Fonder
Det finns två huvudtyper av fonder på marknaden, aktiefonder och räntefonder, och namnen återspeglar vilka värdepapper fonderna innehåller.
När du köper aktier måste du, utöver att ha pengar, också hitta en säljare, vilket i och för sig inte är något problem om du vill ha börsnoterade aktier.
Men så fungerar inte fondmarknaden. När du köper ett visst antal andelar i en fond blir fonden lika mycket större som den summa pengar du satsat i den. Pengarna du satsat i fonden används direkt till att köpa den typ av värdepapper fondförvaltaren är bunden av att hålla sig till enligt fondens placeringsinriktning. Omvänt, när du vill sälja, behöver du inte hitta en köpare, utan fonden krymper med motsvarande belopp du säljer för.
För att snabbt kunna expediera folk som vill sälja fondandelar har alla fonder en mindre buffertsumma i kontanter. Från början såldes fonder i princip bara av bankerna, men i dag är utbudet enormt – försäkringsbolag, fondmäklare och andra nischföretag erbjuder fonder med alla tänkbara inriktningar.
En anledning till att denna marknad närmast har exploderat sedan början av 1980-talet är att det finns mycket pengar att tjäna på fondförvaltning. Avgiften tas i huvudsak ut genom en procentuell, årligt baserad, förvaltningsavgift, vanligen på mellan 1,5 och 2,5 procent av varje sparares andel av den totala fondförmögenheten. Många fonder tar dessutom ut en köpavgift, som oftast ligger på 1–1,5 procent av det insatta beloppet. (Vissa tar därutöver även en säljavgift.) Framför allt ska man hålla ögonen på den årliga förvaltningsavgiften, eftersom den dränerar fondspararnas besparingar.
I fondvärlden finns flera olika typer av fonder. Aktiefonder är vanligast, och de kan delas upp efter två huvudinriktningar, geografisk respektive branschmässig. Geografiskt kan en fond täcka allt från hela världen till en lokal del av ett land. Du kan också hitta fonder som täcker de flesta branscher, och då har de ofta också en specifik geografisk koppling, till exempel en global eller svensk läkemedelsfond.
Här gäller det alltså för dig som fondsparare att ha en åsikt om vilka geografiska områden du vill satsa på och om du vill satsa lite extra i en specifik bransch. Ytterligheten åt ena hållet är att du satsar på en global fond och därmed får spridning över hela världen med hjälp av denna enda fond. Den som är mer aktiv satsar i många fonder med olika inriktningar vad gäller både branscher och geografi.
Att ge ett råd om vilka fonder man ska köpa är inte lätt, men jag tänker ändå försöka ge några generella råd. Om du vill placera i ett specifikt område utan inriktning på bransch tycker jag att du kan överväga en indexfond, som placerar i genomsnittet av en specifik börs.
I en indexfond försöker ingen förvaltare tänka ut vilka aktier fonden ska innehålla, utan en dator plockar ut de aktier och det antal som ska köpas så att fonden blir en miniatyrkopia av en viss aktiemarknad. Fördelen med en indexfond är att avgiften är betydligt lägre än för andra fonder.
Därför avråder jag ifrån att köpa storbankernas breda Sverigefonder. Statistiskt har det visat sig att flertalet av dem inte presterar bättre än börsens genomsnitt – trots att de tar en rejäl avgift på vanligen 1–2 procent. Den som vill ha en aktivt förvaltad fond bör i stället titta på de små fondförvaltarnas utbud. Här ovan ser du ett utdrag ur Aktiespararens fondguide, där du kan hitta diverse matnyttigt för dina fondbeslut.
Det finns fonder som tar årliga avgifter på uppemot 4 procent, men då gäller det att man före ett eventuellt köp funderar på om en sådan fond verkligen ger valuta för den höga avgiften.
Den andra typen av fonder är räntefonder, som kan delas in i obligationsfonder (långfristiga räntepapper med löptider på mer än ett år) och penningmarknadsfonder (korträntefonder som innehåller räntepapper med löptid på upp till ett år). Värdeökningen på andelar i en räntefond härrör i huvudsak från den ränta fonden får på sina innehavda papper.
Allmänt kan man säga att värdet på andelar i korträntefonder har en något sämre utveckling, i långa loppet, än obligationsfonder, men å andra sidan varierar andelsvärdet mindre från dag till dag. Anledningen är att långfristiga räntepapper normalt ger högre ränta än kortfristiga och att förändringar i det allmänna ränteläget därmed slår igenom tydligare i en obligationsfond än i en korträntefond.
En relativt ny form av fonder på svenska marknaden är hedgefonder. Till skillnad från aktiefonder, som får placera endast i aktier, placerar hedgefonder även i så kallade derivat, det vill säga främst optioner och terminer. En vanlig ambition hos en hedgefond är att den ska ge avkastning oavsett marknadsläge. Det låter bra, men problemet för en vanlig småsparare är att sätta sig in i hur och vad hedgefonderna köper. Under det senaste året har flera hedgefonder gått riktigt bra, men vissa har gått i konkurs. Eftersom min grundinställning är att jag fullt ut ska förstå en placering är jag personligen lite avvaktande till att placera i hedgefonder.
Konvertibla skuldebrev
I dagligt tal brukar dessa skuldebrev kallas konvertibler. I grunden är det en obligation med ränta som ges ut av ett företag men som, när löptiden är slut, kan konverteras (bytas) mot aktier i företaget i stället för att man får obligationens nominella värde åter. Vilket du väljer bestämmer du själv, beroende på om det är fördelaktigt eller inte i förhållande till aktuell aktiekurs.
Konvertibler var populära på 1980-talet, men i dag finns inte många – även om en pånyttfödelse kan vara på gång. Enda risken man utsätter sig för under löptiden är att företaget går i konkurs, vilket gör detta till en smakfull typ av aktieplacering.
Obligationer
Obligationer har i och för sig ingen koppling till aktiemarknaden, men eftersom de är vanliga i fonder och ingår som en del av både konvertibler och aktieindexobligationer är det ändå angeläget att du förstår vad en obligation är och vilken värdeutveckling man kan förvänta sig av en obligationsplacering.
En obligation är ett skuldebrev, det vill säga någon lånar ut pengar till någon annan. Räntan är normalt fast, och löptiden (vanligen 1–10 år) är bestämd i förväg. Obligationer som vänder sig till privatpersoner brukar normalt löpa på mellan 5 000 och 25 000 kronor. Detta värde är obligationens -nominella värde och det belopp du får tillbaka när löptiden är slut. Dessutom får du ränta under obligationens löptid.
Eftersom räntan är fast och löptiden bestämd vet du, i förväg, exakt vad en obligationsplacering ger, men det är under förutsättning att du behåller obligationen under hela löptiden. Om du, av någon anledning, behöver pengarna tidigare måste du sälja obligationen och vad du då får för den beror på det allmänna ränteläget i förhållande till vad detta var när du köpte obligationen och hur lång tid det är kvar på löptiden. Om räntan går upp sjunker obligationens värde; om räntan går ned stiger värdet. Vanligast är att stater och kommuner ger ut obligationer, men det är inte ovanligt att även företag lånar pengar på detta sätt i stället för att låna pengar i bank – eller ge ut nya aktier genom nyemissioner.
Vanligtvis betraktas en obligationsplacering som riskfri, men det är en sanning med modifikation. Om utgivaren av obligationen går i konkurs är det inte säkert att investeraren får tillbaka några pengar. Denna risk kan dock betraktas som obefintlig om man köper en obligation utgiven av staten eller någon kommun, men köper man en obligation utgiven av ett företag måste denna risk räknas med, precis som när man köper aktier.
Alla obligationer ser inte likadana ut. Den kanske mest kända varianten i Sverige är statens premieobligationer, som ges ut av Riksgäldskontoret. I stället för att alla får lika mycket ränta lottas räntan ut. Några får därmed väldigt mycket ”ränta”, medan merparten av investerarna i princip inte får något alls. Premieobligationer är alltså en trevlig form för den som gillar lotterier.
En annan variant är så kallade nollkupongare, som inte ger någon löpande ränta alls. I stället säljs de för ett pris som är lägre än det -nominella värdet. Här ersätts räntan för hela löptiden av en motsvarande lika stor värdeökning. Denna typ av obligationer blev populär på den tiden räntan var högre än den varit de senaste åren.
En tredje variant är realränteobligationen, för vilken investeraren under löptiden garanteras en viss ränta utöver inflationen.
Sammanfattningsvis kan man säga att obligationer är en trygg och säker placering, åtminstone för den som köper en statlig obligation och säkert vet att de satsade pengarna kan vara låsta under hela löptiden.
I dag, när vi mer eller mindre upplever ett räntekrig mellan bankerna om våra inlåningspengar, är jag av uppfattningen att ett bra bankkonto är att föredra framför en obligation. Då slipper man ju risken för att förlora pengar om man behöver pengarna i förtid, och obligationer ger i dagsläget bara marginellt högre ränta än bästa bankkonto. Premieobligationen är ett bra alternativ för den som uppskattar att i stället för en fast avkastning på några procent per år få chansen att vinna 1 miljon kronor två gånger per år. (Vinstplanen är dock bredare än så, med många vinster i fallande skala.)
Aktieindexobligationer
Man brukar säga att aktieindexobligationer är som att köpa aktier med både hängslen och livrem. Och det ligger faktiskt något i det.
Aktieindexobligationen är inriktad på en viss aktiemarknad eller en bransch. Löptiden är normalt 2–5 år, och belopp runt 10 000 kronor är vanligt. Om den underliggande marknaden går bra går även aktieindexobligationen bra, men investeraren slipper förlora pengar om värdet på det underliggande indexet går ned. Man brukar säga att det enda du ”spelar” med är avkastningen på din investering.
Ursprungligen garanterades investeraren alltid att få tillbaka det satsade kapitalet, men med tiden har instrumentet i vissa fall förändrats en aning till att ge kanske 90 procent av det satsade kapitalet åter om det underliggande indexet har fallit i värde.
Hur bra aktieindexobligationen går i förhållande till marknaden beror på den så kallade deltagandegraden. Om deltagandegraden är 80 procent innebär det att du får 80 procent av underliggande marknads uppgång. Med ökad risk, i de fall aktieindexobligationen inte ger tillbaka allt du satsat, kan deltagandegraden överstiga 100 procent.
Men allt har en baksida. Denna ”försäkring” mot kursfall får du betala för i form av förhållandevis höga avgifter. En annan nackdel med aktieindexobligationer är att det finns mycket finstilt text som man bör tränga in i innan man fattar ett beslut. Exempel på finstilt är hur man läser av slutresultatet och var taket för värdeökningen ligger. Personligen tycker jag, trots att detta är en riktig mjölkko för bankerna, att aktieindexobligationer är en bra placeringsform – framför allt om du vill satsa pengar på en ”högriskmarknad”.
Framför allt storbankerna ger ut många aktieindexobligationer – och regelbundet, så att det alltid finns någon ny på gång. Det finns en andrahandsmarknad för aktieindexobligationer, men den fungerar inte särskilt väl, varför jag tycker att du inte ska satsa på denna placeringsform om du inte är väldigt säker på att du kan avvara pengarna under hela löptiden.
Som du märker finns det många olika sätt för en investerare att placera pengar på marknaden, och nya placeringsförslag kommer hela tiden. Men glöm inte bort att anledningen till uppfinningsrikedomen på detta område är att någon vill tjäna pengar på dig. Var därför på din vakt, och satsa inte pengar på något du inte förstår!