Vad är egentligen en bubbla på börsen? Ett försök till definition kan förstås vara att det är en situation där värderingarna vida överstiger vad som är fundamentalt motiverat, de bygger på överdrivna förhoppningar.
Problemet är att det kan vara svårt att se hur överdrivet det hela är när man är inne i bubblan, det står klart för många först efteråt. Det beror på att tänkandet hos dem som är med i kapplöpningen påverkas av selektiv varseblivning, önsketänkande, grupptryck och andra fenomen som vi tidigare tagit upp. Man tror därför att allt är som det ska vara.
En bubbla är ofta en höjdpunkt på en lång tid av börsuppgång. Det är en sista fas, där uppgången inte bara fortsätter utan accelererar och går allt fortare. IT-bubblan är ett bra exempel.
Efter en lång tid av sidledes rörelser på världens börser, sedan ungefär 1965, började börskurvorna peka uppåt i början av 1980-talet. En krona investerad 1980 hade blivit nästan 70 kronor vid toppen år 2000, om avkastningen hade följt Stockholmsbörsens generalindex. Detta motsvarar en årlig tillväxt på nära 24 procent, vilket verkligen inte är illa, men de största uppgångarna kom på slutet. Från oktober 1999 till mitten av mars 2000 steg generalindex med hela 80 procent – på bara drygt fyra månader!
Den långa tiden av uppgång är av stor betydelse för att en bubbla ska kunna utvecklas. Uppgången leder till att folk får ett stort förtroende för investeringar på aktiemarknaden. I Sverige kunde vi se att trots fastighetsbubbla, Asienkris, 500 procents ränta och krig i exempelvis Kuwait steg satsade pengar i värde på lång sikt, bara man undvek de värsta blindskären. Det blev endast några hack i uppgångskurvan. Därmed skapades en allmän uppfattning om att börsen alltid går upp på sikt.
Att satsa kapital man inte direkt använde i aktier var en självklarhet. Det var till och med dumt att låta bli; det hette att man förlorade pengar på att ligga utanför, det var säkrast att vara med.
Lite extra förtroende ingav det när staten började införa PPM-systemet. Om staten, en auktoritet för många, anser att aktier är en tillräckligt riskfri sparform och så lätt att ge sig på att vem som helst borde kunna göra det med sina pensionspengar, då finns det väl goda skäl?
Den långa tiden av börsuppgång innebar också att det fanns mycket tillgängligt kapital som behövde investeras. Många småsparare hade kunnat bygga upp en försvarlig slant genom långsiktigt sparande i fonder.
Kapitaltillgången är avgörande för att en bubbla ska kunna bildas, eftersom en skillnad mellan investerande och spekulation är att i spekulation är det viktiga inte om investeringen är värd priset, utan om man tror att det blir högre senare. Man köper för att priserna stiger, inte för att de är motiverade. En stor efterfrågan på investeringsmöjligheter (aktier) och en begränsad tillgång kommer, i enlighet med grundläggande ekonomiska lagar, att höja priserna. Det är således en självförstärkande process; ju mer priserna stiger, desto mer vill folk satsa – vilket höjer priserna!
Kursuppgången i sig kan öka risken för att man tappar kontakten med vad som egentligen är ekonomiskt motiverat. Vissa, som är väldigt inne i spiralen, kan känna det som ett slags glädjerus, som man hoppas aldrig ska ta slut. Det är så kul att tjäna pengar att man inte vill tänka på att det kan vända. Ibland kan det till och med uppstå ett slags tillvänjning, som vid drogberoende. 100 procents uppgång, vad är väl det? Tips på ”tiotaggare” ropades det efter på chattsidorna på Internet, det vill säga aktier som hade potential att tiofaldigas. Fortare, fortare!
Så länge det finns mer tillgängligt kapital fungerar processen. Extra kapital kan frigöras genom belåning av aktier och andra tillgångar, såsom fastigheter. Detta innebär ett extra risktagande, men den långa tiden av uppgång gör att det känns osannolikt att en eventuell nedgång ska bli annat än tillfällig. Det kan till och med kännas dumt att låta bli att belåna, eftersom man ju annars missar en förtjänst som ligger inom räckhåll.
1980-talets fastighetsbubbla var ett exempel på hur man med hjälp av belåning kunde driva upp priserna mycket mer än vad som annars hade varit möjligt. Många köpte då fastigheter och lånade sedan pengar för att köpa ytterligare fastigheter, med de tidigare köpta som säkerhet. Sedan belånade man också dessa, och så fortsatte det. Priserna pekade ju bara uppåt, så utlånarna såg ingen större risk i detta. På detta sätt blev extra mycket riskvilligt kapital tillgängligt för spekulation.
De som kommer in sist på spelplanen är vanligtvis nybörjarna, de oerfarna småspararna. Var och en för sig har de inte så stor påverkan, men genom sitt stora antal har de tillsammans stor betydelse. Eftersom de är oerfarna påverkas de lättare av auktoriteter och grupptryck. Det är ju till och med, som vi konstaterat i tidigare avsnitt, delvis på grund av grupptryck som de alls har tagit sig till marknaden. Andra fällor vi tagit upp är förstås också lättare att falla i som oerfaren, såsom att se det man vill se, förälska sig i en aktie och att önsketänka.
Just önsketänkande innebär för småsparare en extra motivation i en bubbla. Man räknar på hur mycket pengar man kommer att ha i depån om några år om utvecklingen fortsätter och skiner upp vid tanken på hur stora tal det kan bli. Detta gör att man lätt börjar drömma, inte bara om att tjäna pengar utan också om stora förändringar i livet. Villa och båt, kunna gå ned i arbetstid och skriva en bok, kanske till och med bli helt ekonomiskt oberoende? Tänk, att kunna leva på aktiehandel och bara behöva sälja och köpa lite då och då, men annars aldrig behöva slita med ett jobb mer!
Drömmar som dessa föranledde säkert en och annan att säga upp sig från jobbet och bli dagshandlare. Men önsketänkande är alltid farligt, det leder till underskattande av risker och flera andra faror.
Att börsuppgång i sig har en positiv effekt på ekonomin är också en viktig pusselbit som förstärker uppgången. Uppgången gör att folk känner sig rikare och handlar mer, och detta leder naturligtvis till att företagen får producera mer och således behöver investera mer i produktionskapacitet.
Att det är goda tider leder också till att folk är gladare och lättare tolkar tillvaron positivt – en självklarhet man inte ska förakta i sammanhanget. Vidare finns det gott om riskvilligt kapital för den som vill starta en verksamhet, och det vill många när de anar att det finns stor efterfrågan och mycket pengar att tjäna. I en äkta bubbla är dock aldrig effekten på ekonomin så stor att den försvarar uppgången på aktiemarknaden i längden, eftersom aktiepriserna växer snabbare än ekonomin.
Nu satsar ju förstås inte investerare och spekulanter på vilka hästar som helst. Det ska gärna vara någon form av ny teknik inblandad. När något är nytt är dess framtid oviss, vilket gör att man kan måla upp väldigt positiva framtidsscenarier utan att de tycks orealistiska. Det verkar rimligt att en ny teknik ska accepteras snabbt och erövra världen.
I början får man också ofta bekräftelse på sina positiva förhoppningar, eftersom ny teknik lätt växer mycket fort i början. Dels är efterfrågan och nyfikenheten stor men tillgången liten, dels blir det med automatik stora siffror när man börjar från en låg nivå. Från 100 till 1 000 enheter är det 900 procent, från 1 000 till 2 000 enheter bara 100 procent.
Representanter för en gryende teknikutveckling kan därför visa upp väldigt imponerande siffror i början; alla minns väl de första tillväxtkurvorna över antalet Internetanvändare som pekade rakt upp i skyn. Vem vill inte investera i något som växer med hundratals procent per år? Ångmaskinen, järnvägen, radion, telefonen, Internet, alla har de givit upphov till spekulationsbubblor.
Gemensamt för dessa tekniker var också att de skulle ha långtgående betydelse för hela samhället – vilket de faktiskt hade, men det gick inte så snabbt och spektakulärt som många tänkte sig. Världen skulle bli mindre, och människor skulle mötas och kommunicera på helt nya sätt.
I fallet Internet bidrog också andra händelser till denna syn: Kommunismen föll, globaliseringen rullade på, EU utlovade fri rörlighet och en gemensam marknad, världen verkade bli öppnare och avstånden minskade. ”Nätverkssamhället” var ett modeord bland samhällsvetarna.
Att det var tusenårsskifte spelade också en viss roll. Det gav IT-branschen en extra inkomstkälla, genom att så mycket i samhället behövde åtgärdas så att det skulle fungera när 99 blev 00. Många gjorde misstaget att tolka detta som ett varaktigt tillskott, inkomsterna skulle fortsätta att öka. Dessutom hade skiftet en symbolisk betydelse; det markerade en slutpunkt och en startpunkt för något nytt, en annan värld med ny ekonomi, ny teknik och nya sätt för folk att leva.
Massmedierna var förstås ytterligare en blåsbälg i processen. Kvällstidningar och TV förde ut börsuppgången också till dem som annars inte brydde sig om ekonomi. Likaså vidarebefordrade de alla spännande drömmar och scenarier om hur tekniken och ekonomin skulle förändra samhället i framtiden. Att det hela blev tillgängligt för alla gjorde att maximalt med kapital kunde bli tillgängligt för att blåsa upp bubblan. Möjligheten för var och en att handla aktier hemma från sin dator, med bara ett par musklick, förstärkte ytterligare känslan av att det här var något bra för varje människa.
För alla riktiga bubblor gäller att de någon gång oundvikligen spricker eller pyser ut. Till slut nås en gräns, där tillräckligt med nytt kapital inte stoppas in längre. Det finns trots allt inte hur mycket riskvilligt kapital som helst, och om inte allt mer kapital hela tiden stoppas in stiger inte kurserna längre. Stiger inte kurserna försvinner själva grunden för spekulationen – att kunna sälja dyrare än man köpt. Spekulanterna börjar således dra sig ur, så fort uppgången tycks avstanna.
Det finns också en gräns för hur mycket efterfrågan det finns på en marknad. De första som kommer ut med en ny teknik kan göra stora vinster, och detta lockar andra att ge sig in så att utbudet ökar snabbt. Detta gäller särskilt när ingångströskeln är låg; att göra enkla webbsidor är exempelvis inte särskilt komplicerat. När marknaden så börjar bli mättad av det ökande utbudet, och många tänkbara köpare redan har köpt, kommer det i stället att finnas ett alldeles för stort utbud. Detta gör i sin tur att de fina tillväxtsiffrorna går upp i rök och marginalerna pressas, kanske till förlust. Då är de forna börsälsklingarna inte så attraktiva längre.
Också drömmarna mister sin glans när en teknik väl haft sitt genombrott och blivit en del av vardagen. Tekniken är inte lika fantasieggande längre, och det går inte längre att göra lika glada framtidskalkyler eftersom man nu har mer av facit i hand. Många företag lever inte upp till de gamla förväntningarna, såsom fallet var med de flesta ”dotcom-bolagen”.
Beslut som har fattats, grundade på mycket positiva scenarier, kan ligga fast också när tiderna förändras och då innebära stora påfrestningar. Så var det till exempel med de stora avgifter som teleoperatörerna fick betala för 3G-licenserna, vilka har lett till enorm skuldsättning i dag. Dessutom brukar som bekant räntorna höjas när ekonomin riskerar att överhettas, vilket gör att det blir dyrare att låna kapital för investeringar.
Ju mer uppblåst en bubbla är, desto större obalanser skapar den i ekonomin. Desto större blir också som regel baksmällan, vilket säkert många aktiesparare som suttit med i en bubbla har insett.
Den som har kunskapen om hur det brukar gå till kan förhoppningsvis lättare upptäcka att det är en bubbla på gång och bygga upp en mental beredskap för att agera om den tycks vara på väg att spricka.