Ständigt produceras och publiceras en mängd ekonomisk statistik, som utgör viktiga underlag för den ekonomiska politiken, för forskningen, företagen och för oss placerare. Siffror visar till exempel hur det går för landet, vilka delar i ekonomin som går bra och vilka som går sämre, hur priser och utrikeshandel utvecklas, om hushållen sparar eller lånar och vilken framtidstro konsumenter och företagare har.
Statistiken redovisas som indikatorer, index och andra tal och har en varierande eftersläpning i förhållande till den verklighet de mäter. I Sverige räknas makrostatistik fram av institut och organisationer som Statistiska centralbyrån (SCB), Konjunkturinstitutet (KI), Riksbanken och av ett antal branschorganisationer. SCB är den största producenten, och liksom även hos Riksbanken och KI kan vi genom Internet få tillgång till en mängd statistiska uppgifter utan kostnad.
Prognoser baserade på presenterad statistik och egna beräkningar gör exempelvis svenska storbanker som SEB och Handelsbanken liksom globala investmentbanker som Morgan Stanley och UBS och organisationer som IMF (Internationella Valutafonden) och OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development).
Det produceras alltså en mängd statistik; bara SCB redovisar mer än 200 svenska statistikprodukter fördelade på fler än 20 olika ämnesområden. Därtill kan vi lägga allt det som kommer från andra håll, exempelvis USA, EU och Kina.
Den stora mängden makroinformation är ett av problemen för oss investerare, och man måste sålla i materialet. Hushållens konsumtion är en viktig variabel för ett lands ekonomiska utveckling, och vi ska därför titta närmare på ett par siffror som rör denna grupp. Vi ska också se på några indikatorer som beskriver utvecklingen på arbets- och bostadsmarknaderna.
I statistiken över BNP (nationalräkenskaperna), som mäter aktiviteten i ekonomin i stort, kan vi dels finna den absoluta volymen för den privata konsumtionen, dels hur den förändrats över det senaste kvartalet jämfört med föregående kvartal och jämfört med för ett år sedan.
BNP-rapporter i sig eller de ingående delarna får sällan någon effekt på finansmarknaderna, åtminstone inte den svenska, såvida talet inte avviker stort ifrån väntevärdet. Orsaken är att det mesta i innehållet redan är känt från andra, snabbare, indikatorer och för att statistiken släpar efter med någon månad eller mer. De flesta makroindikatorer beskriver en historisk utveckling.
Det produceras dock löpande även en del framåtblickande indikatorer, som ger en bild av vad som kan väntas i framtiden. Detta är så kallade ledande indikatorer, som har ett prognosvärde för utvecklingen på ett par kvartals sikt. De bygger i regel på intervjuer med människor och där frågorna är konstruerade så att de intervjuade personernas framtidstro kan avläsas och indexeras. Några mäter ekonomin i stort, andra mäter placerarnas investeringsvilja, medan ytterligare några stämmer av tendenserna i olika sektorer av näringslivet, till exempel hos inköpschefer i tillverkningsindustrin eller hos hushållen.
Svenska Konjunkturinstitutet genomför månadsvis tendensundersökningar som baseras på intervjuer med representanter för både hushållen och företagen. Resultatet av de två undersökningarna ställs dels samman som två barometrar som speglar framtidsförväntningarna hos respektive grupp, dels dessa båda sammanvägda till en barometerindikator.
Dessa tal, och framför allt trenden i dem, ger oss information om vad som kan väntas framöver för ekonomin. Marknaderna är dock egentligen kallsinniga till vad som redovisas, för jag har aldrig noterat någon reaktion på börsen när KI släpper dessa siffror.
Den privata konsumtionen svarar för drygt hälften av Sveriges BNP och för omkring 70 procent av USA:s. Motsvarande för Kina är runt 35 procent. Konsumenternas förtroende för sin egen situation, nuvarande och i framtiden, och för ekonomin i stort påverkar konsumtionen. Om hushållen tror på bättre tider vågar de satsa på en ny bil, ett nytt kylskåp eller renovering av sommarstugan. Ser de, däremot, dåliga tider framför sig drar de in på konsumtionen.
Index för konsumenternas förväntningar (CCI) betraktas därför som en ledande indikator för den kommande privatkonsumtionen, och finansmarknaderna kan därför reagera kraftigt om det redovisade talet avviker från det förväntade. Detta gäller framför allt förtroendeindex från USA, navet i den globala konsumtionen.
De enskilda makrofaktorer som påverkar hushållens framtidstro mest är inflation och arbetslöshet, men också börsutvecklingen har ett tydligt samband med förtroendeindexet. Det som skrivs i tidningar och sägs i TV påverkar konsumenternas attityd om framtiden, och dras en stigande arbetslöshet upp i huvudrubriker och att det blir allt svårare att hitta jobb slår det igenom i förväntningarna – och i slutändan på konsumtionen.
I USA publiceras tre olika indexserier för konsumenternas förtroende. Den första preliminära uppgiften offentliggörs andra fredagen i månaden och baseras på ungefär halva intervjuunderlaget om totalt 500 hushåll. Resterande resultat presenteras i det definitiva talet sista fredagen i aktuell månad.
Ibland, när osäkerheten om konsumenternas beteende och konjunkturriktningen är stor, kan redovisningen av Michiganindex ge ganska stora marknadsrörelser. Konsumentförtroendets moderindex, och det som marknadsaktörerna framför allt fokuserar på, är dock Consumer Confidence Index (CCI) som beräknas av The Conference Board i USA. Samma organisation ligger bakom beräkningen av den ledande indikatorn, en framåtblickande indikator för USA:s ekonomi som helhet.
CCI har redovisats sedan 1967, baseras på ett representativt urval av 5 000 amerikanska hushåll och anses vara den viktigaste indikatorn för konsumenternas förtroende. Data samlas in under månadens 18 första dagar, och resultatet publiceras sista torsdagen i varje månad.
Marknaderna kan reagera starkt på en förändring i CCI från en månad till en annan. Det borde de dock inte göra, eftersom enskilda händelser, till exempel en orkan över Florida eller ett tillfälligt utstickande sysselsättningstal, kan påverka humöret just vid intervjutillfället.
Därför ska vi här, liksom för all statistik som redovisas på månadsbasis eller för kortare tidsintervall, söka efter en trend. Detta gör vi bäst genom att titta på utvecklingen över några månader. Jag är dock väl medveten om att marknaderna kortsiktigt inte styrs av ett rationellt beteende utan kan reagera kraftigt på ett oväntat svagt eller starkt enskilt statistiktal.
De institut som redovisar makrodata gör dock inte själva dessa trendutjämnande beräkningar utan redovisar siffrorna bara rakt upp och ned. Den som vill veta mer måste därför ta reda på detta själv, kanske enklast genom att i Excel räkna fram och rita diagram med ett tre månaders glidande medeltal. Då tydliggörs trenden, och tillfälliga störningar elimineras.
Diagram 1 visar utvecklingen för konsumentförtroendeindex (CCI, högerskala, röd linje) och detaljhandelsförsäljningen i årstakt (staplar, vänster skala) för USA 2000–2010. Denna period i USA:s ekonomiska historia omfattar två recessioner, dels den ganska korta och milda april–november 2001 (8 månader), dels den långa och extremt djupa januari 2008–juni 2009 (18 månader).
Diagram 2 visar sysselsättningstillväxten i USA. Vad vi tydligt ser när kurvan och staplarna i diagram 1 jämförs är att CCI ligger några kvartal före försäljningsutvecklingen i detaljhandeln. Vi kan också konstatera att, trots att USA-ekonomin vuxit kraftigt från slutet av 2009 och under 2010 och börsen stigit – vilket också påverkar – konsumenternas förtroende fortfarande är svagt. Förtroendet har visserligen stigit rejält från bottennoteringen i början av 2009, när recessionen inleddes, men är fortfarande långt under det tjugoåriga genomsnittet på drygt 90.
Varför har då förtroendet inte stärkts mer än så? Svaret är den fortsatt svaga bostadsmarknaden med sjunkande priser, hög arbetslöshet och matt sysselsättningsutveckling.
Statistiken från USA:s arbetsmarknad är en makroekonomisk tungviktare, och publiceringen av värdena kan ge kraftiga marknadsrörelser, därför att utvecklingen kan påverka konsumtionsmönster och driva på den underliggande inflationen – som i sin tur höjer räntenivåer och därmed påverkar börs- och valutatrender i flera månader.
Den svenska statistiken på detta område kan vi i ett börsperspektiv helt lämna därhän, eftersom publiceringarna får bara ytterst marginella effekter. Detsamma kan vi göra med arbetsmarknadsstatistik från euroområdet och Japan. Däremot kan de från tillväxtmotorn Kina påverka ordentligt.
Att statistiken från arbetsmarknaden, det vill säga sysselsättning och arbetslöshet, är viktig att följa beror dels på att den i regel är en spegelbild av konjunkturen, dels för att den påverkar den för ekonomin viktiga privatkonsumtionen. Fler jobb ger mer inkomster, som i sin tur ger ökad konsumtion. Huvudregeln är att arbetslösheten sjunker och sysselsättningen ökar i perioder med god tillväxt och tvärtom i dåliga tider.
Men det finns naturligtvis undantag. Efter recessionen 2001 visade USA stark tillväxt, framför allt från 2003 och framåt, men samtidigt utvecklades sysselsättningen svagt. Det kom att dröja nästan tre år innan jobbtillväxten kom i gång på allvar, med fler än 150 000–160 000 nya jobb per månad, som landet behöver för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Ett liknande mönster framträder för övrigt för 2010, där bara 75 000 jobb per månad tillkom, trots en tillväxt på 2,9 procent – den högsta över ett kalenderår sedan 2005.
Så har det historiskt i liknande lägen inte sett ut, men om dessa avvikande förhållanden beror på att företagen i allt större omfattning flyttar tillverkningen till lågprisländer, på höjd produktivitet (mer produktion med samma arbetsinsats) eller på andra strukturella faktorer är osäkert. Men troligen gör en kombination av allt detta att det tar längre tid innan företagen behöver nyanställa i någon större omfattning.
Av och till under 2002–2004, och även 2010, har marknaderna oroats av den svaga sysselsättningsutvecklingen och ifrågasatt styrkan och uthålligheten i den återhämtning som skedde efter recessionerna 2001 och 2008/2009. Osäkerhet är det värsta marknaderna (aktier, räntor, valutor med flera) vet, och kursutvecklingen på dessa blev också ryckig och under långa perioder negativ.
Exempel: I början av mars 2004 visade det sig att under rapportmånaden februari (redovisning första fredagen i efterföljande månad), tvärtemot förväntningarna, hade tillkommit bara 21 000 nya jobb, medan förväntningarna låg på en 5 gånger högre ökningstakt. Räntorna föll, liksom dollarn, och USA-börserna, liksom flertalet andra börser, vände nedåt.
Denna negativa utveckling pågick under hela mars. I början av april var det dags för marsnoteringen, och när Arbetsmarknadsdepartementet angav att 308 000 nya jobb hade skapats sköt räntorna i höjden för att tillväxten nu verkligen hade satt fart, och dollarn stärktes.
Men börsen föll vidare, ty nu började aktörerna oroa sig för att tillväxten var alltför stark och för att centralbanken (Federal Reserve, ”Fed”) skulle höja räntan för första gången efter en lång serie sänkningar. Den andra börsfasen i konjunkturcykeln var därmed bekräftad.
Nästa notering, för april, var inte heller så pjåkig. Den visade fler än 200 000 nya jobb, och marknaderna började nu bli riktigt oroliga för att Fed skulle strama åt penningpolitiken lika aggressivt som den gjorde 1994, då styrräntan på bara ett år höjdes från 3 till 6 procent. Denna insikt tyckte börserna inte om utan fortsatte nedåt.
Men under sommaren redovisades ett par riktigt svaga sysselsättningstal. Återigen ifrågasattes styrkan i konjunkturuppgången eftersom en del annan statistik, bland annat detaljhandelsförsäljningen, indikerade en markant avmattning. Aktiekurser och räntor fortsatte nedåt.
Tillväxten i sysselsättningen under augusti hade dock varit skaplig, och även talen för de föregående månaderna hade reviderats upp till hyggliga nivåer. I slutet av sommaren 2004 verkade USA-ekonomin därför vara på banan igen, och börserna vände uppåt med kraft. Den uppgång som hade inletts skulle visa sig bestå fram till juli 2007 för den svenska och till oktober för USA-börsen.
Under sommaren 2007 dök ordet ”dåliga bostadslån” (’subprime’) upp på börsskärmarna för första gången. USA:s bostadspriser vände nedåt, och den finanskris som skulle kasta USA och världen in i den djupaste recessionen sedan 1930-talet var född.
Vad säger då oss detta? Jo, ena stunden tolkas en stark makronotering positivt, och börserna stiger. Nästa gång reagerar dessa negativt på en precis lika stark uppgift. Här har vi emellertid pudelns kärna och det jag poängterat flera gånger: Reaktionerna på finansmarknaderna beror dels på om utfallet avviker ifrån vad som väntades, dels på var i konjunkturcykeln ekonomin befinner sig.
Mats Jonnerhag
Marknadsstrateg och kapitalförvaltare vid ACT Asset Management i Zürich, Schweiz. Mats har jobbat 30 år i finansbranschen som företags-, börs- och makroanalytiker. Han startade tidningen Börsinsikt 1982.