När vi människor bildar oss en uppfattning om något, till exempel ett företag på börsen, utgår vi ofta inte bara från rena fakta om bolaget utan vi söker också ledning från andra. Vi lyssnar på vad analytiker och rådgivare säger och vilka aktier och fonder det talas mest om bland vänner och arbetskamrater. Vi tittar på hur andra verkar agera, genom att till exempel fokusera på de aktier som gått upp mest den senaste tiden.
Samtidigt vill vi förstås se oss själva som självständiga människor som drar egna, välgrundade slutsatser. Men ofta låter vi oss påverkas av andra mer än vad vi vill tro och ser beslut och åsikter som mer ”egna” än de faktiskt är.
Ett klassiskt experiment inom psykologin, utfört av amerikanen Solomon Asch på 1940-talet, kan tjäna som en bra illustration. I detta fick sju till nio manliga universitetsstuderande avgöra linjers längd. Av tre olika långa linjer på ett kort skulle de peka ut den som var lika lång som en som samtidigt visades på ett annat kort. Det låter enkelt, och uppgiften var också så lätt att i princip alla hade klarat den i normala fall. Men här fick alla utom en order på förhand om att svara på ett visst sätt. Den ovetande placerades så att han svarade näst sist, och i början svarade de andra rätt, för att den verklige försökspersonen inte skulle misstänka något.
Efter ett tag började de andra ”försökspersonerna” samstämmigt peka ut en annan linje än den rätta. Frågan var nu om den verklige försökspersonen skulle ta efter de andra eller våga vara självständig och stå ut från mängden. Försöket gjordes med många försökspersoner för att få ett brett underlag.
Det visade sig att 50 procent av försökspersonerna gav efter och lämnade samma uppenbart felaktiga svar som resten av gruppen i minst hälften av fallen. 25 procent lät sig aldrig påverkas, och i genomsnitt vek sig försökspersonerna i 37 procent av försöksomgångarna. När de efteråt fick reda på vad försöket egentligen gick ut på, och fick förklara varför de hade vikit sig, sade en del att de trodde att det blivit fel på deras ögon. De tvivlade alltså på sin egen förmåga. Andra tyckte att det var jobbigt att vara avvikare. De föll helt enkelt för grupptrycket, trots att det inte fanns något som helst hot inblandat.
Vi kan konstatera att många människor tycker att det är jobbigt att ha en avvikande åsikt och stå upp för den. I och för sig kan man tycka att åsikter i verkliga livet borde vara mer fasta än åsikter om olika linjers längd; det är ju något som borde kunna kvitta. Å andra sidan borde grupptrycket bli starkare om det kommer från vänner eller arbetskamrater i stället för från människor man aldrig behöver träffa igen senare.
Att titta på andra är en naturlig reaktion när man själv är osäker – och ju osäkrare vi är, desto mer sneglar vi över axeln. Under IT-bubblans dagar kom en stor mängd nybörjare in på marknaden, dels naturligtvis för att de lockades av utsikter till stora vinster, dels för att det fanns ett grupptryck som sade dem att de borde vara med och köpa aktier.
När det pratas om aktier i allt fler fikarum, i tidningar och TV, i uppsnappade samtal på bussen och på de fester och middagar man går till känns det som att alla andra verkar hålla på med aktier. Inte vill man då stå och säga ”nej, jag har inga aktier …” och framstå som en som inte hänger med – en som är dum nog att missa tillfället. Man vill hellre vara som alla andra och kunna hänga med i diskussionen. Liksom i experimentet känns det jobbigt att sticka ut, och man tycker att det verkar som om andra vet bättre än man själv.
När en sådan osäker nybörjare kommer in på den upptrissade marknaden är det förstås lätt att han/hon påverkas av gruppen när det gäller att handla också – vilka aktier han/hon köper och vilka risker vederbörande tar. I och med att intresset är stort när man kommer in finns det ju så mycket påverkan från andra att mötas av, och det mesta av detta pekar ofta åt samma håll. Så många kan väl inte ha fel?
Vilken anledning har jag att tro att jag kan fatta beslut bättre än alla dessa människor, som verkar så säkra på sin sak? Så fort det känns som om man går emot strömmen föder det osäkerhet.
Något som gjorde att situationen kändes extra ny för nybörjaren var talet om en ”ny ekonomi”, i vilken de gamla tumreglerna om aktiers värdering inte längre gällde. När det är oklart vilka regler som gäller och vad man ska titta på känns det som en lätt utväg att titta på andra.
Vad som är ”rätt” pris för en aktie är en svår fråga att svara på, mycket svårare än frågor om linjers längd. Det finns ibland lika många riktkurser som analytiker, beroende på vilken modell som används. Fundamentalt kan man titta på vinst, omsättning, förväntad marknadsandel och marknadstillväxt, kassaflöde, värdering relativt jämförbara företag, och så vidare.
Inom teknisk analys finns det fler indikatorer än en nybörjare kan överblicka. I samtliga fall är det fråga om modeller och approximationer; det finns inget ”rätt” svar förrän man vet vad utfallet blir. Den aktie som får en ”motiverad” riktkurs på 250 kronor utgående från en modell kan få en riktkurs på 420 kronor i en annan modell.
Det är då svårt att veta vilken modell man ska välja. Det kanske naturligaste är att välja den modell som andra verkar välja, dels på grund av grupptryckseffekter, dels på grund av att man vill veta hur majoriteten resonerar, eftersom de ju påverkar kurserna mest.
Vissa modeller blir mer populära än andra. Under IT-ruschen var det inte många som analyserade företag efter mått som avkastning på eget kapital, utdelningstillväxt och andra av ”den gamla ekonomins” måttstockar. Med sådana mått hade IT-konsulternas uppblåsta kurser aldrig kunnat motiveras.
Men detta innebar inte att analytikerna slog till bromsarna och började utfärda säljrekommendationer. Kurserna gick ju fortsatt uppåt, alla fortsatte att köpa, och många började därför tänka som de försökspersoner som menade att det måste blivit något fel på deras ögon: ”Okej, vi kan inte förklara hur andra ser företag som köpvärda om vi ser situationen genom de här glasögonen. Vi behöver bestämt nya glasögon.”
Med modeller som baserades på antaganden om framtida marknadsandelar och marknadsstorlek gick det bättre. Därmed kunde man skjuta ”upp till bevis”-tidpunkten framåt i tiden, och med tillräckligt generösa antaganden gick det att motivera nästan vad som helst.
Relativvärdering gick också bra. Om ett företag värderades på ett visst vis borde ett annat, liknande företag kunna göra det också, resonerade många. Med denna modell kunde en analytiker ge aktien A en högre riktkurs för att ett annat företag B värderades högre. Om det slog igenom kunde en annan analytiker hissa ett tredje företag C:s aktiekurs för att det liknade bolaget A. En tredje analytiker kunde därefter mena att företag B borde värderas upp eftersom aktien C stigit och företag B hade egenskaper som gjorde att dess aktie borde värderas med en premie. Härigenom kunde kurserna blåsa upp sig själva.
När detta skrivs är Ericssonaktiens värde bara en bråkdel jämfört med toppvärdet år 2000. Men under hela nedgångstiden har 20–40 procent av ”100 av Sveriges främsta experter på aktier” i Aktiespararens pejlingpanel fört fram Ericsson som en av de aktier de ansett mest köpvärda. Spelar grupptryck in i det här? Det kan det göra. Nu får man som läsare i och för sig inte veta vem som svarat, så man kan tycka att analytikerna inte borde vara så rädda för att ”sticka ut”.
Men svaren överensstämmer förstås någorlunda med vilka aktier man rekommenderar i andra sammanhang, till kunder och så vidare.
Det har ju varit en osäker situation, särskilt för dem som bara minns uppgångstider, och således kommer de flesta att titta mer på hur andra resonerar. Men grupptryck är inte hela orsaken.
Att rekommendera det som andra rekommenderar kan också vara ett sätt att ta en låg personlig risk – ungefär som när en inköpare på ett företag köper från den mest välkända leverantören för att inte riskera kritik för att ha valt fel om något går snett. Svarar man som de andra, och de andra ger ett mindre lyckat svar, har man ju åtminstone inte lyckats sämre än de andra. ”Nej, vi förutsåg inte IT-raset, men det gjorde ingen annan heller.” Känns det resonemanget igen? Man skyddar på detta sätt sitt ego i sin syn på sig själv och sitt anseende hos andra.
Grupptryck är ofta en självförstärkande process. När gruppen blir större kan den utöva mer grupptryck, och med hjälp av det växa ännu mer. Då får vi en snöbollseffekt. När bollen väl börjat rulla spelar det inte alltid så stor roll varför processen egentligen började.
De inblandade ser vad de andra gör, konstaterar att det går bra och hänger på. De tänker sig också att ytterligare andra kommer att följa efter, och att de därför bör hoppa på kvickt så att de inte missar något. Eftersom grupptryck främst verkar förstärkande behövs vanligtvis andra utlösande faktorer också. Önsketänkande, girighet och andra känslor som vi tagit upp i tidigare avsnitt kan vara exempel, liksom påverkan från auktoriteter. (Detta behandlas i nästa avsnitt av vår aktiepsykologiskola.)
Marknadens aktörer rör sig mycket i grupp, inte bara för att de tittar på hur andra reagerar utan också för att de reagerar efter hur de tror att andra kommer att reagera.
När en nyhet släpps kommer aktörerna att ställa sig frågan ”Hur reagerar marknaden på det här?” Frågan ställer de för att de vanligen vill utnyttja kortsiktiga svängningar för att tjäna pengar, men om det är en betydelsefull nyhet kan det också vara ett skäl för att köpa eller sälja en långsiktig position.
Det behöver egentligen inte vara så att den rörelse man tror på är fundamentalt motiverad av nyheten. Den tolkning man tror att andra ska göra kan också vara överdriven. Det vanliga att utgå ifrån är vad man anser att marknaden brukar göra.
Om det uppstår en politisk kris i USA kommer ett antal aktörer på New York-börsen och Nasdaq att tänka: ”Det här leder nog till att folk säljer.” Oro är aldrig bra, det har man sett tidigare, och man tänker sig att andra också tänker: ”Många säljer nog nu, eftersom de tror att andra ska göra det.”
Också i Sverige kommer många att fundera: ”Det här leder till kursfall på Nasdaq, och då kommer det att gå ned i Stockholm också. Bäst jag säljer innan andra börjar göra det.”
När snöbollen väl börjat rulla blir detta en bekräftelse på att man hade rätt. Det gör att det blir troligare att man gör likadant nästa gång, eftersom man då ”lärt” sig hur det går till. Till detta kommer grupptryckseffekter. När de som först inte agerade ser att kursen börjar sjunka känner de ett grupptryck:
”Alla andra verkar ju sälja på den här nyheten, det borde kanske jag också göra.”
På detta sätt kommer marknadens enskilda aktörer, och i förlängningen marknaden som helhet, att lära sig ett visst beteendemönster för en viss situation. Detta kan leda till att marknaden tycks uppträda irrationellt, obegripligt eller överdrivet. En rörelse kan uppstå för att folk tror att den ska uppstå, och vi får en självuppfyllande profetia.
Nu krävs det förstås en viss osäkerhet i marknaden från början för att det ska gå så här, och alla tänker självklart inte likadant. Det finns alltid personer som ser rörelsen som överdriven eller omotiverad – ett köptillfälle, kanske? Dessa bildar ett motstånd som snöbollen måste övervinna, och det sker naturligtvis inte alltid. Rör sig inte snöbollen tillräckligt försvinner också dess självförstärkande effekt, och folk hoppar av i stället eftersom inget tycks hända.