Att det går att ”gifta sig” med en aktie har nog de flesta hört talas om. Kanske särskilt som nybörjare på aktiemarknaden går man lätt och faller pladask som en hormonstinn tonåring inför sin första kärlek. Man ska nu inte dra för stora växlar på sådana här paralleller – det är förstås inte riktigt samma känslor det handlar om. Men har man väl greppat den erforderliga nypan salt är det ändå en intressant tanke:
Om vi har vissa medfödda mekanismer för att bli förälskade i människor kanske delar av detta kan spilla över och påverka oss i andra sammanhang där vi fäster oss vid något. Varför människor blir attraherade av varandra har studerats en del inom psykologin, och några av dessa kunskaper går säkert att överföra till fall där människor fattar engagerat tycke för ett företags aktie.
Några gemensamma drag finns det: En sorts fixering inträder, där föremålet för ens ömma låga tar upp en stor del av ens uppmärksamhet. Man tenderar att glömma bort att det finns andra hästar att satsa på, man fokuserar på de positiva sidorna och man ser älsklingens egenskaper i ett förskönande ljus. (Kom ihåg vad vi tog upp i del 1 om selektiv varseblivning!) En person som man en gång tyckte såg ganska medelmåttig ut kan bli något av det vackraste man sett när man väl har blivit förälskad. En aktie kan få en oerhörd potential när den väl hamnat i portföljen. Skönhet sitter, liksom potential, ofta i betraktarens öga.
Vidare är det alltid en förhoppning som ligger bakom – hoppet om att kärleken en dag ska bli besvarad och att man ska få en belöning för sin idoga uppvaktning och de resurser man lagt ned på den. En del får ju faktiskt se den stora uppgång de hoppats på för sina aktier, men många får till slut lära sig den grymma läxa som det innebär att verkligheten sviker förhoppningarna. Lär man sig något av detta låter man sig kanske inte förledas så lätt igen.
En anledning till attraktion mellan människor är ”the mere exposure effect”, det vill säga att bara man umgås kommer efter hand banden att stärkas. Har vi inte alla hört om folk som umgåtts i flera år och plötsligt blir tillsammans, för att den rätta ”fanns framför ögonen men inte syntes först”?
Ju längre tid man har ägt en aktie, desto mer blir bolaget och aktien till en gammal bekant som man inte vill skiljas ifrån. Särskilt gäller detta om man gått igenom mycket ”tillsammans”. Att kämpa sig igenom svåra och krävande uppgifter ihop, eller vara med i en katastrof tillsammans, tenderar nästan alltid att binda grupper av människor samman. Liknande känslor av samhörighet kan uppstå när man suttit med i stora upp- och nedgångar i en aktie, deltagit i nyemissioner när det varit kärvt och sett företaget utvecklas.
Särskilt lätt kan det vara att falla för ett litet förhoppningsföretag. Man känner ofta någon form av sympati för det som likt ett barn är litet och kämpar för att bli stort. En speciell upplevelse av delaktighet kan uppstå när man kan räkna ut att man tillhör de 100 största ägarna, och man kan kanske ringa upp VD och upptäcka att han eller hon tar sig tid att intresserat svara på frågor. Försök att göra det i Ericsson…
När man följt ett företag länge är det naturligt att man lär sig väldigt mycket om det. Det är normalt att man vill vara så välinformerad det bara går om det man är intresserad av – människor likaväl som aktier. Är företaget någorlunda lättbegripligt kan man till slut komma att känna sig som något av en expert. Detta kan låta positivt, men risken är ju förstås att det främst är de positiva sidorna och tolkningarna som man har gått och blivit expert på.
Risken med detta är att man kan göra sig oemottaglig för kritik. En kritisk analys kan lätt förkastas som okunnig och insiktslös. En kritisk fråga kan besvaras med ett bombardemang av fakta som visar vem det minsann är som har det hela klart för sig. Utöver det att man tror sig själv veta bäst så finns det ytterligare ett hinder mot att ta till sig kritik: Man har skaffat sig en identitet som expert, en personlig status, som man förstås lätt blir förtjust i. Att erkänna att man har fel riskerar denna status. För att undvika att hamna i en sådan situation gräver man ned sig i företaget ytterligare och lär sig än mer av det som stödjer ens egen uppfattning.
Man kan i det här sammanhanget skilja mellan insikt och översikt. En person med stor insikt känner till minsta detalj, medan den som har god översikt förstår att se helheten, sätta saker i olika perspektiv och göra jämförelser med andra företeelser. En person som har insikt men inte översikt är vad vi brukar kalla en fackidiot, en som kan allt inom sitt smala specialområde men inte intresserar sig ett dugg för annat. Något liknande är vad man riskerar att bli om man fixerar sig totalt vid enstaka företag. Ju fler detaljer man känner, desto svårare kan det bli att integrera dem till en helhetsbild och se dem ur en annan, större, synvinkel.
Hoppet är det sista som lämnar människan, heter det, och det gäller därmed aktiesparare också – särskilt dem som gifter sig med sina aktier, förstås.
Det finns mycket som aktieägare kan hoppas på, men detta kan ibland slå över i ett omotiverat önsketänkande när man ligger i en misslyckad placering. Man hoppas kanske på ett uppköp, en jätteorder eller en lysande rapport, trots att sannolikheten är mycket låg och förnuftet säger att man borde gå ur. Men maggropskänslan säger något annat, så länge det finns kvar ett ”tänk om…”
Höga odds verkar tilltalande för många människor, då den möjliga belöningen om man får rätt ses som stor. Man inbillar sig också lätt att oddsen är bättre än vad de är, eftersom man gärna lägger märke till minsta tecken eller rykte som pekar på att det finns skäl att hoppas.
Ett misstag som är lätt att göra är att bygga på önskningarna med förhoppningar om förändringar i det egna livet om man lyckas med sin aktiehandel. Man kanske tänker sig: ”Om jag lyckas kommer min familj och mina arbetskamrater att se upp till mig”, ”Blir jag miljonär får jag inga problem med att imponera på det motsatta könet”, ”Går den här satsningen i lås kan jag sluta jobba”, och så vidare.
Börjar man tänka i sådana banor riskerar man att dagdrömma allt mer om hur bra det ska bli. Detta kan leda till att man blir allt mer övertygad om att drömbilden blir verklighet, vilket gör att man underskattar risken. Det är ju mycket roligare att tänka sådana tankar än att förbereda sig på det värsta, vilket mest väcker jobbig oro och ångest. Man blir också allt mer fixerad vid sin placering. Det är ju inte längre bara ens pengar det handlar om, hela ens framtid ligger i potten. Det är biljetten till ett bättre liv man har i depån, vilket gör det än svårare att ta sig ur en placering som går fel. Inte kan man väl sälja sitt hopp?
Man bör alltså absolut undvika att ”hänga upp” någon del av sitt liv på resultatet av aktiehandel. Den välkända regeln om att aldrig satsa pengar man inte har råd att förlora är viktig att ha i bakhuvudet.
För att undvika att man sitter kvar och hoppas, gifter sig med sina aktier eller på annat sätt reagerar med känslorna snarare än förnuftet gäller det att man har en plan för hur man ska agera om det går fel. Denna ska finnas på plats innan man är i den problematiska situationen och känslorna börjar påverka. Flertalet aktiva aktiehandlare förespråkar ett förluststopp, det vill säga en förutbestämd kursnivå där man säljer vid kursfall – oavsett hur situationen i övrigt ser ut.
Nu har vi ju konstaterat att vi människor på många sätt inte är så rationella som vi skulle vilja vara, men det kan faktiskt bli värre: det kan övergå till ren vidskeplighet.
Ungefär så här går det till: Vi hoppas och drömmer om att vi ska lyckas. Vi letar tecken på att så ska bli fallet, vi ser det vi vill se och tolkar det vi ser så att det passar in med vad vi hoppas. Detta kan drivas till en punkt när vi också börjar lägga märke till ”tecken” som inte har med situationen att göra – särskilt när det är ont om tecken på annat håll.
Tredje gången gillt. Nu har aktiekursen kommit ned på mitt lyckotal. Det där är ju sista siffrorna i mitt personnummer, vill ödet säga mig något? Det blev ju bra när jag köpte den aktien förra gången. Det här företaget kommer ju från min hemstad, det kanske man skulle satsa på? Hur stor var egentligen sannolikheten för att jag skulle hitta notisen om det där företaget, det kanske var ”meningen”? Och spelades inte ABBA:s ”Money, Money” samtidigt på radion?
Sådant här kan verka lite skrattretande, men det är ungefär samma mekanism som får folk att tro på horoskop. Hjärnan är otroligt duktig på att se mönster, se kopplingar och sammanhang, lista ut hur saker hänger ihop. Men det gör att den kan luras att se samband som inte finns. Astrologen utnyttjar detta genom att göra vaga uttalanden som kan tolkas på flera sätt, så att de människor som tror kan få det till att handla om något högst konkret i det egna livet.
Vidare är vi lite till mans en aning självcentrerade, det är ju en smickrande tanke att man själv är någon speciell. Därför är det lätt att missa hur osannolikt det egentligen är att man själv, av alla, skulle vara ”utvald”.
Så kanske ska man avsluta avsnittet med att önska läsaren ett rejält mått känslokyla? Men bara på aktiemarknaden, kom ihåg det!