Men oppositionen har blåst till strid mot planerna på att sälja ”kyrksilvret” och tänker blockera några av affärerna. En bidragande orsak kan vara att den borgerliga regeringen sett till bara pengarna och hittills i stort sett har hållit svenska placerare och finansaktörer utanför affärerna. Regeringen måste inse att det är hög tid att presentera hållbara motiv och upplägg som både tillgodoser svenska placerarintressen och som bidrar till att utveckla finansmarknaden.
Planerna på att minska, eller helt stänga, statens ägande i ett antal företag går långt tillbaka. Redan den borgerliga Fälldin-regeringen på 1970-talet presenterade öppet ett trettiotal företag på sin säljlista. Frågan togs sedan över av Social-demokraterna, och det gjordes sammantaget brett riktade försäljningar av bland andra SSAB, Assi Domän, Nordea, Pharmacia och Telia. Alliansen har på 2000-talet fortsatt att sälja statens innehav, men då främst i onoterade bolag som Vin & Sprit och låtit den rena kapitalismen styra. Bästa pris har då varit det dominerande kriteriet för försäljningarna.
När Alliansregeringen nu flaggar för fortsatta försäljningar står ett antal redan börsnoterade bolag först i kön, såsom Nordea, Telia Sonera och, eventuellt, SAS. Detta väcker politiska frågor som regeringen duckade för när de onoterade bolagen såldes. Regeringen har ett problem i att den aldrig presenterat några hållbara politiska motiv. Lite undanstucket har bara sagts att staten inte bör äga bolag som verkar på en öppen och konkurrensutsatt marknad, där alla aktörer bör spela på samma villkor, samt att pengarna ska användas för att amortera på statsskulden.
Man kan här jämföra med hur Margaret Thatchers regering i Storbritannien framförde tydliga ideologiska motiv för att beskära den vildvuxna busken av statliga företag. Staten skulle koncentrera sig på sin kärnverksamhet och inte syssla med verksamheter som bättre sköttes av privatägda företag. I Frankrike var det uttalade motivet i stället att sälja bolag som staten kunde undvara, för att amortera på statsskulden. Fransmännen valde därför att främst sälja företag med högt värde.
För ett halvt sekel sedan ansågs det värdefullt att staten tog ett politiskt ansvar även för produktion av viktiga varor och tjänster. Det blev något av en ödets ironi att det var borgerliga regeringar som socialiserade mest, som skedde när Nils G. Åsling (C) var industriminister i slutet av 1970-talet. Sedan dess har även politiker fått dela näringslivets insikt om att en koncentration till kärnverksamheten ofta är både nödvändig och bra.
För resultatinriktade politiker borde det därför inte vara svårt att stödja tanken på att staten ska dra ned eller upphöra med sitt ägande i företag som redan är noterade och som opererar på en vanlig marknad. Därför borde de kunna se rent finansiellt på vidare försäljningar av aktier i Nordea och Telia Sonera liksom i exempelvis SAS. Även bolag som bör börsnoteras, till exempel SBAB och Posten Norden men även bjässar som Vattenfall och LKAB, ingår i denna grupp, eftersom staten ändå inte kan styra dem. Staten har ju bevisligen inte ens kunnat skörda nämnvärda framgångar inom ägarstyrningen av dessa bolag och naturligt nog saknat inflytande på deras kommersiella framtoning.
Trots den nya situationen med främst redan börsnoterade bolag hör man även i dag politiska uttalanden om att högsta pris är det främsta målet. Men detta är bara en del av verkligheten och något som lätt slår tillbaka. Staten är i dag den största enskilda ägaren på svensk aktiemarknad och har därför också ett stort ansvar för hur finansmarknaden utvecklas.
Det finns skäl att erinra om viktiga -erfarenheter från flera håll. LO-ekonomen Rudolf Meidners utredning om löntagarfonder slog fast att medborgarna måste vara delägare i produktionsapparaten för att få del av värdeökningen i samhället. Förre moderatledaren och ekonomiministern Gösta Bohmans skattefondsparande, som den senare finansministern Kjell-Olof Feldt (S) sedan ändrade till allemansfonder, har skapat fler miljonärer och ökat välstånd i Sverige än något annat program i modern tid. Denna insikt har också varit bärande i Frankrike, där staten i sina försäljningar sett till att avdela en ordentlig del till privatplacerarna.
Staten bör även tänka på effekten i marknaden. Hushållen behövs som en stabiliserande barlast i en svensk aktiemarknad som allt mer kommit att styras av kortsiktiga institutionella sparare och i sista hand av amoraliska datorprogram. Det är helt enkelt inte politiskt ansvarsfullt att bara se till priset och agera på ett sätt som ytterligare ökar ägarkoncentrationen och trenden mot höghastighetshandel.
Hur borde då staten lägga upp försäljningarna? Några uppenbara rekommendationer från Aktiespararna är dessa:
• Staten bör sälja sina aktier i marknaden och vid behov börsnotera onoterade bolag. Vi skattebetalare byter då en real tillgång, bolaget, mot en likvärdig finansiell tillgång, det vill säga likviden. De individer och institutioner som tror på bolaget och vill vara med på den kommande resan gör det på normala investeringsgrunder.
• Institutionsägande och minoritetsägare bör kombineras. Stora ägare är nödvändiga för att företagen ska kunna skötas effektivt. De är oftast också beredda att betala mer än småsparare, eftersom de kan räkna hem möjliga förändringar i målbolaget. Men detta står inte i någon motsatsställning till att enskilda ägare ska få följa med på resan på samma villkor. Man bör därför avdela en post på minst 25 procent av hela försäljningen som får gå till småsparare. Därmed motverkar staten ägarkoncentrationen i aktiemarknaden och försvarar det enskilda ägandet.
• Redan noterade bolag säljs genom auktionsförfarande till gällande marknadspris. För de onoterade bolagen använder man lämpligen en anbudsmodell för institutionsposterna. Detta innebär att professionella placerare ser till att priset blir rätt. Allmänheten kan sedan luta sig mot denna värdering när de bestämmer om huruvida de vill köpa aktier ur privatkundskvoten. Om det är ett politiskt önskemål kan småplacerarna därvid få viss rabatt.
• Staten bör lägga upp sina försäljningar så att de främjar konkurrens och produktutveckling på den svenska finansmarknaden. Tidigare försäljningar har i stället strukturerats så att de främst gynnat utländska storbanker och finanshus. Varje försäljning har varit ett block som i princip hanterats av en firma.
Det är dock både kostnads- och kundmässigt bättre att dela varje affär i skilda segment, även om budgivarna kan offerera flera bitar. En naturlig uppdelning kan vara att juridiken kring bolaget och försäljningen, inklusive prospektet, utgör en del. En annan kan vara försäljningen och anbudet av priset till de stora placerarna. Hanteringen av småkunderna är ett område där svenska Internetmäklare är bättre och effektivare än utländska storbanker. En sista del kan vara avvecklingen av affärerna med likvid- och värdepappershantering. Här behövs bättre rutiner än i dag, så att småkunderna garanteras att kunna handla med sina nya aktier lika snart som storkunderna.
Används dessa riktlinjer kan även svenska banker och finansföretag vara med och bjuda på upp emot 5 miljarder kronor i intäkter, och privatplacerarna, alltså hushållen, kan erbjudas nya placeringsmöjligheter för kanske 25 miljarder kronor. Att välja strategi borde därför inte vara något svårt val för dem som har det övergripande politiska ansvaret.
