte betydelsefullt, förlorare är man ju redan ändå. Som aktiesparare kan man då tänka sig att man i högre grad satsar på högoddsare, går över till warranter eller optioner i stället för aktier eller använder belåning av portföljen för att få bättre hävstång. Det får bära eller brista.
Detta håller åtminstone så länge vinnare/förlorare-tröskeln är inom synhåll. Fortsätter man att förlora pengar kommer egot till slut att bli så knäckt att paniken tar över där hoppet tar slut. Man kan då i stället försöka rädda vad som räddas kan, sälja urskillningslöst och kanske helt dra sig ur aktiemarknaden.
I mångt och mycket liknar den här processen den som människor går igenom när de drabbas av sorg, exempelvis någon anhörigs död. Först kommer den så kallade förnekandefasen, där man förnekar att det hemska faktiskt har inträffat. I aktiehandelsfallet motsvaras det av när man satsar mer för att ta igen det man förlorat. Därefter kan det komma en fas av ilska. Den olycksdrabbade letar syndabockar och skriker ut hur orättvist allt är, och aktiespekulanten förbannar sig själv för att ha varit så dåraktig. Sedan kommer en fas av sorg och depression. I motsvarigheten till denna fas vill vår aktiehandlare inte se en aktie mer i sitt liv.
Liksom i vardagslivet då man drabbas av sorg kommer det sedan oftast en tid då man kan se framåt, starta om och gå vidare igen. Tiden läker sår. Men det bästa är förstås att försöka se till att aldrig hamna i denna situation.