Begreppen avkastning och risk går hand i hand. För att man ska få vara med om spännande upplevelser krävs i regel ett visst risktagande, och detsamma gäller vid kapitalplaceringar. Den som vill ha högre avkastning måste också acceptera högre risk. Ju högre avkastning du vill ha, desto högre risk måste du ta.
För aktieplacerare spelar riskbegreppet en central roll. Under perioder av lång, stabil kursuppgång förefaller dock risken med att äga aktier minska starkt. Börsindex tuffar och går uppåt, endast avbrutet av smärre, relativt kortvariga, rekyler.
Allt fler dras till aktiemarknaden, inlockade av vänner och bekanta som kanske gjort några bra affärer. Och ju längre tid börsuppgången fortsätter, desto fler köper aktier och tycker att livet på börsen är en endaste lång solskenshistoria. Till slut räcker kanske inte en årlig avkastning på 15–30 procent i många aktier för otåliga placerare. De har hört talas om ännu högre avkastning på aktier i bolag som inte är lika välkända som de största och mest namnkunniga på börsen och börjar satsa vilt.
Det är då börsen kommer i ett läge där vissa aktier kan stiga med 50–100 procent på bara några veckor utan att något har förändrats i de bolag som ligger bakom. Och det är också i dessa lägen som föga seriösa ”företagare” börjar notera aktier på riskkapitalmarknaden och med kanske ibland falska pressmeddelanden, eller åtminstone genom att sprida fagra muntliga löften, får aktiekursen att stiga medan de själva säljer aktier för allt de är värda. Och då har risken blivit skyhög, även om alla (ännu) inte ser det så.
Definition av risk
I samband med aktieplaceringar definieras risk ofta som ”avvikelse från förväntat utfall”. Detta betyder att en aktie som rör sig mycket i förhållande till exempelvis generalindex anses ha en hög risk – även om den haft en mycket stark utveckling och gått starkare än index! Risken mäts ofta med det statistiska måttet ”standardavvikelse” och blir alltså densamma oavsett om kursutvecklingen varit positiv eller negativ.
Detta kan förefalla märkligt, och därför finns också en del andra riskmått. Ett sådant är att man mäter sannolikheten för att förlora pengar på en genomsnittlig börsportfölj – kursfallsrisken.
Den som äger en aktieportfölj endast under en kort period löper stor risk för att förlora pengar. Och risken ökar radikalt ju färre aktier portföljen innehåller. Detta såg vi tydligt när IT-bubblan sprack 2000 och de följande cirka 2,5 åren. Många personer, alltför många, ägde bara Ericsson och/eller Telia och såg därmed sin förmögenhet under denna tid smälta ned till nästan ingenting. Om de hade fördelat sitt ägande till ytterligare några aktier i olika branscher hade de klarat sig avsevärt bättre i börsraset.
Långsiktighet
Risken för att förlora pengar på en väl sammansatt aktieportfölj som ägs under lång tid är betydligt mindre. Portföljen bör dock inte ägas helt passivt, eftersom risken då tenderar att öka efterhand. Man kan alltså säga att risken för att förlora pengar på aktier på lång sikt är ganska liten, medan risken på kort sikt är stor. Det omvända förhållandet gäller ”lågriskplaceringar”, som till exempel banksparande.
Men är egentligen banksparande en lågriskplacering i förhållande till aktier? Svaret är nej. Vi vet att aktiesparande på lång sikt slår bank- och annat sparande med hästlängder. För en person som sparar till pensionen kan det därför vara förödande för den framtida pensionens storlek att i kanske 40 år ha sparat pensionspengarna på ett bankkonto, i obligationer eller i räntefonder. Ett sådant sparande innebär alltså i stället hög risk, det vill säga risken är hög för att avkastningen blir för låg.
För en aktiesparare finns inte bara kursfallsrisken att ta hänsyn till, även om kursfall och kapitalförlust ytterst blir resultatet om alla övriga risker skulle utfalla till aktiespararens nackdel. Här är en förteckning över alla de risker som en aktieplacerare måste beakta:
Rörelserisk
Alla företag är utsatta för en rörelserisk, det vill säga risken för att rörelsen inte utvecklas som förväntat. Avvikelser kan bero på försämrad konjunktur, misslyckade produktlanseringar, oväntat hård konkurrens med mera. Rörelserisken brukar vara stor i konjunkturkänsliga bolag och hos dem som binder mycket kapital i tillverkningsanläggningar, till exempel skogs- och stålindustrier.
Låg rörelserisk har bolag med stabila intäkter som inte påverkas särskilt mycket av konjunkturens svängningar, till exempel hälsovårds-, livsmedels- och kraftföretag. Rörelserisken kan beräknas genom att man studerar hur rörelsemarginalen, det vill säga resultatet före finansiella poster, har utvecklats i företaget under en längre tidsperiod.
Finansiell risk
Ett företag med hög rörelserisk bör balansera denna med en låg finansiell risk, det vill säga hur företaget valt att finansiera sin verksamhet. Ett företag som har stora skulder i förhållande till det egna kapitalet har en hög finansiell risk. En placering i ett sådant företag är intressant så länge bolagets verksamhet visar hög lönsamhet. Om rörelsen börjar gå sämre kan en hög finansiell risk lätt leda till problem.
Den finansiella risken kontrolleras med hjälp av nyckeltal som nettoskuld, skuldsättningsgrad, soliditet och räntetäckningsgrad. De svenska skattereglerna gör det gynnsammare för aktieägarna att deras företag finansierar sig med lånade pengar i stället för med eget kapital. Den låga räntan gör det billigt att låna pengar, och dessutom är räntekostnaderna avdragsgilla – till skillnad från aktieägarnas utdelning som är dubbelbeskattad (först beskattas vinsten hos bolaget, därefter utdelningen hos aktieägarna).
Inflationsrisk
Inflationsrisk är den risk som är förknippad med att placeringarna inte håller jämna steg med inflationen. Å andra sidan kan företagen höja sina priser vid inflation, vilket ökar den nominella vinsten och leder, allt annat lika, till högre aktiekurser. Långsiktigt har aktieplaceringar varit ett bra inflationsskydd.
Ränterisk
Högre inflation leder till att räntorna stiger, vilket är till nackdel för aktieplaceringar, och därför finns en ränterisk för aktieplacerare. Ränterisken finns också för obligationsinnehavare, eftersom högre ränta sänker värdet för fastförräntande obligationer.
Valutarisk
Många bolag är beroende av andra valutor än den svenska för sin verksamhet, vad avser både import och export. Därmed kan förändringar i valutakurserna få stor betydelse för företagens resultat. Många företag försöker gardera sig mot valutakursernas svängningar genom att teckna terminskontrakt som säkrar valutorna till vissa nivåer.
Likviditetsrisk tar den som köper aktier i ett litet bolag på en lista som främst noterar små, ofta mycket unga, företag. I uppgångsperioder brukar aktiesparare inte ha några större problem med att vare sig köpa eller sälja aktier i sådana bolag, men i tider av börsoro kan det vara svårt att sälja till en rimlig kurs till följd av liten handel i aktien.
Politisk risk
Bolag med i huvudsak inhemsk verksamhet kan vara känsliga för politiska beslut, till exempel skatteförändringar som gör att vissa varor blir mer eller mind-re eftertraktade. Ett exempel skulle kunna vara en sänkning av momsen på livsmedel, vilket skulle gynna dagligvaruhandeln.
Det är dock närmast omöjligt att minimera alla risker, och det är inte heller önskvärt att göra det. Om riskerna vore möjliga att eliminera skulle det samtidigt bli omöjligt att uppnå en överavkastning på de satsade pengarna.
Att hantera risker rätt
Därför gäller det att man kan hantera riskerna rätt. Genom att hantera risken och kapitalet på rätt sätt kan aktieplacerare och andra som jobbar aktivt på olika riskmarknader avsevärt minska risken för att gå bankrutt. Orsaken till att så många faller i fällor på aktiemarknaden är att vi människor är mer rädda för förluster än vi uppskattar vinster och därmed tar på oss mer risk och chansar hårt i en förlustsituation. I stället för av en rationell riskkalkyl styrs de flesta människor av känslomässiga faktorer.
En negativ inramning får oss att ta större risker än vi annars skulle ha gjort. Detta innebär att placerare tenderar att sitta kvar med en förlustaktie under lång tid i hopp om att den ska vända uppåt. Men i en vinstsituation är förhållandet ofta omvänt: Placeraren är då så rädd för att vinsten ska vändas till en förlust att han/hon säljer aktien i förtid och därmed inte tar vara på dess fulla potential.
Grunden för all kapitalförvaltning är att försvara det insatta kapitalet. Det är viktigare för en investerare att behålla sitt kapital än att till varje pris, det vill säga till hög risk, försöka förmera det. Därför ska man aldrig satsa sitt kapital på få, relativt stora, poster – eller allt på ett kort. Om placeringarna går snett, och kapitalet går förlorat, har man då gått miste om chansen att vinna det tillbaka. Sprid riskerna, det är grunden för all kapitalförvaltning!
Riskspridning över tiden
En annan viktig princip för att minska risken i en aktieportfölj är riskspridning över tiden, det vill säga inte bara i olika papper. Med detta menas att kapital investeras vid flera olika tillfällen. Ett närmast säkert sätt för att lyckas bra på lång sikt är att man regelbundet, till exempel varje månad, sätter av ett fast belopp för aktieplacer-ingar. (Med hjälp av Aktieinvests system kan man till och med sätta av ganska små belopp och ändå få en väl spridd portfölj.)
Många som byggt upp en aktieportfölj med goda vinster och som har svårt att skilja sig från de ingående aktierna, kanske av psykologiska orsaker, kanske av skatteskäl eller annat, kan försäkra sin portfölj på olika sätt. Men det är inte gratis! Och tidsmässigt kan det vara svårt att avgöra när man ska börja betala sina ”försäkringspremier”.
Försäkring genom säljoptioner
Ett sätt att försäkra portföljen är att man köper säljoptioner i index – förutsatt att portföljen någorlunda liknar index. Rent praktiskt går det till så att du tar ditt aktuella portföljvärde, till exempel 1 miljon kronor, och dividerar det med den indexnivå från vilken du vill försäkra dig mot kursfall.
Om vi antar att du vill försäkra dig mot kursfall under nivån 1 000 punkter i index dividerar du 1 miljon med 1 000 och får då kvoten 1 000, vilket motsvarar 10 kontrakt säljoptioner i OMXS 30-index. Beroende på hur lång löptid du väljer för säljoptionen (4–12 veckor) får du betala totalt 20 000–40 000 kronor i det valda exemplet för en option med ett lösenpris i närheten av aktuellt indexvärde.
Detta sätt att försäkra portföljen är dock inte hållbart i längden och bör därför inte användas mer än vid tillfällig börsoro – som vanligen brukar stilla sig efter 5–15 veckor. Även om värdet på portföljen hålls intakt, genom att nedgången i aktiekurserna vägs upp av prisökningen på säljoptionerna, innebär optionspremierna att portföljvärdet totalt sett ändå urholkas med tiden.
Indexterminer
Ett annat sätt att försäkra aktieportföljen är att använda korta positioner i indexterminer eller CFD-kontrakt i index, det vill säga blanka index. Fördelen med CFD-kontrakt i stället för terminer är att avräkning inte sker varje dag och att CFD-kontrakten inte är tidsbundna och alltså inte behöver ”rullas” över till ny månad som terminerna.
En fördel med att använda terminer eller CFD-kontrakt i stället för optioner är att man inte behöver binda så mycket kapital.