Fortsättningskurs del 1 som pdf
Triangeln här intill ger en sammanfattning av hela artikelserien, som börjar med det stora och slutar med det lilla. Skolan går dock den omvända vägen i ordning, ”från limpa till ax”, så att säga. För ett aktieköp bör inte endast baseras på hur själva bolaget ser ut; det finns så mycket annat en placerare måste ta hänsyn till vid varje tillfälle: Hur ser omgivningen ut, ska vi överhuvudtaget satsa på aktier just nu, och i så fall vilka branscher är mest intressanta? Först därefter kommer frågorna om hur de köpvärda aktierna kan vaskas fram och när de bör köpas respektive säljas.
I del 2 tittar vi övergripande på hur placeringskapitalet bör fördelas i några få huvudtillgångsslag. Det kanske kan tyckas att jag går händelserna lite i förväg, såtillvida att alla begrepp, indikatorer, nyckeltal och cykler inte är förklarade, men jag tror ändå att det med några illustrationer blir begripligt. Enkelt utryckt handlar det om att man ska kunna avgöra när man ska ha en stor del aktier och aktiefonder i portföljen, när man ska ha en liten del – eller rentav inga sådana instrument alls – och vilka alternativ man i så fall har för att ändå förränta kapitalet på ett förnuftigt sätt.
Hur denna fördelning, eller ”allokering” som finansproffsen kallar det, bör se ut för att optimera avkastningen är till stor del beroende av i vilken fas i tillväxt- och inflationscyklerna som ekonomin, främst USA som är världens största, befinner sig. Aktier ger bäst avkastning i en fas, räntepapper i en annan, medan i en tredje och fjärde fas går fastigheter respektive råvaror och därtill relaterade instrument, som aktier i råvarubolag, råvarucertifikat och CFD-kontrakt bäst. (De sistnämnda två beskrivs närmare i sista delen.) Vi bekantar oss här med den så kallade Investeringsklockan, som professionella placerare länge använt sig av men få privatinvesterare är medvetna om.
När det ena eller andra investeringsobjektet är bäst beror alltså på läget i konjunkturcykeln. För att kunna avgöra detta måste vi ha en insikt i och en förståelse för den konjunkturstatistik som löpande offentliggörs och publiceras i massmedierna. För det är sådana makrodata som ger det antingen positiva eller negativa drivmedlet för de olika marknaderna.
Del 3 i skolan beskriver de viktigaste makroindikatorerna och hur de ska tolkas, i syfte att positionera oss rätt på konjunkturkurvan. Varje vecka, månad och kvartal, och även på daglig basis, redovisas en mängd indikatorer, index och annan mer eller mindre viktig statistik.
Vid en första anblick kan denna flodvåg av data te sig både oöverskådlig och obegriplig. Men om vi kan bryta ned all denna information och koncentrera oss på det viktiga och sålla bort ”bruset” har vi kommit en bra bit på väg i att reda ut var i konjunkturcykeln marknaderna befinner sig. Då vet vi också på det stora hela hur till exempel börsen, räntor och annat vanligtvis reagerar i detta läge.
Hur börser normalt sett beter sig i de olika makrosituationerna ska vi studera i del 4. Det finns visserligen inte heller här några absoluta sanningar, det gör det egentligen inte för något på finansmarknaderna eftersom det psykologiska inslaget (läs: rädslan för att förlora pengar och girigheten för att tjäna pengar) är stort. Hyggligt fungerande tumregler för olika marknadssituationer finns dock, och om de följs kan avkastningen över tiden både förbättras och bli jämnare.
Del 5 i fortsättningsskolan fokuserar på branscherna, och här handlar det om att reda ut när de olika branscherna går bäst eller sämst – alltså när på investeringsklockan som verkstadsaktier har sin tid, när gäller IT-bolag, och vad klockan ska vara när banker eller konsumentaktier går bäst. Fokus i detta avsnitt är hur aktieandelen, om den nu ska vara liten eller stor, bör fördelas i de olika sektorerna på börsen. När vi ”vet” detta kan vi gå ytterligare ett steg nedåt i processen och leta köpvärda aktier i de bästa branscherna utifrån nyckeltal av olika slag.
Del 6 handlar emellertid inte om att göra dig som aktiesparare till en fullfjädrad, kvalificerad, fundamental företagsanalytiker. En sådan är inte heller artikelförfattaren, utan målet är att ge dig en inblick i vad du bör leta efter: Vilka nyckeltal som är viktiga, hur de ska tolkas, och hur du på bästa och lönsammaste sätt kan använda den information som finns till hands – till exempel med hjälp av börstabellen i tidningen Aktiespararen eller i analysprogrammet Hitta kursvinnare.
Det sistnämnda, Hitta kursvinnare, är i mitt tycke ett alldeles utmärkt och prisvärt analysprogram, som för några hundralappar om året ger dig tillgång till information och data som från andra källor kostar mycket mer. Bland annat finns det i programmet en utmärkt modul för teknisk analys, och i del 7 ska vi översiktigt lära oss hur börs- och prisdiagram av olika slag kan bidra i beslutsprocessen.
En del tycker förvisso att teknisk analys är humbug och att den inte tillför någonting, men enligt min uppfattning bidrar den med den sista lilla pusselbiten i analyskedjan. Trenderna tydliggörs, och diagrammen ger också vägledning när det gäller den tidsmässiga aspekten av ett köp eller en försäljning.
Personligen tar jag sällan ett placeringsbeslut utan att som en sista kontrollstation ha konsulterat diagrammet för objektet i fråga. Jag vill dels se vilken trend som råder – är den uppåtriktad, pekar den nedåt eller rör den sig sidlänges, dels granska några få, men väl utvalda, indikatorer.
Den avslutande del 8 avser att ”knyta ihop påsen” och tar upp begrepp som riskspridning, riskbegränsning, olika investeringsbegrepp, placeringsalternativ med mera. Även här kommer en återkoppling till den grundläggande investeringsklockan och vidhängande investeringscykeln att ske.
På rätt plats vid rätt tid
För att du som privatplacerare, eller jag, som på en schweizisk bank för kunders räkning förvaltar kapital, ska bli framgångsrika i det vi gör måste vi vara hyggligt rätt i fördelningen mellan olika tillgångsslag. Jag använder här ordet ”hyggligt”, för optimalt rätt kommer vi antagligen aldrig att vara, i alla fall inte utan en stor portion tur. Vi måste acceptera att vi i regel får ett tidsmässigt glapp mellan verklighet och beslut, och oftast agerar vi med en viss eftersläpning.
En orsak är att de makrodata, delårsrapporter, årsredovisningar med mera som besluten ska baseras på släpar efter i tid. En annan är att vi i datamaterialet vill kunna uttyda en trend och inte agera på en enstaka notering. De trender vi vill fånga på börser, i räntor, råvaror och valutor består å andra sidan över en längre period, ofta i ett par, tre år. Rörelserna över tiden är också stora, och därför betyder det inte så mycket om vi skulle missa några månader – eller till och med något kvartal.
Betydligt viktigare är att vi ligger rätt i fas och kan rida på en våg under en längre tid. Mängder av snabba affärer in och ut i en osäker och volatil marknad är oftast olönsamt och gynnar bara mäklaren. Vad vi med andra ord egentligen är ute efter är vad det gamla ordspråket ”let the trend be your friend” säger – eller den egenformulerade: ”Find the trend and let it be your friend as long as it is friendly.”
I traditionell portföljförvaltning fördelas kapitalet med olika vikter i tre olika huvudtillgångsslag: Räntor, som i sin tur kan delas in i två delar – dels kortfristiga placeringar på penningmarknaden, vilket innebär instrument som löper från dagar upp till ett år, dels i långlöpande räntepapper på obligationsmarknaden, till exempel stats- och företagsobligationer. För räntepapper finns räntefonder, som matchar tidsperspektiven kort eller långt och som är åtkomliga även för små placerare.
Den andra huvudgruppen är Aktier, där aktiefonder ingår.
Den tredje huvudgruppen är Alternativa investeringar, som bland annat innefattar råvaror, hedgefonder och strukturerade produkter samt andra kreativa placeringsformer, som diverse bolånerelaterade instrument uppbackade av till exempel högrisklån (som de internationella storbankerna förlorat enorma pengar på och som vi inte bryr oss om här).
I gruppen Alternativa placeringar ingår alltså hedgefonder. Allmänt sett är sådana enligt min uppfattning ett intressant placeringsalternativ för en aktiesparare, precis som aktiefonder.
Professionella kapitalförvaltare har i åtskilliga år använt hedgefonder som ett alternativ, men det är först under de alla senaste åren som även privatplacerarna har upptäckt dem. Hedgefonder är en del i den riskspridning mellan olika instrument vi söker, men precis som vid ett planerat aktieköp måste den fond vi överväger att köpa granskas noga och utvärderas. Globalt finns nästan 10 000 olika hedgefonder, omkring 100 svenska, och att i detta universum välja rätt är naturligtvis inte lätt. Några viktiga och grundläggande kriterier för urvalet finns dock, och till dem återkommer jag i den avslutande artikeln i denna serie.
Men ibland blir det ändå fel
Makro- och cykelanalys, liksom fundamental och teknisk analys, har alla ett enda syfte – att försöka väga över sannolikheterna till placerarens fördel, alltså försöka förbättra oddsen för bättre affärer. Men oavsett hur sofistikerade analysmodeller vi än använder, eller hur erfarna vi än är i att tolka informationen, finns alltid en viss risk, ett utrymme för misslyckande som inte kan ”analyseras bort”.
Därmed kommer vi in på förlustbegränsning, med stoppkurser, det vill säga i förväg bestämda prisnivåer där vi ska bita i det sura äpplet och sälja, trots att det tar emot. Citatet ”en långsiktig placering startar ofta som en dålig kort affär” har någon förnuftig sagt eller skrivit, troligen efter egna bittra erfarenheter. Går det dåligt i början och kursen faller behåller de flesta aktien och hoppas att de kan få pengarna tillbaka. Men det kan ta väldigt lång tid, för om en aktie har fallit 50 procent måste den stiga 100 procent för att nå tillbaka till startpunkten. Och det krävs en hel del för att en aktie ska fördubbla sitt värde.
Det kan dock inte bara bli fel i det lilla. Det kan också bli fel i det stora, när konjunkturprognoser slår slint för att det händer något oväntat på den globala arenan. Då kan den karta vi navigerar efter ritas om, och plötsligt stämmer den inte med verkligheten. Råvarupriserna rusar till exempel, inflationen stiger och räntorna med den – och plötsligt ser tillväxtscenariot och därmed utsikterna för aktiemarknaden helt annorlunda ut.
Det händer alltsomoftast att konjunkturprognosmakare, marknadsstrateger och analytiker får fel, och jag tänkte avsluta denna introduktion med några exempel från början av 2000-talet. Dessa visar med önskvärd tydlighet betydelsen av att vi själva har en insikt i hur olika marknader fungerar, att vi förstår de mekanismer som driver dem och vet hur de i ett historiskt perspektiv har reagerat när omständigheterna varit liknande. I detta är placeringscykeln och den därtill kopplade investeringsklockan, som beskrivs i nästa avsnitt i denna skola, till stor hjälp, eftersom modellen ger ramverket och användbara tumregler.
Som bekant avslutades 1990-talets börsuppgång med en topp i mars 2000, och med undantag för ett par kortvariga rekyler här och var föll de flesta aktiemarknader sedan i stort sett under tre års tid. Några bottnade i oktober 2002, andra lite senare, i mars 2003. De flesta aktier förlorade mellan 50 och 80 procent av sina börsvärden under denna period, och en del försvann i konkurser. Intressant i sammanhanget, och det är dit jag vill komma, är att konjunkturen fortsatte att utvecklas starkt under 2000. Tillväxten mätt som BNP (bruttonationalprodukten) blev hela 3,7 procent i USA detta år, i Sverige 3,6 procent och för världen som helhet 4,8 procent.
Detta är i samtliga fall en tillväxttakt som ligger betydligt över nämnda ekonomiers långsiktiga och uthålliga trend, och 2000 kan därför betecknas som ett högkonjunkturår. Trots detta föll aktiemarknaderna kraftigt detta år; index för Stockholmsbörsen var exempelvis ned närmare 40 procent från toppen i mars till den sista december 2000. Först i mars 2001 gick USA in i en lågkonjunktur, och med något kvartals fördröjning spred den sig sedan över världen. Den svenska konjunkturen vek under sommaren.
Aktiemarknaden förutsåg alltså detta och diskonterade på ett tidigt stadium kommande dystra tider, även om framförhållningen denna gång var längre än vad den brukar vara. Notera här att tillväxten efterföljande år, 2001, föll till 0,5 procent i USA (lågkonjunktur), 1,7 procent i Sverige (lågkonjunktur) respektive 2,6 procent för världsekonomin (lågkonjunktur).
Vad sade då experterna under sommaren 2000, när börsnedgången hade kommit en bit på väg samtidigt som konjunktursiffrorna var entydigt starka? Finanstidningen, som inte finns längre, skrev den 30 augusti 2000 under rubriken Centralbankerna i fokus att ”de globala tillväxtutsikterna är rekordljusa. Frågan är om de ledande centralbankerna vågar se på när ekonomierna växer!”
Skribenten i Finanstidningen konstaterade att den globala tillväxten spåddes bli den högsta på länge och att det mest remarkabla var att inflationen, trots den starka konjunkturen, var den lägsta på över 30 år. Han konstaterade också att inflationen i världen hade gått ned till omkring 5 procent i genomsnitt, vilket vid den tiden var lågt. Då, i slutet av sommaren 2000, var styrräntan (den ränta som centralbanken höjer och sänker för att bromsa respektive stimulera ekonomin) i USA 6,5 procent. I euroländerna var den 4,25 procent och i Sverige 3,75 procent.
Svenska Konjunkturinstitutet (KI) skrev i en rapport samma dag att ”utvecklingen under sommaren bekräftar att svensk ekonomi befinner sig i en stark och bred konjunkturuppgång med stigande sysselsättning”. Vidare hade OECD i sin juniutgåva av konjunkturrapporten Economic Outlook också målat upp en positiv bild av utvecklingen för 2000 och 2001. Organisationen räknade med att tillväxten i de 30 länder som ingår i OECD-området skulle hamna på i medeltal 4 procent, vilket skulle vara den starkaste sedan slutet av 1980-talet. I prognosen för 2000 fick ekonomerna vid OECD rätt, men de förutsåg inte det kraftiga bakslag som skulle komma året efter, då tillväxten blev bara en dryg procent.
Inte heller gör våra myndigheter bättre prognoser än andra. I slutet av augusti 2000 skrev regeringen upp sin tillväxtprognos för Sverige till 3,5 procent för 2001. Finansminister Bosse Ringholm (S) anslöt sig till det tillväxtscenario som gällde och lade sin budget över den som hade ritats upp i vårbudgeten några månader tidigare.
Samtidigt sade börsbolagscheferna ”nu lyfter det!”, vilket var en rubrik i Finanstidningen den 29 augusti 2000. Drygt 2/3 av de tillfrågade cheferna för 100 börsbolag menade att kurserna skulle lyfta under hösten och fortsätta att stiga under 2001. Till deras försvar ska kanske sägas att USA-dollarn vid tidpunkten för uttalandena var väldigt stark, över 9 kronor, vilket gynnade exportföretagen.
Dagens Industri menade tisdagen den 5 september 2000 att man kunde göra fynd bland verkstadsaktier. ”Riskfria aktier på låg prisnivå”, skrev tidningen. ”Nu är kurserna så låga att det är närmast riskfritt att köpa på dagens nivå”, skrev tidningen. Så var det inte, skulle det visa sig …