Tillväxtmått
BNP. Bruttonationalprodukten, som hittas i ett lands nationalräkenskaper, mäter den ekonomiska aktiviteten. Statistiken innehåller bland annat uppgifter om privatkonsumtion, offentliga myndigheters konsumtion och investeringar, företagens produktion, brutto- och lagerinvesteringar samt export och import. Även mått på sysselsättning och inflation ingår.
BNP redovisas per kvartal, och i Sverige gör Statistiska central-byrån de beräkningar som publiceras, med en eftersläpning på omkring 2,5 månader efter mätperiodens avslutning. Stora revideringar förekommer efterhand som mer exakta uppgifter inkommit. Styrkan är att statistiken ger en bred och samlad bild av den ekonomiska utvecklingen, såväl från efterfråge- som från utbudssidan. Det som begränsar betydelsen för en aktieplacerare är dels den långa eftersläpningen, dels att det mesta av innehållet redan är känt genom andra indikatorer.
Det viktigaste i statistiken är tillväxten i BNP över kvartalet, i årstakt, förändringar i privatkonsumtionen och hur företagens investeringar utvecklas. Den långsiktiga tillväxtpotentialen, eller trendpotentialen, är den takt som ett land kan växa med neutralt inflationstryck, alltså en lagom stark tillväxt som är uthållig och utan att resursutnyttjandet sätter press uppåt eller nedåt på inflationen. För USA bedöms den vara runt 2,7 procent, för Sverige 2,2–2,5 procent och för euroområdet något lägre.
Att den är högre i USA beror på landets flexibilitet i ekonomin, framför allt på arbetsmarknaden. När amerikanska företag känner att efterfrågan börjar svikta kan de på bara några veckor dra ned arbetsstyrkan och produktionen. Bromssträckan för svenska och europeiska företag är betydligt längre. Detta är antagligen också en förklaring till att de ekonomiskt svaga perioderna i den amerikanska ekonomin har varit kortare än motsvarande i de europeiska länderna och att BNP-tillväxten svänger mer i USA (diagram 1).
Svensk BNP-statistik får vanligtvis inget genomslag på marknaderna – då ska avvikelsen från väntevärdet vara mycket stor. Amerikansk statistik uppmärksammas betydligt mer av aktie-, valuta- och räntemarknadernas aktörer och får, vid avvikelser från väntevärdet, effekter på marknaderna. Stark amerikansk BNP-statistik höjer vanligtvis räntorna, stärker dollarn och ger stigande börskurser.
Per definition innebär recession i ett lands ekonomi att BNP minskar två kvartal i följd. Eftersom statistiken har lång eftersläpning är den dock inte till stor hjälp för oss som vill ha snabbare information om konjunktursituationen. BNP-statistiken kan därför ses mer som en bekräftelse på vad andra siffror tidigare har indikerat.
Industriproduktion. Industriproduktionsindex är ett bättre mått än BNP på temperaturen i ekonomin, eftersom redovisningen görs per månad och med en förhållandevis liten eftersläpning. Statistiken fungerar som en tidig indikator för konjunkturen, men eftersom den bara beskriver utvecklingen i tillverkningsindustrin måste man här iaktta viss försiktighet.
Vanligtvis rör sig de olika delarna i en ekonomi åt samma håll, men undantag finns. Under 2002 och 2003, till exempel, utvecklades den amerikanska industrin svagt, men ändå var BNP-tillväxten hyggliga 2,4 respektive goda 3,2 procent. Det var hushållen genom sin starka konsumtionstillväxt, ett resultat av starka prisstegringar på bostäder och ökad belåning, och tjänstesektorn som höll ekonomin i gång.
Vanligtvis kan industriproduktionen användas som en indikator för konjunkturen, och då används tillväxten i årstakt (alltså jämfört med samma månad i fjol). Den amerikanska konjunkturen ligger omkring två kvartal före den europeiska. När tillväxten i den amerikanska industriproduktionen faller under noll är det en signal om att USA har gått in i recession eller är på väg att göra det. Därefter dröjer det inte så länge förrän Tyskland, Europas tyngsta industrination, och Sverige gör detsamma. Diagram 2 visar tillväxten i USA:s industriproduktion.
Inköpschefsindex (diagram 3) är en ledande indikator för tillverkningsindustrin och ekonomin i stort. Detta index anses ligga ungefär ett halvår före den faktiska utvecklingen, och det räknas fram genom intervjuer med ett stort antal inköpschefer som sitter på nyckelinformation om hur det går för deras företag. Produktions- och inköpsplaner, inköpspriser och anställningsförhållanden ligger till grund för den framtida verksamheten, och inköpscheferna måste ha järnkoll på detta.
Inköpschefsindex är en av de mest tillförlitliga framåtblickande indikatorerna. I november rasade inköpschefsindexen för Sverige och USA till nivåer som inte setts på många år. Alla tiders hittills lägsta notering i USA på drygt 29 träffades i maj 1980, i den recession som då rådde och som bottnade ett par månader senare. I de två senaste recessionerna, 1990/1991 och 2001 bottnade inköpschefsindex vid 39–40, två månader respektive en månad innan konjunkturen vände uppåt. Vid 50 går gränsen för tillväxt.
Därutöver finns ytterligare ett par viktiga tillväxtpåverkande variabler som vi måste ha med i en bedömning av var i konjunkturcykeln vi befinner oss. De rör arbetsmarknaden, och här, liksom annan makrodata, är den som kommer från USA avgörande. Ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet i en ekonomi betyder att mer inkomster genereras, vilket i förlängningen ökar konsumtionen totalt sett. Den amerikanska sysselsättningsstatistiken (diagram 4), som tillsammans med arbetslösheten redovisas första fredagen varje ny månad för föregående månad, är den makrostatistik som får den i särklass största uppmärksamheten. En större avvikelse resulterar i stora marknadsrörelser och även i trendförändringar, eftersom aktörerna kan ompröva sin syn på konjunkturriktningen.
Arbetslösheten, som mäts i procent, är också en säker konjunkturindikator, åtminstone när det gäller att avgöra vändningar nedåt. Som tumregel gäller att en indikation på kommande recession ges om arbetslösheten har ökat med 0,5 procentenheter över en sexmånadersperiod.
Inflation
Aktiemarknaden är ingen älskare av inflation, eftersom en ökad inflationstakt gröper ur penningvärdet och i regel leder till högre räntor. Och stigande räntor resulterar oftast i sänkta aktiekurser – och tvärtom.
Inflation innebär att vi konsumenter får färre produkter och tjänster för en given mängd pengar; pengarna blir helt enkelt mindre värda över tiden. Motsatsen är deflation, priserna sjunker, något som skrämmer marknaderna ännu mer än inflation. Vid deflation skjuter konsumenterna upp sina inköp, eftersom det de vill köpa blir billigare senare. Detta betyder att den för ekonomin så viktiga privatkonsumtionen minskar i stället för ökar.
Samma beslut fattar företagen när det gäller investeringar i maskiner och annan utrustning. Dessa kostar ju mindre senare, så varför köpa i dag? Därmed skapas en ond spiral, och köp- och investeringsbeslut senareläggs. Företagen måste minska sin produktion för att matcha den vikande efterfrågan och drar ned på personalen. Arbetslösheten ökar, vilket leder till ytterligare konsumtionsminskning och så vidare i en ond spiral.
Å andra sidan är hög inflation inte heller bra. Varorna blir dyrare, och för att hushållen inte ska förlora i köpkraft måste lönerna höjas i motsvarande grad. En ”lagom” inflationstakt på 2–3 procent är bra för både producenter och konsumenter. Företagen kan då i lugn takt höja sina priser, samtidigt som löner kan följa med i samma tillväxtfrämjande takt.
Vad påverkar då prisförändringstakten i en ekonomi? Det finns i princip fyra huvudorsaker till att inflationstakten förändras: resursutnyttjandet, tillfälliga priseffekter som orsakas av utbuds- eller efterfrågechocker, förändringar i produktivitetstillväxten och inflationsförväntningar.
Om företagen går med fullt kapacitetsutnyttjande, beroende på stark konjunktur (eller omvänt), resulterar det i press uppåt (nedåt) på priserna för insatsvaror, råvaror, löner med mera. Vid prischocker, på exempelvis råvaror beroende på stark efterfrågan från Kina eller för att de oljeproducerande länderna producerar mer olja än vad som efterfrågas, kan priset påverkas starkt och inflationen i sin tur öka eller minska.
En hög tillväxt i produktiviteten dämpar inflationen och tvärtom. Om företagen genom ökad användning av effektivitetshöjande maskiner som datorer eller robotar kan öka sin produktion utan att öka antalet anställda har vi en tillväxt i produktiviteten, vilket bidrar till att dämpa löneökningar. Nyckelfaktorn är emellertid vilken inflation som konsumenter och företag förväntar sig framöver.
Det vi här ska följa är utvecklingen för konsumentprisindex (KPI, diagram 5), som redovisas med ett par veckors fördröjning efter en avslutad månad. Vi är dock inte intresserade av enstaka månadssiffror utan ser på trenden över tre, fyra månader. Stiger inflationen samtidigt som tillväxten i ekonomin försvagas talar vi om stagflation, vilket är det sämsta möjliga för aktiemarknaden. I den så kallade reflationsfasen (inflationsnormalisering) trendar inflationen nedåt i tandem med tillväxten, och då börjar det bli dags för försiktiga köp av aktier.
Konsumtion
I del 3 A påpekade jag att den konsumtion som hushållen i USA genererar i köpcentrum, stormarknader, bilhallar med mera svarar för nästan 70 procent av landets BNP. Och eftersom USA är den i särklass största ekonomin i världen, nästan tre gånger större än tvåan Japan och konsumenterna svarar för närmare 1/5 av världens samlade BNP, måste vi följa statistiken från denna sektor (diagram 6).
Stämningsläget hos de amerikanska hushållen, om de är optimistiska eller pessimistiska om framtiden, mäts genom undersökningar av flera organisationer som The Conference Board (CCI) och Michiganuniversitetet, och resultaten publiceras månadsvis. CCI (konsumentförtroende-index), som indexet från Conference Board benämns, och Michigan Consumer Sentiment Index är framåtblickande indikatorer, och i de här fallen anses de spegla utvecklingen upp till sex månader framåt i tiden.
I Sverige genomför Konjunkturinstitutet mätning och redovisning av förtroendeindikatorn). Sambandet med den faktiska framtida konsumtionen är inte fullständig, men indikatorerna ger oss ändå en uppfattning om den kommande utvecklingen för privatkonsumtionen och om stämningsläget för de 3–6 närmaste månaderna, i detta fall privatkonsumtionen. När framtidstron har kollapsat, som det gjort det senaste halvåret i USA, Sverige och på andra håll, sätter det definitivt spår i konsumtionen, speciellt när det gäller dyrare sällanköpsvaror. Den amerikanska bilförsäljningen har minskat i takt med förtroendeindex och nådde i november 2008 den lägsta nivån (10,1 miljoner fordon i årstakt) sedan den djupa recessionen 1981/1982. Försäljningsraset speglar tydligt den faktiska pessimism som förtroendeindexen har indikerat det senaste halvåret.
Hur ett svagt förtroende kan visa sig i detaljhandelsförsäljningen, som svarar för omkring 60 procent av den totala privatkonsumtionen, framgår av diagram 7 på sidan 44. Där redovisas försäljningen i den amerikanska detaljhandeln sedan 1989. För att jämna ut de volatila månadssiffrorna (stora svängningar) och tydliggöra trenderna använder jag ett tre månaders glidande medeltal.
