En warrant ska i teorin inte prissättas annorlunda än en standardiserad option. Vanligtvis ligger Fisher Blacks och Myron Scholes berömda prissättningsmodell (Black & Scholes) till grund också för prissättning av warranter. Utfärdarna kanske dock gör vissa modifieringar, för att anpassa formeln för det instrument och det syfte som avses.
En investerare behöver inte kunna göra egna beräkningar med den komplicerade Black & Scholes-formeln, men att han/hon har tillgång till en simuleringsmodell som baseras på formeln skadar inte. Det är då fråga om en modell som bara matas med kända fakta (aktiepris, löptid, ränta, lösenpris och warrantpris).
En sådan förenklad modell kan man använda för att jämföra warranter med varandra. Svaret ges i volatilitet, och man får då en uppfattning om vilken warrant som är billigast. Observera dock att en warrant som avräknas på sin slutdag till ett genomsnitt över ett antal dagar inte kan prissättas med denna modell om man vill ha en exakt jämförelse.
Om två warranter med likartade förutsättningar har samma pris och en snarlik volatilitet kanske valet av warrant blir svårare. Det är då man måste välja vilken utfärdare man sätter störst tillit till. Faktorer som kvalitet i kursgaranti, kreditvärdighet och omsättning kan då påverka vilken warrant man väljer.
En person som ska utfärda en warrant gör en volatilitetsbedömning, som han/hon sedan använder i modellen för att beräkna teoretiska köp- och säljkurser. Utfärdaren matar löpande in prisinformation från börsen om den underliggande varans aktuella pris och använder därvid ofta ganska sofistikerade applikationer för att kunna styra prissättningen eller kvotera sina warranter.
Därefter justerar han/hon prissättningen efter eget huvud. Beroende på prisutvecklingen kan utfärdaren vilja justera sina beräkningar och till exempel höja eller sänka volatiliteten i modellen, eller också ändrar utfärdaren så att warrantens pris baseras på aktiens säljkurs, köpkurs, mittkurs eller kanske senaste betalkurs.
Utfärdaren är ständigt vaksam för förändringar av marknadens beteende samt omsättning och prisutveckling i den underliggande varan. Dessutom måste han/hon avgöra om investerarna är köpare eller säljare. De flesta investerare beter sig nämligen på samma sätt vid vissa givna förutsättningar.
En dag är de flesta antingen köpare eller säljare av en specifik warrant. Detta ser utfärdaren och kan då anpassa priset efter denna efterfrågan. Investerare beter sig likartat, vare sig de handlar med aktier eller warranter. Investerarna är vanligtvis köpare av köpwarranter när den underliggande varan faller i pris och säljare om denna stiger i värde. Detta flockbeteende kan användas till utfärdarnas fördel.
En investerare bör därför fundera över om priset på en warrant fortfarande är teoretiskt skäligt. Det finns många exempel på hur investerare köper warranter till alltför höga priser när priset på den underliggande varan dalar. Detta gäller speciellt för minuswarranter långt ifrån lösenpriset eller warranter med ett lågt deltavärde. Om man betalar för mycket för en warrant kan det hända att den underliggande varan vänder uppåt men att warranten som inköpts till ett för högt pris inte stiger i värde som man har tänkt sig – eller att den till och med faller.
En sådan situation kan man inte lasta utfärdaren för. Utbud och efterfrågan styr, och utfärdaren kan inte sälja hur många warranter som helst av den här typen. Han måste höja priset eftersom han utsätter sig för en högre risk.
Som tidigare nämnts är volatilitet den parameter som på förhand inte är känd när det gäller prissättning av optioner och warranter. Givetvis kan man bakvägen räkna ut vilken implicit volatilitet en warrant är prissatt till, men huruvida detta är ett rimligt tal vet man först i efterhand. Volatilitet är ett mått på med vilken hastighet en aktie eller ett annat underliggande instrument rör sig; det har alltså ingenting med riktningen i aktiens rörelse att göra.
Eftersom man i förväg inte kan veta säkert hur hög eller låg denna hastighet kommer att vara måste man försöka sig på en kvalificerad gissning. Man kan då ta till olika hjälpmedel för att försöka komma så nära som möjligt.
Ett medel är att man med hjälp av historiska priser skapar sig en uppfattning om framtiden. Detta kallas för historisk volatilitet, som bland annat tidningar och andra informationskällor använder för att beräkna teoretiska options- och warrantpriser. En aktie som historiskt sett har en låg volatilitet kan kanske antas ha detta även i framtiden – och omvänt.
Faran med att man stirrar sig blind på de historiska talen är att man kanske glömmer varför talen blev som de blev. En enstaka händelse i en specifik bransch eller aktie kan ha skapat en kraftig rörelse som påverkar den historiska volatiliteten. Om man inte tror att något liknande kommer att hända igen inom den tid man intresserar sig för så är naturligtvis det historiska måttet missvisande. Omvänt kan en aktie med låg historisk volatilitet plötsligt börja röra sig kraftigt, som följd av något som marknaden inte har förväntat sig.
Det är vanligt att den implicita volatiliteten stiger inför en bolagsrapport, vilket kan leda till att de som köper en warrant betalar för mycket och att priset sjunker då nyheten eller bolagsresultatet blir känt för marknaden. Det kan till exempel röra sig om en varning för försämrat resultat eller en rapport som vida överstiger analytikernas förväntan.
En warrantköpare bör skapa sig en uppfattning om vilken förväntan marknaden har om framtida kursrörelser och om dessa överensstämmer med den egna uppfattningen. Det är här på sin plats att återigen påminna om att det inte räcker med att man förutspår rätt riktning för aktien, utan man måste också ha en uppfattning om warrantens prissättning vid köptillfället.
Om vi fortsätter att koncentrera oss på aktier är det också så att det ofta spelar stor roll i vilken bransch aktien är. Det är rimligt att anta att en aktie i ett telekombolag rör sig med större hastighet än en aktie i till exempel fastighetsbranschen.
Volatiliteten för ett index är ofta lägre än för enskilda aktier, eftersom indexet innehåller mer än en aktie och därför har en diversifiering och därmed lägre känslighet för en kraftig rörelse i en enstaka aktie. Ett bra exempel är att när tekniksektorn, med tunga namn som Ericsson och Nokia, rör sig kraftigt åt ett håll så går kanske läkemedel och/eller verkstadsindustri åt motsatt håll, vilket gör att påverkan på index blir marginellt.
Ett antal begrepp har vuxit fram för att man ska kunna förstå och mäta hur en warrant kan bete sig. De warrantspecifika begrepp som vi ska beröra i denna och nästa artikel är en warrants multiplikator, jämviktspunkt, elasticitet och hävstång. Självklart används dessa uttryck också i samband med standardiserade optioner.
Låt oss först gå in på uttrycket ”multiplikator”, som enkelt uttryckt anger antal aktier eller hur stor del av en aktie som varje warrant kontrollerar. Omvänt visar multiplikatorn hur många warranter som tecknar en enhet eller en aktie av underliggande papper. I andra sammanhang kan detta också kallas för paritet hos en warrant.
Vanligtvis används multiplikatorn 100 på den standardiserade marknaden (Stockholmsbörsen och andra derivatbörser). Detta innebär att varje option kontrollerar 100 aktier, det vill säga ger rätten att köpa 100 aktier i till exempel Ericsson till optionens lösenpris. Observera att när det gäller optioner, till skillnad från warranter, anges alltid priset per option i kronor per aktie.
En warrant har som tidigare beskrivits inga standardiserade villkor, och utfärdaren väljer alltså villkoren själv. Olika motiv eller faktorer påverkar vilken multiplikator som används. Ett motiv till att använda en låg multiplikator kan vara att fler kan delta om en warrant kan köpas för en mycket liten kapitalinsats. För att kapitalinsatserna inte ska bli för låga anger utfärdaren då ofta en minsta handelspost som villkor för att man ska få handla.
Låt oss jämföra köp av en standardiserad option med multiplikator 100 med en warrant med multiplikator 0,1.
Exempel 1:
Köp av en standardiserad option ger rätten att köpa 100 aktier till lösenpriset (1 x 100 = 100).
Köp av en warrant ger rätten att köpa 1/10 aktie till lösenpriset (1 x 0,1 = 0,1).
Detta exempel kan tyckas visa en väsentlig skillnad, men det är i allra högsta grad realistiskt, eftersom 100 är standard för OM-optioner och 0,1 är en vanlig multiplikator för warranter med aktier som underliggande vara.
Exempel 2:
Låt oss nu också ta med hur priset anges på optioner och warranter. Vi utgår i båda fallen ifrån ett exempel där premien, eller det teoretiska optionspriset, är 10 kronor. Låt oss nu också anta att en marknadsgarant kvoterar optionen 9,50–10,50, det vill säga han är beredd att köpa optionen för 9,50 kronor och sälja den för 10,50 kronor.
För en option med multiplikator 100 anges priset 9,50–10,50 kronor (minsta handelspost skulle då bli 100 x 10,50 = 1 050 kronor).
För en warrant med multiplikator 0,1 anges priset 0,95–1,05 kronor (minsta handelspost skulle då bli 1 x 1,05 = 1,05 kronor).
Som tidigare nämnts har utfärdarna infört ett minsta antal warranter som man kan handla med. Detta antal brukar uppgå till minst 500 warranter per avslut. Därför kanske det vore mer korrekt att ange formeln till 500 x 1,05 = 525 kronor.
Vid en första anblick kan detta te sig ologiskt, men det är viktigt att komma ihåg att priset för en option anges i kronor per aktie, medan priset för en warrant anges just i kronor per warrant.
Vad en investerare bör göra är att alltid omvandla priset så att man får det uttryckt i kronor per aktie. Det ger definitivt en bättre känsla för det pris som man verkligen betalar.
Det är en fördel att man på detta sätt kan minska handelsposterna när man handlar i warranter, men prissättningen kan skapa en viss förvirring hos investerarna, och det är lätt att tycka att ett lågt pris i kronor är detsamma som att en warrant är billig. En del utfärdare kan lockas att använda låga multiplikatorer för att få warranterna att se billiga ut.
Ett annat problem är också att man använder olika multiplikatorer för olika aktier, vilket kan vara förvirrande för investerarna och försvåra jämförelser mellan olika warranter. Att man använder olika multiplikatorer beror naturligtvis också på att aktier kostar olika mycket och att man på detta sätt försöker jämna ut skillnaderna mellan handelsposterna i warranter med dyra aktier som underliggande vara och dem med billiga aktier som underliggande vara.
Exempel 3:
Låt oss nu också göra en jämförelse mellan köp- och säljkurserna för warranter med olika multiplikatorer och se vilken inverkan multiplikatorn har för likviditeten och den effektiva prisskillnaden. I exemplet ovan var priset 9,50–10,50 kronor för en option, medan priset för en warrant var 0,95–1,05 kronor. I det ena fallet är skillnaden en krona, i det andra fallet bara 10 öre. Men också detta är en skenbar skillnad. Prisskillnaden är exakt lika stor mätt i kronor per aktie, vilket är det som betyder något.
Låt oss nu använda en extrem multiplikator som 0,02, det vill säga man behöver 50 warranter för att teckna en enda aktie. Priset skulle i det fallet anges till 0,19–0,21 kronor [(1 x 9,50 x 0,02) – (1 x 10,50 x 0,02)].
Här uppstår ett problem som inverkar menligt på prisbilden och likviditeten. I alla exempel är skillnaden mellan köp- och säljkurserna ungefär 10 procent. Detta innebär att det i det första exemplet finns goda förutsättningar att förbättra marknadsgarantens pris om man är säljare. Då kan man lägga in en säljkurs på 10,40 kronor eller 10,30 kronor och så vidare ända ned till 9,60, vilket skulle innebära att warranten har en prisskillnad på endast 10 öre, vilket motsvarar ungefär 1 procent.
I det andra exemplet kan en säljare förbättra en säljkurs på 1,05 kronor till 1,04, 1,03 och så vidare ända ned till 0,96 kronor – återigen får vi en skillnad på 1 procent mellan köp- och säljkurs.
I det tredje och sista exemplet finns det bara en möjlighet att förbättra marknadsgarantens säljkurs, och det är att lägga en säljkurs på 0,20 kronor, det vill säga mitt i prisskillnaden som var 0,19–0,21 kronor. Skillnaden mellan köp- och säljkurser är nu endast ett öre, vilket är den lägsta möjliga prisskillnad som börsens system tillåter. Ett öre låter som en fantastiskt låg skillnad, men den är faktiskt hela 5 procent om vi beräknar den effektiva prisskillnaden som vi nu lärt oss göra.
Warranthandboken finns att köpa i Aktiespararnas bokhandel.