Direkt till innehållet ?

Del 4: Staten är störst på ung marknad

Del 4 av Investerarskolan handlar om räntemarknaden och de olika instrument som finns tillgängliga för investerare. Men för att förstå räntemarknaden krävs en god uppfattning om de övergripande förhållanden som styr kapitalmarknaden. Här benar vi ut alla de olika begreppen och hur de olika variablerna är sammanlänkade med varandra.

 Hela del 4 som pdf

Under 1980-talet utkristalliserades den moderna svenska kapitalmarknaden och blev tillgänglig för den stora allmänheten. Processen innebar att det gamla systemet, där bankerna stod för både i princip all inlåning (i allmänhet de pengar allmänheten sparade) och utlåning (till både företag och privatpersoner som behövde bostadslån), skrotades. I det nya systemet har ytterligare komponenter tillkommit, i vilket den största förändringen är att numera kan även skuldebrev och värdepapper emitteras. 

Därmed har en effektivare marknad skapats, på vilken låntagare och långivare kan mötas snabbt, effektivt och under ordnade former. Grundprincipen är att låntagaren (exempelvis ett företag som behöver låna) emitterar (ger ut) ett skuldebrev som köps av långivaren (exempelvis en privatperson eller en institution med överskottslikviditet).

Kreditmarknaden brukar i allmänhet delas upp i två separata delar. I den ena delen, penningmarknaden, klassas instrument med en relativt kort löptid.

I de flesta fall brukar instrument med kortare löptid än ett år hamna i denna kategori. Instrument med längre löptider än ett år tillfaller i stället den andra stora kategorin inom kreditmarknaden, nämligen obligationsmarknaden.

Ofta är löptiderna på obligationsmarknaden avsevärt längre än ett år, och i vissa fall kan löptider vara så långa som tio år eller mer.

Penning- och obligationsmarknaderna utvecklades starkt under 1980-talet, i samband med att en rad nya instrument blev tillgängliga för investerarkollektivet. De första bankcertifikaten infördes 1980, och 1982 introducerade svenska staten sina statsskuldväxlar. En tid därefter blev även statsobligationer tillgängliga. Revolutionen var ett faktum.

Svenska staten är den enskilt största aktören på både penning och obligationsmarknaden. Statens budgetunderskott medförde att statens efterfrågan på krediter växte dramatiskt, och staten är i dag den största låntagaren på såväl penning- som obligationsmarknaden. På obligationsmarknaden mättas statens kapitalbehov av Riksgälden, som agerar emittent (utgivare).

Det finns en till synes oändlig mängd av räntebegrepp, och det gäller verkligen att man håller tungan rätt i mun för att bena ut alla. Låt oss nu tillsammans försöka reda ut de olika begrepp som huserar inom räntemarknaden på ett överskådligt och lättbegripligt sätt.

De räntor som sätts på de allra kortaste instrumenten, såsom statsskuldväxlar, sätts av Riksbanken, som också bestämmer räntorna för dagslån. Eftersom Riksbanken (Sveriges centralbank) bestämmer den styrränta (också kallad reporänta) som motsvarar bankernas upplåningskostnad från Riksbanken kan centralbanken på detta sätt påverka de flesta andra räntor i systemet. Styrräntan påverkar räntorna på den korta penningmarknaden, som i sin tur tenderar att starkt påverka exempelvis de rörliga bolåneräntorna.

De kortfristiga marknadsräntorna är ofta en ledande indikator för reporäntan. Detta innebär i praktiken att marknadens förväntningar på Riksbankens framtida agerande påverkar marknadsräntorna. Om marknaden exempelvis förväntar sig att Riksbanken kommer att höja reporäntan avspeglar sig detta redan på förhand i de korta marknadsräntorna, som då stiger inför beslutet. Detta påverkar i sin tur de övriga räntorna, såsom de rörliga boräntorna.

Riksbanken ställs dock inför en hel del svårigheter när det gäller att anpassa räntenivån till inflationen. Målet är prisstabilitet i samhället och en inflation på 1–3 procent per år, med 2 procent som det långsiktiga målet. Utmaningen för Riksbanken ligger i att hela tiden försöka ligga steget före i sina ekonomiska bedömningar. Inflationen styrs i sin tur av en rad olika faktorer, såsom konjunkturläget, globala råvarupriser, lönebildning och skatter. Dels kan det vara svårt att bedöma prisutvecklingen för de kommande åren, dels tar det i regel ganska lång tid innan eventuella ränteändringar får genomslag på marknaden. Tumregeln är att en räntesänkning har sipprat igenom till den underliggande ekonomin i full skala först efter 18 månader.

Ytterligare en svårighet med räntepolitiken är dess oönskade påverkan på sekundära marknader, såsom den svenska bomarknaden. Alltför låga räntor under alltför lång tid har en tendens att blåsa upp bubblor i ekonomin, som i ett senare skede kan få mycket allvarliga följder när bubblorna spricker. Sådana biverkningar kan ibland uppkomma med Riksbankens goda minne. Ibland kan Riksbanken hamna i valet mellan pest och kolera och känna sig nödgad att låta dessa bubblor fortgå under vissa perioder för att kunna uppnå sina primära syften.

Vad gäller obligationsräntorna sätter marknaden dem. Riksbanken kan också påverka, men bara genom indirekta åtgärder. Obligationsräntorna styr de bundna bolåneräntorna. I de flesta fall har obligationer en i förväg fastställd nominell ränta och löptid. Obligationer ges i allmänhet ut av svenska staten (eller kommuner och landsting) och av stora företag.

När man investerar i företagsobligationer är det mycket viktigt att man noga läser igenom obligationsprospektet. Detta finns i allmänhet att tillgå hos Finansinspektionen. Det är naturligtvis också viktigt att man sätter sig in i det företag som emitterar den aktuella obligationen.

Företagsobligationer kan dock vara svåra att tillgå för den breda allmänheten, eftersom de ibland har ganska krävande multiplar. För privatpersoner kan då olika fonder som investerar i företagscertifikat vara ett bra alternativ. Här är det dock viktigt att man väljer en fond med låga avgifter, annars har avgifterna en tendens att äta upp en stor del av avkastningen. Kostnadsmedvetenhet är givetvis extra viktig i tider då räntan är nere på historiskt sett mycket låga nivåer.

Exempel på billiga fonder i detta sammanhang är Skagen Krona (där den årliga avgiften är 0,2 procent), Spiltans räntefond (årlig avgift 0,1 procent) och Simplicity Likviditet (årlig avgift 0,15 procent). Renodlade företagscertifikat kan i stället vara ett intressant alternativ för företag som har en viss överlikviditet och söker kortfristiga placeringar för dessa överskott.

Företagscertifikat kan utgöra ett bra komplement till aktieinnehav i en väldiversifierad portfölj. Riskerna med denna typ av placering är ofta både begränsade och lättöverskådliga. Priset för ett certifikat är lägre än det nominella beloppet (det belopp man får vid återbetalningen), och det är i denna prisskillnad den aktuella räntan finns inbakad.

Det finns dock en kreditrisk förknippad med företagscertifikat, det vill säga en risk för att det företag som gett ut certifikatet inte klarar att betala tillbaka sitt lån i framtiden. Ytterligare en risk är att en försäljning av certifikatet före löptidens slut kan ge upphov till förlust, om marknadspriset för certifikatet har sjunkit sedan köpet. Observera att denna senare risk är aktuell endast i de fall man önskar sälja certifikatet före den utsatta löptidens slut.

Den bolånekris som började i USA blev sedermera en kreditkris och blommade slutligen upp i en global finanskris, som satte de normala marknadsmekanismerna ur spel under några korta historiska ögonblick. Avtrycken i kredit- och finansmarknaderna blev djupa och svårsmälta.

På räntemarknaderna världen över fick vi se en panik som försvårade införskaffandet av kapital. Ränteskillnaderna på interbankmarknaden gick upp mycket snabbt, vilket i praktiken innebar att banker som tidigare hade kunnat låna pengar av varandra till en låg tilläggsränta motsvarande 10 räntepunkter (0,10 procentenheter) plötsligt fick betala

50 eller rent av 100 punkter extra. Detta medförde att kapitalflödena, världsekonomins smörjmedel, slutade att flöda dit de behövdes. Systemet slutade fungera, och panikslagna regeringar världen över kände sig nödgade att snabbstarta det sviktande maskineriet genom globala kapitalinjektioner som världen tidigare aldrig skådat. Ingenstans tog sig den expansiva penningpolitiken samma uttryck som i krisens ursprungsland, USA.

Under finanskrisen ställdes en rad frågor på sin spets, vilket speglades inte minst på kreditmarknaden. Den så kallade TED-spreaden (skillnaden mellan en 3-månaders interbankränta och räntan på 3-månaders statspapper) nådde historiskt oanade nivåer, och man kunde som placerare få årliga räntor som översteg 10 procent om man köpte företagscertifikat som utgavs från stora, välkända och stabila svenska storföretag, som exempelvis Volvo.

I dag har kreditmarknaden åter börjat fungera förhållandevis smidigt, och de räntevillkor som är förknippade med företagscertifikaten har därmed kommit ned till lägre nivåer. Med tanke på de låga bankräntorna ter sig dock fortfarande företagscertifikatens räntor som relativt aptitliga. Om man kan tänka sig en treårig löptid finns i dag certifikat att tillgå från stabila och välskötta svenska storbolag som erbjuder omkring 5 procents årlig ränta. I ett läge där bankräntan är näst intill obefintlig är detta fortfarande ett ganska intressant alternativ.

Bunden inlåning i en bank är i flera avseenden samma sak som att ha ett företagscertifikat. Även här gäller att man får en i förväg fastställd ränta om man förbinder sig att låna ut pengarna under en specifik tidsrymd. De räntor bankerna erbjuder för bunden inlåning varierar från bank till bank men i allmänhet erbjuder bankernas bundna inlåning en lägre räntesats än företagscertifikat, som har samma tidsperiod. Bunden inlåning för en treårsperiod ger i dagsläget runt 3 procent i årlig ränta, alltså drygt 2 procentenheter lägre än vad man kan få från företagscertifikat.

Ytterligare ett alternativ till bankränta är att köpa statsskuldväxlar. Man kan handla i statsskuldväxlar via banker eller Finansinstitut i allmänhet, men man kan också öppna konto direkt hos Riksgälden. Detta alternativ erbjuder i dagsläget dock så låg ränta att det för de allra flesta placerare ter sig som ointressant. Men bara för något år sedan utgjorde faktiskt statsskuldväxlar en av de mest åtråvärda tillgångsslagen för svenska investerare.

Under finanskrisen nådde paniken bland investerarna sådana nivåer att den påverkade även den ganska stabila och händelsefattiga statsskuldväxelkommersen. Finansinstitut som tidigare ansågs utgöra ointagliga bastioner föll som furor, och detta kulminerade i och med Lehman Brothers’ sammanbrott.

Misstänksamheten nådde oanade nivåer. Vem stod näst på tur? Ingen bank gick längre säker. I ett läge där investerarna slutade lita på storbankernas fortlevnad sprang alla åt ett och samma håll; de köpte statsskuldväxlar. Det plötsliga trycket blev för stort, och växlarna räckte inte till. Till slut mättades marknadens trygghetsbehov av att ytterligare statsskuldväxlar gjordes tillgängliga av Riksgälden.

Den svenska reporäntan är i dag nere på en historiskt låg nivå. Under den senaste tioårsperioden har Riksbanken hållit räntan inom intervallet 1,5–4,75 procent, men i och med finanskrisens snabba och resoluta inträde tvingades banken under 2008 påbörja en rad aggressiva räntesänkningar, som tog den svenska reporäntan från 4,75 procent ned till dagens extremvärde på 0,25 procent.

De flesta bedömare är överens om att dagens låga nivå inte är långsiktigt hållbar utan att räntan på sikt måste söka sig uppåt mot mer normala nivåer. Riksbanken och marknaden är dock inte överens i sina åsikter om när de första räntehöjningarna bör inträffa. Allmänt sett tror marknaden att Riksbanken behöver höja räntan tidigare och brantare än vad Riksbanken bedömer.

Sveriges BNP kommer sannolikt att minska avsevärt under 2009. Men redan för i år räknar prognosmakarna med ett svagt plustecken i BNP-utvecklingen, och under 2011 räknar de med att BNP tar fart på allvar. Om utfallet blir enligt prognoserna blir Riksbanken då tvungen att höja räntan för att undvika att ekonomin överhettas och för att hålla inflationen i schack.

De flesta bedömare räknar med att de första räntehöjningarna kommer under andra halvåret i år och fortsätter in i 2011 och 2012. Dagens extremt låga ränteläge gör att många ränteplaceringar ter sig som ointressanta för investerarkollektivet, inte minst med tanke på att skatteeffekter och inflation ytterligare förskjuter ekvationen åt det negativa hållet.

Ränteinnehav bör dock vara en naturlig del av varje långsiktigt välkomponerad portfölj. I nedgångsperioder utgör räntedelen en buffert, som utjämnar bakslagen för portföljen i övrigt. Räntedelen av portföljen kan också efter en tids nedgång för aktiemarknaden viktas om till aktier, och på motsvarande sätt kan man efter en tids kraftig uppgång i aktier välja att vikta upp andelen räntepapper.

Genom att på detta sätt bibehålla en specifik fördelning mellan räntor och aktier tvingas placerare köpa aktier när dessa är som billigast och sälja när de är som dyrast – en strategi som är emotionellt svår att följa för många investerare. Hur stort inslaget av ränteprodukter bör vara beror på en rad faktorer, såsom ålder, risknivå, mål med sparandet och uppfattningen om var konjunktur- och börscyklerna befinner sig.

Alla tillgångsslag har sina perioder, och även om räntebärande produkter kanske inte har sin storhetstid just nu vill vi ändå passa på att slå ett slag för detta inslag i portföljen i framtiden. Det kommer en tid då Albert Einsteins visdomsord återigen ter sig som sunda: ”Räntapå- ränta-effekten är universums starkaste kraft.”