Direkt till innehållet ?

10 miljarder notan för fondspararna

Tredje lektionen i Fondskolan handlar om ett populärt och hett diskussionsämne, nämligen avgifterna. Hur höga är de, och varför skiljer de sig åt i så stor omfattning som de gör?

Alla tjänster kostar pengar, och de som fondsparar köper en tjänst. Många tycker att fondbolagen tar ut alltför höga avgifter, framför allt i förhållande till vad de presterar. I dag ligger det årliga förvaltningsarvodet på mellan 0,12 och 3 procent.

2004 betalade fondspararna uppskattningsvis 10 miljarder kronor i avgifter till fondbolagen. I denna tredje del av Fondskolan går vi igenom avgifterna, vilka och hur stora de är, vad de används till och hur de påverkar avkastningen.

Den avgift som alla talar mest om i samband med fondsparande är den årliga förvaltningsavgiften. Men det finns även andra avgifter som man måste känna till, så vi lämnar förvaltningsavgiften ett tag.

Insättningsavgift

Vissa fonder, framför allt de som tillhör utländska fondbolag, tar ofta ut en insättningsavgift. Den kan vara så hög som 6,25 procent och tas ut innan pengarna sätts in i fonden.

Exempel:
Den som investerar 10 000 kronor och väljer en fond som har 5 procent i insättningsavgift får andelar för 9 500 kronor – resterande 500 kronor motsvarar insättningsavgiften. Avgiften är dock förhandlingsbar och blir ofta mindre ju mer pengar som investeras i fonden. Många gånger går insättningsavgiften som ersättning till säljare och externa distributörer som säljer fondbolagets fonder.

Det finns fondbolag som också använder sig av det omvända, det vill säga en uttagsavgift, och i vissa fall uppgår denna till 5,25 procent.
För fonderna och för andelsägarna är det förknippat med kostnader när sparare köper och säljer andelar. Fonden måste köpa alternativt sälja värdepapper i fonden, och för detta betalar den transaktionskostnader. Resultatet är att NAV-kursen (fondandelens nettovärde) minskar på de befintliga andelsägarnas bekostnad.

För att de befintliga andelsägarna inte ska drabbas tillfaller ofta hela eller delar av uttagsavgiften fonden. Svenska fondbolag använder sig sällan av insättningsavgifter, och i de fall då de har uttagsavgifter tillfaller dessa som regel fonden och andelsägarna och inte fondbolaget.

I vissa fall förekommer även avgifter för att förhindra korttidshandel. Till exempel kan en fondsparare tvingas betala en avgift om han eller hon äger andelarna kortare tid än sex månader. Regeln är då att denna avgift tillfaller fonden för att kompensera övriga andelsägare för de kostnader som försäljningen medför.

Förvaltningsavgift

Förvaltningsavgiften är den återkommande kostnaden för fondspararna, eftersom dessa årligen betalar en avgift till fondbolaget. Oftast är procentsatsen fast, och den tas ut jämnt över året.

Förvaltningsarvodet varierar kraftigt mellan fonder och fondbolag. Generellt sett har räntefonder lägre förvaltningsarvode än aktiefonder (se tabell). Bland räntefonderna varierar förvaltningsavgiften mellan 0,12 och 1,6 procent per år, med ett genomsnitt på cirka 0,75 procent. De korta räntefonderna har i medeltal lägre förvaltningsarvode än de långa.

Geografiska skillnader

Men det finns också geografiska skillnader i förvaltningsarvodet, framför allt för de långa räntefonderna. Högst förvaltningsarvode tar fondbolagen ut för sina tillväxtmarknadsfonder och globala räntefonder, medan kostnaden är lägre för fonder som placerar i långfristiga svenska och europeiska räntebärande värdepapper.
Bland aktiefonder varierar förvaltningsarvodet mellan 0,2 och 3 procent, och i medeltal tar fondbolagen ut nästan 1,45 procent per år av det sparade kapitalet. Lägst förvaltningsarvode, generellt sett, har indexfonder och fonder som kräver väldigt stora investeringar – ofta kallade megafonder eller institutionella fonder.

Geografiskt sett minskar förvaltningsarvodet med graden av mognad på den aktuella aktiemarknaden. I topp ligger i regel Östeuropa, Latinamerika och andra tillväxtmarknader. För dessa fonder tar fondbolagen i genomsnitt ut 1,7 procent per år. På mer mogna marknader, som Sverige, USA, Japan och Europa, är förvaltningsavgiften lägre, i medeltal 1,3 procent per år. En anledning till varför förvaltningsarvodet är dyrare på mindre mogna marknader förklarar fondbolagen med att det bland annat kostar mer att äga och förvalta aktier på tillväxtmarknaderna.

Höga avgifter för Nordenfonder

Men varför har då Nordenfonderna så höga förvaltningsarvoden? En trolig förklaring är bristande konkurrens; fondbolagen tar ut så höga avgifter som de tror att spararna kan, och är villiga att, betala. Detta kan förklara varför globalfonderna är relativt billiga. De investerar i hela världen, både på tillväxtmarknader och på mogna marknader, men konkurrensen är hårdare så de kan inte ta ut så höga priser.

Branschfonder tenderar att ha högre förvaltningsarvode än breda fonder, som placerar i många branscher och sektorer. Högst förvaltningsavgift har råvarufonderna, som kostar i medeltal drygt 1,6 procent per år. Med en genomsnittlig förvaltningsavgift på 1,35 procent hör fastighetsfonderna till de billigaste branschfonderna.

Det är också tydligt att fonder som investerar i små och medelstora företag tar ut högre förvaltningsarvoden än de som investerar i alla typer av bolag. I samtliga kategorier där det finns såväl vanliga, breda, fonder som små och medelstora bolag, Europa, Global, Nordamerika, Japan och Sverige, är förvaltningsarvodet alltid i genomsnitt lägre för de breda fonderna. Detta förklarar fondbolagen med att det är mer kostsamt och krävande att förvalta och analysera små bolag.

Prestationsbaserad förvaltningsavgift

Under senare år har det blivit allt vanligare att fonderna baserar sitt förvaltningsarvode på resultat, så kallad prestationsbaserad förvaltningsavgift. Detta är vanligast förekommande för hedgefonder men finns även på vanliga traditionella fonder. Regeln är då att fondbolaget tar ut en relativt låg fast avgift, vanligtvis 0,75–1 procent per år, plus en resultatbaserad avgift. Denna brukar ligga på 20 procent av den överavkastning som fonden presterar i förhållande till sitt uppsatta mål, eller tröskel. För hedgefonderna är tröskeln ofta den avkastning som statsskuldväxlar ger, medan vanliga fonder brukar jämföra sig med ett relevant aktieindex.

Förvaltningsarvodet ska i första hand täcka kostnaderna för fondens förvaltning, i form av personal, analys och lokaler med mera. Därtill kommer kostnader för tillsyn och förvaring av fondens tillgångar, liksom administrativa kostnader för bland annat utskick av fondrapporter, avisering av köp och försäljningar samt deklarationsunderlag. En stor del av förvaltningsarvodet går också till marknadsföring och ersättning för försäljning.

Transaktionskostnader/kurtage

Utöver av förvaltningsarvodet belastas fondspararna av kostnader för köp och försäljningar av värdepapper. Detta kallas transaktionskostnader, eller kurtage. Hur höga de blir är inte förutbestämt utan beror på hur aktiv förvaltaren är. Huruvida det är bra eller inte med en aktiv förvaltning beror självklart på om förvaltaren köper och säljer rätt värdepapper.

För att illustrera hur det årliga förvaltningsarvodet slår på fondkapitalet har vi tagit fram två exempel, ett med ett årligt sparande på 6 000 kronor och ett där vi antar att man sätter in 50 000 kronor vid ett enda tillfälle.

Vi har jämfört utfallet och vart pengarna tar vägen under fyra tidsperioder, 10 år, 20 år, 30 år respektive 40 år. Vi har antagit att några fondbyten inte sker under tiden och att den årliga genomsnittliga avkastningen är 10 procent och att fondens förvaltningsarvode är 1,25 procent. Kapitalvinstskatten (reavinstskatten) är 30 procent.

Vi börjar med det årliga sparandet med tidshorisonten 10 år. Det investerade beloppet uppgår till totalt 60 000 kronor (6 000 x 10 år). Hade det inte funnits några avgifter eller skatter skulle kapitalet ha ökat till 105 187 kronor efter 10 år. Vi kallar detta för bruttokapital. Men avbränningar sker, i form av förvaltningsavgifter till fondbolaget och skatt till staten.

Under de tio åren betalar fondspararen nästan 5 700 kronor till fondbolaget. När fondandelarna säljs kräver staten 30 procent på vinsten, vilket motsvarar knappt 11 300 kronor. Efter detta får spararen ut drygt 86 300 kronor, motsvarande en avkastning på nästan 44 procent. Utan avbränning hade avkastningen varit mer än 75 procent! Skillnaden mellan bruttokapitalet och summan av nettokapitalet, förvaltningsarvodet och skatten är det oförräntade kapitalet inklusive skatt.

Den totala avbränningen står för drygt 16 procent av bruttokapitalet. Men till skillnad från vad man kanske tror tar staten den största delen. Fondbolaget, eller förvaltningsavgiften, står för drygt 5 procentenheter, vilket motsvarar en tredjedel av den totala avbränningen. Skatten står för drygt 10 procentenheter, vilket alltså motsvarar två tredjedelar av den totala avbränningen.

Mycket att tjäna på längre avgifter

Även om staten tar den största skärven finns det mycket att tjäna på att välja fonder med lägre förvaltningsarvode än andra. En låg förvaltningsavgift blir extra betydelsefull för den riktigt långsiktiga fondspararen.

Efter 20 år skiljer 33 000 kronor mellan en fond som kostar 0,5 procent och en som kostar 2 procent i årligt förvaltningsarvode. Men hela mellanskillnaden tillfaller inte spararen. I och med att avkastningen ökar lika mycket ökar också vinsten, och av denna tar staten 30 procent.

För en aktiv fondsparare som byter fonder ofta är förvaltningsarvodet inte lika betydelsefullt. Ju oftare man byter, desto mindre betydelse får det.

Avkastningsförväntningarna är nog större än skillnaden mellan avgifter. Samma resonemang kan användas här som för aktieaffärer. Den som säljer en aktie för att köpa en annan utgår ifrån att den nya aktien ska avkasta mer än den tidigare, inklusive transaktionskostnaderna.

Men för passiva, långsiktiga sparare kan arvodet få stora konsekvenser, framför allt för dem som väljer indexfonder där fondernas förväntade avkastning är väldigt lika. Det är dock viktigt att se till att fonderna följer samma index innan man väljer. Om de inte gör det är valet inte lika enkelt.

Samma enkla strategi kan också med fördel användas för korta räntefonder. Där har förvaltarna inte så stora möjligheter att skilja sig från varandra, och den största skillnaden mellan fondernas avkastning är förvaltningsarvodet.

Aktivt förvaltade fonder

När det gäller aktivt förvaltade fonder som avviker från index blir det lite svårare. Finessen med att avvika från index är naturligtvis att fonderna försöker få högre avkastning än index. För att kunna göra bra analyser måste förvaltaren ha bra resurser, och de kommer från förvaltningsarvodet. Att välja en fond som säger sig vara aktiv och som samtidigt marknadsför sig som en lågkostnadsprodukt kan vara vanskligt.

Det finns ett samband mellan pris och kvalitet, framför allt hos små fondbolag. Och de flesta är nog beredda att betala för att förvaltaren ska ha rätt resurser för att förvalta spararnas kapital. Avgifter i all ära,  men det viktigaste är avkastningen. Det är genom denna som kapitalet växer. Men man kan göra sig själv en björntjänst om man låter avgifterna helt och hållet styra valet av fond.

En tumregel säger att för att en fond ska kunna kompensera högre förvaltningskostnader med bättre resultat krävs drygt lika mycket högre avkastning som skillnaden i förvaltningsarvode.

Vi tar ett exempel med en fond som kostar 0,5 procent per år jämfört med en som kostar 2 procent per år. Om den billigare fonden presterar 10 procent i årlig avkastning måste den dyrare prestera 11,59 procent per år för att resultaten ska bli likvärdiga. 

 
 

Om artikeln

Ordlista

Svårt ord? Slå upp det i vår ordlista.

Läs mer