För de allra flesta är fondsparande en passiv sparform, jämfört med direktinvesteringar i aktier. Det stora utbudet av fonder gör det dock möjligt för både engagerade och oengagerade att åtnjuta sparformens fördelar. I och med det nya premiepensionssystemet är alla hänvisade till att välja fonder – eller låta Sjunde AP-fonden förvalta våra pensionspengar. Detta har lett till att även personer som aldrig tidigare hade tänkt spara i fonder nu stimuleras att bli mer aktiva än de annars skulle ha varit.
Finansbranschen utvecklas hela tiden. Bolagen är innovativa och tar ständigt fram nya produkter och tjänster. Detta gäller inte minst fondbolagen, som lanserar nya fonder i en jämn ström. Många gånger är fonderna komplicerade och kräver stor kunskap hos spararna för att de ska förstå vad de investerar i.
För alla som läst tidningarnas fondtabeller eller någon Internetsida med fondnoteringar står det snabbt klart att det svenska fondutbudet är enormt stort. I skrivande stund kan vi välja mellan över 2 500 fondalternativ. Det finns alltså åtta gånger fler fonder än marknadsnoterade aktier.
Fonder för alla ändamål
Det finns fonder för i princip alla ändamål och syften. I lagen om investeringsfonder gör lagstiftarna en grov, och inte speciellt vägledande, uppdelning mellan fonderna. De delar upp fonderna i aktiefonder, blandfonder och räntefonder. Aktiefonder investerar minst 75 procent av kapitalet i aktier. Räntefonder investerar hela kapitalet i räntebärande värdepapper. Blandfonder investerar i både aktier och räntebärande papper.
Inom respektive huvudgrupp finns ett stort antal fondtyper, eller kategorier. Fondutvärderingsföretaget Morningstar har delat upp det svenska fondutbudet i 80 olika kategorier beroende på investeringsinriktning. Vi ska här inte gå in på samtliga 80 fondkategorier utan koncentrerar oss på de vanligaste.
Men vi börjar med att se på fonderna i ett riskperspektiv. Riskbegreppet är stort och komplicerat. I dag råder en begreppsförvirring kring riskerna med fonder, och därför finns ett stort behov av att reda ut begreppen.
En central uppgift för fondspararna är att skaffa tillräckligt med information om de risker som en specifik fondplacering innebär. På så sätt kan onödiga framtida negativa överraskningar undvikas. God information är också ett sätt för fondspararna att kontrollera om den uttalade placeringsstrategin efterlevs.
Nu är det ju tyvärr så att det här med risk inte är en enkel sak utan omfattar flera dimensioner, så vi måste måla med stora penseldrag. Det är också viktigt att komma ihåg att myntet har två sidor. Om den ena sidan har en negativ klang – risk – har den andra sidan en positiv klang – nämligen möjlighet. Risk i finansiella sammanhang är synonymt med möjlighet, såtillvida att ju högre risk en sparare tar, desto större är möjligheten till hög avkastning.
Det finns kartläggningar som visar att riskredovisningen i reklam, informationsbroschyrer och rapporter varierar mycket och är bristfällig i många fall – trots att det tydligt framgår av överenskommelsen mellan fondbolagen och Konsumentverket att riskinformationen inte får ges en undanskymd placering. Enligt den ska det stå följande:
”Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i fonden kan både öka och minska i värde, och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet.”
Marknadsrisk
Olika risker som finns på de finansiella marknaderna och som inte fondförvaltarna direkt kan påverka. Marknadsrisken kan delas in i ett flertal undergrupper:
- Länderrisk
- Branschrisk
- Företagsrisk
- Valutarisk
- Inflationsrisk
- Ränterisk
Förvaltningsrisk
Fondrisken är den risk som fondbolagen och förvaltarna kan påverka, det vill säga varje enskilt bolags strategiska risk respektive förvaltarrisk (förvaltarnas individuella kompetens).
Länderrisk
Olika finansiella marknader har olika risker. Man brukar generalisera och säga att ju snävare placeringsinriktning en fond har, desto större är risken. Därför är risken i en fond som bara investerar i ett enda land, till exempel Tyskland, större än i en regional fond som investerar i flera länder, till exempel en Europafond.
Med detta synsätt blir en global aktiefond minst riskfylld. En sådan investerar i många länder och sprider på det sättet riskerna. I och med att alla länders aktiemarknader inte går i takt, det vill säga inte stiger och sjunker samtidigt, tenderar en global aktiefond att få en jämnare utveckling än en fond som bara investerar i ett enda land.
Risken varierar också mellan olika länder och regioner. Oftast skiljer man mellan redan utvecklade länder och utvecklingsländer. Länderna i de så kallade tillväxtregionerna, Latinamerika, Östeuropa och delar av Asien, tillhör utvecklingsländerna och är förknippade med högre risk än de mer utvecklade delarna av världen. Alltså är en global tillväxtmarknadsfond som investerar i alla tre regionerna mindre riskfylld än en fond som bara investerar i en av dessa regioner.
En anledning till varför utvecklingsländerna är förknippade med större risk är att många investerare har dessa marknader som kryddor i sina portföljer. De hoppar in och ut oftare än vad de gör på de mogna marknaderna. Effekten blir att aktiekurserna fluktuerar mer.
Branschrisk
De allra flesta aktier tillhör en viss bransch. Klassificeringen görs främst av olika indexproducenter, som placerar aktierna i branschindex tillsammans med andra liknande aktier. En anledning till uppdelningen är att investerarna vill kunna jämföra olika bolag som är verksamma i samma bransch. En biltillverkare, till exempel, har inte samma förutsättningar och egenskaper som ett försäkringsbolag, och då blir det inte rättvist att jämföra nyckeltal och framtidsutsikter mellan sådana bolag. Men till exempel försäkringsbolag har ofta mer gemensamt sinsemellan även om de är verksamma i olika länder.
Liksom konjunkturen har sin cykel har också aktiebörsen sin, vilket betyder att olika branscher är i ropet under olika faser i cykeln. Därför finns det en uppenbar risk med att ligga i en viss bransch under en viss fas. Då spelar det kanske inte så stor roll om fondförvaltaren väljer det bästa bolaget i denna bransch om branschen som helhet får stryk på börsen.
De vanligaste branscherna inom fondvärlden är IT, läkemedel, fastigheter, finans och råvaror. Sedan finns det ibland också underbranscher till dessa, till exempel bioteknik som kan ses som en underbransch till läkemedel. Inom IT finns bland annat Internet, telekommunikation och teknik.
I Sverige finns en mängd fonder som bara placerar i en viss bransch, så kallade branschfonder (se exempel nedan). Även om aktiemarknaden är global, och bolag inom en viss bransch jämförs med andra bolag i samma bransch i andra länder, minskar risken om en branschfond är global i stället för nationell. Det finns alltid nationella egenskaper som påverkar en viss bransch i ett visst land.
Exempel på branschfonder:
- Fastigheter
- Finans
- Läkemedel
- Informationsteknik
- Råvaror
Företagsrisk
En aktiemarknad utgörs av företag som är noterade på börs eller auktoriserad aktiemarknad. Vi läser dagligen i tidningarna om att vissa bolag går mycket bra, och deras börskurser skjuter i höjden medan andra drabbas av bakslag, vilket får till följd att aktiekurserna faller kraftigt. Att veta vilka bolag som i framtiden kommer att prestera väl och vilka som kommer att prestera dåligt är väldigt svårt.
Därför är det viktigt att man sprider riskerna mellan många bolag, på samma sätt som man sprider riskerna mellan flera branscher och länder. En fördel med aktiefonder är att Fondlagen kräver att de investerar i minst 16 olika aktier. I praktiken investerar de flesta dock i betydligt fler bolag, och på det sättet får spararna en riskspridning. Sparpengarna står därmed inte och faller med utvecklingen för en aktie eller två.
Valutarisk
Fonder som investerar utanför Sverige tar en valutarisk. Detta betyder att fondens avkastning inte bara beror på utvecklingen för de värdepapper som fonden har utan också på hur värdet på den svenska valutan förändras gentemot andra valutor.
Ett tydligt exempel på detta är utvecklingen för diverse Nordamerikafonder. USA-dollarn har fallit mot den svenska kronan väldigt mycket de senaste åren. Svenska fondsparare som köpte andelar i en Nordamerikafond för tre år sedan fick se sina svenska kronor växlas till amerikanska dollar till en växelkurs på drygt 10 kronor per dollar. Växlingen skedde för att fondförvaltaren skulle kunna köpa amerikanska aktier. Sedan dess har den amerikanska dollarn fallit i värde gentemot den svenska kronan till under 7 kronor, en försämring med närmare 35 procent.
Enbart valutaförändringen har alltså gjort att spararnas fondandelar minskat med drygt en tredjedel i värde. Men samtidigt har den amerikanska aktiemarknaden stigit med totalt drygt 3 procent de tre senaste åren, så den genomsnittliga Nordamerikafonden har ”bara” fallit med drygt 30 procent i värde.
Alla investerare kan dock skydda sig mot valutarisken, och vissa fonder valutasäkrar sina utländska placeringar – fast det är ovanligt. Valutasäkringar kostar pengar, och det är inte säkert att de är värda priset. En valuta kan emellertid också stärkas mot den svenska kronan, och då får man en bonusavkastning istället. Som vi nämnde ovan – graden av risk går hand i hand med graden av möjlighet.
Inflationsrisk
Inflationsrisken är inte en fondspecifik risk utan lika stor för alla sparformer. Inflation är allmänna prisökningar som gör att pengarna får mindre köpkraft, och hög inflation innebär att pengarna blir mindre värda. Vissa räntefonder, så kallade realräntefonder, skyddar spararna mot inflationen. Värdet på de obligationer fonden investerar i är skyddat mot inflation genom att den reala räntan räknas upp med konsumentprisindex. Om inflationen går upp höjs avkastningen i motsvarande grad.
Ränterisk
Räntefonder är inte oväntat mest utsatta för ränterisk, men även aktiefonder påverkas av den. Ränterisken innebär att räntan kan förändras, vilket påverkar värdet på räntebärande värdepapper. En räntefond har två ”inkomstkällor”, dels räntan som obligationen löper på, till exempel 5 procent per år, dels utvecklingen av värdet på de innehavda obligationerna.
När marknadsräntan faller ökar värdet på befintliga obligationer, och när marknadsräntan går upp faller värdet.
Ett exempel:
En fond har investerat i en nollkupongsobligation som ger 5 procents ränta per år i fem år, alltså en marknadsränta på 5 procent för en femårig obligation. Sedan antar vi att marknadsräntan för femåriga obligationer stiger till 10 procent. Den redan köpta obligationen ger bara 5 procents årlig avkastning efter fem år, medan en ny ger 10 procents årlig avkastning efter fem år. Vilken obligation vill man då äga? Jo, den nya, förstås. Detta innebär att värdet på den gamla obligationen faller, liksom därmed även värdet på räntefonden.
Går marknadsräntan ned från 5 procent till 3 procent är andra investerare villiga att betala extra för den gamla obligationen, som ger högre ränta. Detta innebär att marknadsvärdet på den gamla obligationen stiger, vilket också värdet på fondandelarna då gör.
Hur mycket obligationsvärdet förändras med förändrade räntor beror på obligationens duration, det vill säga återstående löptid tills den förfaller. Antar vi att det handlar om en nollkupongare, alltså där all ränta betalas först vid löptidens slut, kan man använda följande grova tumregel: Värdeförändringen är lika stor som antalet återstående år multiplicerat med ränteförändringen mätt i procentenheter för den löptiden.
Vi tar två nya exempel:
En tioårig obligation löper med en ränta på 5 procent, och sedan stiger den tioåriga räntan till 7 procent. Detta innebär att värdet på den gamla obligationen faller med 20 procent (10 x 2).
En tvåårig obligation löper med en ränta om 3 procent, och därefter stiger den tvååriga räntan till 5 procent. Detta innebär att den gamla obligationen faller i värde med 4 procent (2 x 2).
Hävstången och risken är alltså betydligt högre i räntefonder som placerar i långfristiga obligationer än i korta räntefonder som investerar i räntebärande värdepapper med korta löptider.
Strategisk risk
Målet för alla fonder är naturligtvis att de ska stiga i värde så att spararna tjänar pengar. Hur de ansvariga går till väga skiljer sig åt mellan fonderna. Fondbolagen har sina egna strategier som de anser ger den bästa avkastningen.
Vissa fonder är väldigt aktiva och omsätter fondens tillgångar i stor omfattning. Andra har en mer passiv strategi. Ju högre omsättning en fond har, desto större transaktionskostnader drar den på sig – något som andelsägarna får betala. Då gäller det att köpen och försäljningarna resulterar i bra affärer, som åtminstone betalar de ökade transaktionskostnaderna.
Olika fonder investerar också i olika typer av bolag. Vissa inriktar sig på tillväxtbolag, medan andra köper så kallade värdebolag, det vill säga bolag med lågt värderade tillgångar av olika slag.
Storleken på bolag skiljer sig också mellan fonderna. Vissa fonder investerar i småbolag, medan andra inriktar sig på de stora företagen. Många gånger går den ena typen av bolag bra medan den andra typen inte går lika bra – och tvärtom.
De allra flesta fonderna utgår ifrån ett index i sin förvaltning. Hur mycket förvaltaren får avvika från index beror på fondbestämmelserna och interna regler. Strategin för vissa fonder är att avvika väldigt mycket från genomsnittet, medan andra ligger nära index. I och med att så gott som alla fonder jämförs med och utvärderas mot något index kommer förvaltarna som inte lyckas prestera en avkastning som är bättre än index att få mycket kritik. Så har fallet varit i exempelvis Sverige under senare tid.
Antalet aktier som fonderna investerar i skiftar också. Vissa fonder har som strategi att äga ett mindre antal aktier. Sådana fonder brukar benämnas som aggressiva, eller med uttrycket chans/risk. Andra köper många aktier för att få en större riskspridning. Ju färre aktier en fond äger, desto större är risken (men också chansen) för att avkastningen avviker från index.
Förvaltarrisk
I grunden avgör förvaltaren hur framgångsrik fonden ska bli. Det är han eller hon som fattar placeringsbesluten. En fonds avkastning beror alltså till stor del på hur skicklig förvaltaren är.
Av naturliga skäl är inte alla fondförvaltare lika duktiga. Det finns alltid en risk för att förvaltaren fattar dåliga investeringsbeslut och köper aktier i bolag som inte stiger i värde. Byter en fond förvaltare betyder det att den historiska avkastningen är mindre värd; i stället kommer den nya förvaltarens skicklighet att styra avkastningen.
Förvaltarrisken är högre i aktivt förvaltade fonder än i passivt förvaltade indexfonder. Störst förvaltarrisk har de så kallade hedgefonderna, som i förhållande till andra fonder har väldigt fria placeringsbestämmelser.
Viktiga påståenden
- Det finns fonder för i princip alla ändamål och syften.
- Risk i finansiella sammanhang är synonymt med möjlighet.
- Riskerna delas in i två huvudgrupper, marknadsrisk och förvaltningsrisk.