Nybörjarskola del 2 som pdf
En aktie är en ägarandel i ett bolag, och denna ägarandel ger aktieägaren ett antal rättigheter men också en del skyldigheter. För ett bolag är aktien ett sätt att få in pengar till verksamheten utan att det behöver låna. För aktieägaren är aktien ett sätt att få del i bolagets utveckling, med hopp om avkastning på de satsade pengarna i form av både utdelning (som kan liknas vid den ränta banken ger på insatta pengar) och värdestegring.
För att underlätta för aktieägaren att sälja sina aktier finns en andrahandsmarknad, en börs eller marknadsplats, där köpare och säljare via mäklare träffas för att göra upp sina affärer.
Aktieägaren har rätt att delta på bolagets årsstämma en gång per år. Där har aktie-ägaren rätt att yttra sig samt rösta om bland annat vilka som ska sitta i styrelsen. Det är sedan styrelsens sak att utse VD. På årsstämman väljer aktieägarna också vem ska vara revisor och hur stor del av vinsten som ska delas ut till aktieägarna.
Varje aktieägare har rösträtt på stämman, men hur mycket rösten väger beror på hur många röster han/hon har, vilket i sin tur, i första hand, beror på hur många aktier han/hon äger. Aktieägaren har också rätt att regelbundet (normalt fyra gånger per år) få information (delårsrapporter och årsredovisning) om hur bolaget går.
Men det är nog trots allt rättigheten att få del av bolagets vinst som i första hand lockar en person att köpa aktier. Ett sätt att få del av vinsten är alltså att bolaget delar ut en del av den i form av utdelning, som i Sverige sker en gång per år.
Men hur får aktieägaren del av den vinst som inte delas ut? Jo, genom vinsten har bolaget blivit rikare, och det borde därför värderas högre på marknaden – det vill säga kursen på aktien borde stiga. I normalfallet står värdetillväxten för den mest betydande delen av avkastningen.
Aktieägaren har också en skyldighet, men den stannar vid att till Skatteverket rapportera vilka försäljningar han/hon gjort under året för att staten ska kunna inkassera 30 procents skatt på vinsten. Dessutom måste aktieägaren betala 30 procent i skatt för alla utdelningar, men denna del dras av direkt vid källan och vidare-befordras till staten på samma sätt som skatt dras vid lönearbete. Tidigare var man också tvungen att rapportera alla tillgångar vid årsskiftet, även aktier, men eftersom förmögenhetsskatten nu är avskaffad är detta krav borta.
Huvudprincipen för en aktieägares rätt att utöva sitt inflytande på bolagsstämman är en röst per aktie. Men den svenska aktiebolagslagen ger företagen möjlighet att ge ut aktier med olika rösträtt. I de allra flesta fall identifieras aktier med högre röstvärde som A-aktier, medan B-aktier vanligen tillhör den röstsvagare serien.
Enligt lagen får röstvärdet för en aktie inte vara högre än 10 gånger röstvärdet för en annan aktie i samma bolag. Tidigare kunde skillnaden mellan A- och B-aktier vara så stor som 1 000 mot 1. (Förr fanns även bundna och fria aktier. Bundna aktier fick köpas endast av svenskar, medan fria aktier fick köpas även av utländska personer eller institutioner. Uppdelningen mellan bundna och fria aktier försvann 1993.)
Normalt finns många fler B- än A-aktier i ett bolag, vilket gör att handeln i B-aktier är betydligt större än i A-aktier och därmed gör det lättare att sälja dem den dag man så önskar. Jag tillhör dock skolan som tycker att man ska överväga att göra tvärtom. Om A- och B-aktierna kostar lika mycket tycker jag att man ska satsa på A-aktien. Samma kurs på A- och B-aktien indikerar att ingen maktstrid är på gång. Men en sådan kan uppstå i framtiden, och då är det sannolikt att A-aktien får ett högre pris av maktskäl. Invändningen mot detta sätt att tänka är att omsättningen på A-aktierna ofta är betydligt lägre och att de därför kan vara svårare att sälja till rätt pris. Jag tycker dock att fördelen överväger nackdelen, särskilt för den som är långsiktig som aktieägare.
Systemet med rösträttsskillnad för olika aktieslag är inte särskilt vanligt internationellt. Utländska placerare på Stockholmsbörsen har ofta uttryckt sitt missnöje med de svenska reglerna, som innebär att ägargrupper med en förhållandevis låg kapitalinsats kan upprätthålla makten och inflytandet över ett bolag, jämfört med andra som inte har möjlighet att köpa röststarka aktier. Reglerna utomlands skiftar från land till land, men vanligt är att ett bud måste läggas på samtliga aktier i ett företag om en enda ägare når upp till en viss del av kapitalet, ofta under 50 procent.
Historiskt har aktiesparande utklassat annat för småsparare tillgängligt sparande, såsom bankkonto eller annat räntesparande (obligationer eller räntefonder). Men samtidigt är risken högre. Det bolag man köpt aktier i kan ju gå dåligt och i värsta fall gå i konkurs, och då har aktie-ägarna normalt förlorat allt sitt satsade kapital. Det är därför de pengar man satsar i ett bolag ofta kallas för ”riskvilligt kapital”. Det ska dock betonas att ingen kan förlora mer än han/hon satsat; bolaget kan alltså inte kräva att aktieägarna ska satsa mer pengar om det går dåligt. Ofta, vid en krissituation för bolaget, kommer bolaget dock att vädja till aktieägarna att satsa mer pengar, men det är alltså inget krav på att man ställer upp på det.
I bolag med bara en eller ett par ägare är det dock vanligt att banker och finansinstitut kräver personlig borgen för bolagets krediter. Därmed blir ägarna personligt betalningsansvariga om bolaget skulle gå i konkurs. Utan ägarborgen skulle bankerna i sådana fall förlora sina utlånade pengar.
Det av aktieägarna inbetalda kapitalet har en viktig roll i företaget. Aktiekapitalet, tillsammans med de vinster som aktieägarna inte tagit ut i utdelningar, utgör företagets riskkapital. Detta riskkapital är den buffert som i första hand tar smällarna i dåliga tider. Det är bundet i företaget på ett helt annat sätt än främmande kapital, som lån och andra krediter.
Om företaget går med förlust ska riskkapitalet i första hand täcka de uppkomna förlusterna. Då kan delar av aktieägarnas kapital gå förlorade, medan företaget kan leva vidare och fortsätta att uppfylla sina förpliktelser mot övriga intressenter, till exempel anställda, leverantörer, långivare och samhället. Riskkapitalet, eller företagets eget kapital, tjänar därmed som en viss säkerhet för långivare och andra. Ju större andel av det totala kapitalet i ett företag som utgörs av aktiekapital, desto mindre är risken för övriga intressenter.
Det ursprungligen satsade aktiekapitalet utgör alltså en del av företagets eget kapital. När verksamheten startar är aktiekapitalet normalt de enda pengar som finns i företaget. Minimibeloppet för att starta ett aktiebolag i Sverige är 100 000 kronor. Vanligen utges 1 000 aktier för detta belopp, och på varje aktie står då att 100 kronor har betalats in till bolaget. 1 000 gånger 100 kronor är lika med 100 000 kronor, och aktiens så kallade nominella belopp blir då 100 kronor.
En akties nominella belopp är ytterst sällan lika med dess marknadsvärde. Marknadsvärdet är det pris som en köpare skulle vara villig att betala om aktien bjuds ut på marknaden. Alla aktier i ett aktiebolag måste ha samma nominella värde.
Aktiebolag delas in i två kategorier – publika och privata. De publika ska, till skillnad från de privata, kunna vända sig till allmänheten för att skaffa kapital genom aktier eller obligationer. Alla börsföretag är således publika företag, men alla publika bolag behöver inte vara marknadsnoterade. Aktiekapitalet i publika företag ska uppgå till minst 500 000 kronor och i privata bolag till minst 100 000 kronor. Själva firman (namnet) för ett publikt bolag ska åtföljas av ordet publikt – eller förkortningen ”publ”.
Alternativet för ett företag till att ge ut aktier för att få in kapital är att låna pengar. Men det är inte alltid så lätt för ett företag att få låna; banken gör kanske bedömningen att risken är för stor. I ett sådant läge kan bolaget vända sig till aktiemarknaden för att be om nytt kapital (nyemission).
Ett bra exempel på detta är när Ericsson hade förlorat stora pengar under ett par år i början av 2000-talet och hösten 2002 behövde 30 miljarder kronor. I detta läge skulle nog de flesta banker ha tvekat att låna ut pengar till ett bolag som hade så stora bekymmer. Dessutom måste företaget betala ränta på de pengar det lånar, medan pengar som kommer till bolaget genom en nyemission är räntefria. Utdelning får aktieägarna bara om bolaget gör vinst. Ericsson fick in sina pengar, och verksamheten kunde leva vidare.
Att en väl fungerande aktiemarknad är livsnödvändig för vårt näringsliv insåg våra politiker på 1970-talet. Då hade börsen varit mer eller mindre död som riskkapitalmarknad under många år. För att återuppväcka den slumrande marknaden skapade den borgerliga regeringen 1978 så kallade skattesparfonder, med 30 procents skattesubventionerat sparande i aktiefonder, vilket drog pengar till den svenska aktiemarknaden. Systemet förändrades en aning när den socialdemokratiska regeringen 1984 införde allemansfonderna – men de var också skattesubventionerade.
Hur kommer det sig då att bolagen är beroende av en väl fungerande aktiemarknad när all handel på börsen är affärer mellan köpare och säljare?
Svaret är att det fungerar på samma sätt som när du säljer din begagnade Volvo och stoppar alla pengar i egen ficka, det vill säga du skickar inga pengar till Volvo. Förklaringen är att för att du ska vara intresserad av att investera i ett bolag måste du också kunna sälja aktierna när du vill. Även om jämförelsen haltar lite skulle intresset för en ny Volvo vara mycket begränsat om man visste att det inte skulle gå att sälja den efter ett par års användning.
Stockholms fondbörs startade sin verksamhet 1863. I början var handeln ytterst begränsad, liksom antalet bolag. Men i takt med att handeln utvidgades ökade behovet av tekniska hjälpmedel. För att inte de mäklare med den starkaste rösten skulle få fördelar framför andra inrättade fondbörsen ett elektriskt markeringssystem, som togs i bruk i december 1918. Eftersom övriga börser i världen hade ett skrik- och teckensystem för sin handel fick Stockholms fondbörs snabbt namnet ”världens tystaste börs”.
I samband med att Stockholms fondbörs datoriserades och det elektroniska handelssystemet SAX infördes 1989, och då avlöste det gamla elektromagnetiska sy-stemet, upphörde den fysiska handelsplatsen vid Stortorget i Gamla Stan i Stockholm. Därefter jobbar mäklarna från sina respektive kontor, oavsett var i världen kontoret ligger.
Fram till 1993 fanns bara en handelsplats i Sverige för värdepapper, och under perioden 1979–1993 hade Stockholms fondbörs till och med legalt monopol på aktiehandel. I dag finns flera olika handelsplatser, till exempel NGM-börsen, Aktietorget, First North-listan och Göteborgslistan.
Från fondbörsens start fram till 1972 hade varje aktieägare särskilda aktiebrev som bevis på sin ägarandel. Aktiebreven var tudelade, där första sidan normalt hade en konstnärlig bild av företaget samt information om hur många aktier personen ägde. Andra delen bestod av en talong med ett stort antal avrivningsbara kuponger, som skulle lämnas in vid utdelningar och emissioner. På den tiden var aktiebreven verkligen ett värdepapper; den som tappade bort det hade förlorat sina aktier, och varje bolag skötte självt all kommunikation med sina aktieägare och förde register (i den så kallade aktieboken) över alla aktieägare.
År 1972 infördes lagen om förenklad aktiehantering, och ett särskilt, av de svenska bankerna ägt, bolag vid namn VPC (Värdepapperscentralen, i dag NCSD) bildades för att sköta bolagens aktieböcker. Bolagets uppgift är att tjäna alla aktiebolag med all hantering av aktieägarna, se till att hålla ordning på adresser och att aktieägarna får information och utdelningar med mera. Samtidigt ersattes de gamla individuella aktiebreven med så kallade VPC-brev, som alla var identiska till utseendet och med information om bolagsnamn, antal aktier och aktieägarens namn.
År 1990 ersattes VPC-breven av VP-konto, som administreras av alla banker och värdepappersinstitut (kontoförande institut) på vilket alla aktier som en enskild aktieägare äger redovisas.
Aktieägande är en form av kapitalplacering bland många andra. Alternativt kan en investerare välja att ha sina pengar på bankkonto, i premieobligationer, spar-obligationer, aktiefonder, fastigheter, konst, diamanter, smycken, ädelmetaller, veteranbilar, optioner, i madrassen och så vidare. Vilket alternativ den enskilde investeraren föredrar är högst individuellt. Avgörande är avkastningen på placeringen och den risknivå placeraren kan tänka sig. Men stor betydelse har också skattesituationen, hur länge kapitalet kan vara bundet och storleken på placeringen.