Till stor del berodde detta på en länge fallande aktiemarknad, med krympande fondkapital som resultat. Men i takt med det förbättrade börsklimatet ökar intresset för fonder och fondsparande igen, och därmed ökar också efterfrågan på kunskap i ämnet. Och det finns mycket man kan lära sig, inte minst beroende på det enorma utbud av fondprodukter som finns i dag.
Startskottet
Det verkliga startskottet för fondsparandet i Sverige gick för 20 år sedan, då allemansfonderna startade, och vi svenskar var inte sena att hänga på det nya sparsättet. I dag sparar hela 85 procent av svenskarna mellan 18 och 74 år i fonder på ett eller annat sätt. Vanligast är att man sparar i premiepensionssparandet, vilket 73 procent av oss gör. Men hela 71 procent fondsparar utanför detta sparande. Det minst vanliga fondsparandet sker genom kapitalförsäkringar.
Fondsparandet har vuxit förbi banksparande som den vanligaste sparformen i Sverige. En anledning är att intresset för räntefonder har vuxit i takt med att börserna har fallit. På två år har andelen som sparar i räntefonder trefaldigats, från 6 till 17 procent av befolkningen. Direktägda aktier är bara den femte vanligaste sparformen.
Sedan 1986 har den svenska fondförmögenheten vuxit från 65 miljarder kronor till dagens 960 miljarder kronor. Privatpersoner står för drygt 80 procent, eller 775 miljarder kronor, av den totala fondförmögenheten. Knappt hälften av det privata fondkapitalet ligger i olika försäkringar, det vill säga premiepensionssparandet, IPS (individuellt pensionssparande) och fondförsäkringar. Sålunda har svenskarna nästan 420 miljarder kronor i direkt fondsparande, mot uppskattningsvis runt 375 miljarder kronor i direktägda aktier.
Trots att fonder har funnits så länge i Sverige, och så gott som alla sparar i dem, vet många fortfarande inte hur en fond fungerar och juridiken kring dem. Det är nu dags att fler får veta. Förra året fick Sverige en ny lag om investeringsfonder, som ersatte den tidigare lagen om värdepappersfonder. Den nya lagen är EU-harmonierad.
Fondbolag under Finansinspektionens tillsyn
Gemensamt för alla svenska fondbolag är att de står under Finansinspektionens tillsyn. Detta betyder att de måste följa, förutom Fondlagen, även de lagar och regler som Finansinspektionen (FI) tar fram och som kallas föreskrifter. I Sverige finns också en mängd utländska fondbolag. De lyder under sina hemländers motsvarigheter till Finansinspektionen. Liksom i andra sparformer och sparinstrument finns en inbyggd risk för intressekonflikter även när det gäller fondsparande. Lagen skiljer mellan fonden, fondbolaget och förvaringsinstitutet.
Fondspararna sätter in sina pengar i fonden. Fondbolaget förvaltar fonden, som förhoppningsvis ska stiga i värde och göra andelsägarna glada. Fondens tillgångar, vanligen aktier, räntebärande värdepapper och kassa, ägs till 100 procent av andelsägarna. Men andelsägarna har inget inflytande över hur fondens tillgångar förvaltas. De har inte heller något inflytande över fondbolaget eller dess fondförvaltare. Fonden är inte en egen juridisk person. Därför är andelsägarna inte heller ansvariga för fondens förpliktelser. Fonden är dock ett skattesubjekt.
Fondbolaget sköter fonden, dess förvaltning och administration på uppdrag av andelsägarna. Fondbolaget företräder fonden, till exempel vid bolagsstämmor och i kontakter med Finansinspektionen. För detta får fondbolaget betalt genom det förvaltningsarvode som debiteras fonden. Fondbolaget är en juridisk person, som antingen är ett fristående fondbolag eller ägs av en bank, ett försäkringsbolag eller annat värdepappersbolag.
Förvaringsinstitutets uppgift är att ta emot och förvara fondens tillgångar. Det ska också se till att utgivning och inlösen av andelar sköts på rätt sätt och att fondandelarnas värde beräknas korrekt samt att fonden följer sina placeringsbestämmelser. Alla fonder måste anlita en bank eller annat kreditinstitut som förvaringsinstitut.
Risken för intressekonflikter finns alltså på olika nivåer inom fondförvaltningen. För det första har fondspararna inte någon makt över fonden och tillgångarna i den. Fondbolaget tillsätter fondförvaltare och bestämmer hur pengarna ska placeras. Fondbolaget bestämmer också vilken ersättning fonden ska betala till fondbolaget. Vanligt är att det också finns annan finansiell verksamhet i den bolagskoncern som fondbolaget ingår i.
Förvaringsinstitutet är fondbolagets och fondens första kontrollinstans, men i vissa fall ingår förvaringsinstitutet i samma koncern som fondbolaget. Detta gäller framför allt för de stora bankernas fondbolag.
För att undvika intressekonflikterna sätter Fondlagen spararna i första rummet och föreskriver att fondbolaget uteslutande ska handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Detta betyder att alla andelsägare ska behandlas lika, och fondförvaltaren ska försöka ge dem så bra avkastning som möjligt utifrån fondens placeringsinriktning.
Finansinspektionen utövar tillsyn över fonden, fondbolaget och förvaringsinstitutet. FI har också tagit fram gedigna föreskrifter – lagar – på fondmarknaden som alla måste följa. Varje kvartal, till exempel, måste fonden redovisa sina innehav till Finansinspektionen. Fondbolaget måste också lämna halv- och helårsrapporter. Finansinspektionen tillsätter en revisor som ska granska varje fond och fondbolag. Skulle fondbolaget eller förvaringsinstitutet missköta sig kan FI dra in bolagets tillstånd.
En fond kan inte gå i konkurs, men fondbolaget kan göra det. Om detta händer, eller om ett fondbolag får sitt tillstånd indraget, påverkas dock inte fondens värde. Antingen tas fonden då över av en annan förvaltare eller så utbetalas fondens kapital till andelsägarna.
Fonder och fondandelsägare beskattas olika. En svensk aktiefond behöver inte betala kapitalvinstskatt (reavinstskatt) på aktier och aktierelaterade finansiella instrument. Det är positivt, eftersom vinsterna då kan förvaltas utan skatteavbränning. Utdelningsskatten och den eventuella kapitalvinstskatten på 30 procent betalas av varje enskild fondandelsägare först när han eller hon säljer sina fondandelar.
Även om en fond investerar i aktier skiljer det mycket mellan en fondandel och en aktie. När en sparare köper en eller flera fondandelar finns ingen motsvarande säljare, som det gör vid en transaktion på aktiemarknaden. I stället ger fonden ut nya andelar. Grovt förenklat kan man säga att en fond hela tiden har en pågående nyemission, med emissionsvillkor som motsvarar det aktuella andelsvärdet. På samma sätt har fonden ett löpande återköpsprogram, med motsvarande villkor.
Automatisk riskspridning med fonder
En av fördelarna med att spara i fonder är riskspridningen. För en vanlig värdepappersfond gäller att den inte får placera mer än 5 procent av fondens förmögenhet i ett enskilt värdepapper, till exempel i en aktie. Dock får fonden ha fyra placeringar som vardera uppgår till 10 procent av fondens totala tillgångar. Detta innebär att vanliga aktiefonder måste innehålla minst 16 olika aktier. (I praktiken placerar fonderna dock i betydligt fler papper än 16.) Utöver detta får inte mer än 20 procent av fondens tillgångar vara placerade i värdepapper utgivna av bolag som ingår i samma företagsgrupp.
För indexfonder, som följer ett visst förutbestämt index, gäller andra regler. De kan ha upp till 20 procent av fondens kapital investerat i en enda aktie, och vid exceptionella förhållanden kan Finansinspektionen ge tillstånd för en indexfond att placera upp till 35 procent i en enda aktie.
För specialfonder, som tidigare hette nationella fonder, till exempel hedgefonder, gäller ännu friare placeringsregler. Men även de måste uppfylla ett visst mått av riskspridning.
Enkelt att spara i fonder
Det är enkelt att spara i fonder, lika enkelt som att spara på bankkonto. Allt en fondsparare behöver göra är att öppna ett fondkonto hos det fondbolag han/hon väljer. Sedan sätter spararen in pengar i de fonder han eller hon önskar. Ingen behöver heller vara rik för att kunna fondspara. I de flesta fonder räcker det med att sätta in några hundralappar. Ofta går det bra att månadsspara och/eller göra en engångsinvestering. Och med fonder kan en sparare placera pengar på utländska värdepappersmarknader lika enkelt som på svenska marknader.
Det insatta kapitalet förvaltas av en professionell fondförvaltare. Han eller hon ansvarar för bevakningen av aktiemarknaden: att köpa, sälja och välja aktier eller andra värdepapper åt dig och de andra andelsägarna i fonden. För detta betalar fonden (andelsägarna) en förvaltningsavgift till fondbolaget. (Mer om avgifter kommer längre fram i fondskolan.)
Avgiften ska täcka kostnaderna för förvaltningen men också andra kostnader som fondbolaget har för fondverksamheten. Dit hör bland annat kostnader för att administrera andelsägarna, ta fram hel- och halvårsrapporter och annat informationsmaterial samt marknadsföring. Avgiften ska också täcka utskicken av årsbeskeden till andelsägarna, förvaringsinstitutets avgifter samt avgifter till Finansinspektionen för tillsynen. Sist, men inte minst, ska det också bli en vinst kvar för fondbolaget.
Kostnaden för att köpa och sälja aktier och andra värdepapper täcks inte av förvaltningsarvodet utan tas löpande ur fonden. Hur stor den totala kostnaden blir beror på hur ofta och hur mycket fonden köper och säljer värdepapper.
Stort urval av fonder
I Sverige finns nästan 130 fondbolag som erbjuder omkring 2 500 olika fondalternativ. Över hälften av fondbolagen är utländska. Trots detta ligger en överväldigande majoritet av fondkapitalet i fonder som tillhör svenska fondbolag. De fyra svenska storbankerna har över 73 procent av marknaden, men deras marknadsandel minskar stadigt. I slutet av 1990-talet var den över 85 procent. I stället vinner de bankoberoende fondbolagen mark och får allt mer av spararnas förtroende.
Fonder kan användas i många olika sparformer. Direktsparande är den vanligaste formen för fondsparande. Det betyder att spararna sätter in beskattade pengar och betalar eventuell kapitalvinstskatt när andelarna säljs. Fondkapitalet är inte tidsbundet på något sätt utan kan tas ut när som helst. De andra sätten är alla olika former av pensions- och försäkringssparande. Gemensamt för dessa är att de är tidsbundna.
Premiepensionssparandet är den vanligaste formen av fondsparande, sett till antalet sparare. PPM-sparandet är en del av den statliga pensionen, och årligen avsätts 2,5 procent av den pensionsgrundande inkomsten upp till inkomsttaket till vårt personliga konto hos PPM. Vi kan välja upp till fem olika fonder och byta när som helst utan skatter eller avgifter. När vi går i pension kan vi börja ta ut PPM-pengarna, och då betalar vi vanlig inkomstskatt på de pengar vi tar ut.
I kapitalförsäkringar sätts beskattade pengar in i fonden. Den som sparar i en kapitalförsäkring binder sina pengar, oftast i fem år, och betalar inte någon kapitalvinstskatt när fonder (eller aktier eller andra värdepapper) säljs inom försäkringen. I och med att kapitalet redan är beskattat när pengar sätts in i en kapitalförsäkring betalar spararen inte heller någon skatt när pengarna tas ut från försäkringen. Däremot betalar spararen en årlig avkastningsskatt på hela kapitalet (egentligen en förmögenhetsskatt, eftersom skatten tas ut oavsett om kapitalet har ökat eller minskat under året). Skatten beräknas genom att föregående års genomsnittliga statslåneränta multipliceras med 27 procent.
IPS och privat pensionsförsäkring är två former av avdragsgillt sparande. För att uppmuntra långsiktigt sparande låter staten oss årligen göra avdrag med upp till ett halvt basbelopp, eller 5 procent av lönen, i deklarationen.
IP-sparande kan ske genom värdepappersbolag som är godkända som IPS-institut, medan en privat pensionsförsäkring måste tecknas genom ett försäkringsbolag. Man behöver inte betala någon kapitalvinstskatt vid omplaceringar, men hela kapitalet belastas med en årlig ”avkastningsskatt”, som liksom motsvarande skatt för kapitalförsäkringar egentligen är en förmögenhetsskatt. Denna skatt beräknas genom att föregående års genomsnittliga statslåneränta multipliceras med 15 procent. Pengarna är bundna tills pensionsspararen är 55 år och belastas med inkomstskatt när de lyfts.
Kollektiva avtals- och tjänstepensioner följer samma regler som privat pensionsförsäkring. Skillnaden mot privata pensionsförsäkringar är att arbetsgivaren här betalar in kapitalet och i sin deklaration får göra skatteavdrag för premierna.