Räntemarknaden känns för många aktieintresserade ganska avlägsen – den erbjuder inte lika hög tillväxt som aktiemarknaden och är inte fullt så tillgänglig och transparent för småsparare. Men när tidningarna basunerar ut ”kreditkris” är vi nog många som sneglar lite förundrat på räntemarknaden. Hur funkar den? Vilka agerar på den? Hur kan man tjäna pengar på den?
Det mest grundläggande är förstås att räntemarknaden handlar om lån – du lånar ut dina pengar till ett företag eller till staten och får ränta som betalning. Aktiemarknaden, däremot, handlar om ägarandelar – du köper in dig i ett företag och förväntar dig att få betalt genom utdelning av bolagets vinster och genom att din ägarandel ska ha stigit i värde när det är dags att sälja.
Trots att räntemarknaden för privatpersoner ofta upplevs som en bisak och aktiemarknaden som huvudsaken, är förhållandet det omvända bland institutionella placerare. Stockholmsbörsens dagliga omsättning på någonstans kring 40-50 miljarder kronor kan jämföras med kreditmarknadens omsättning på mer än 600 miljarder (genomsnitt för dagshandeln i september, enligt Riksbanken).
Statspapper grunden
Men hur handlar man med lån? Karin Göransson jobbar på Handelsbanken Capital Markets och handlar med företagscertifikat.
Karin Göransson på Handelsbanken Capital Markets pusslar ihop köpare och säljare på marknaden för företagscertifikat. Foto: Elisabeth Blennow
Hon förklarar att grunden i all räntehandel är statspapper, det vill säga de obligationer och statsskuldsväxlar som staten emitterar för att låna in pengar för att finansiera statsskulden. Det är Riksgälden som sköter inlåningen och det är deras uppdrag att se till att det finns en bra omsättning i marknaden. Kring marknaden för statspapper har det byggts upp marknader för bland annat bostadsobligationer (bostadsinstitut och banker som emitterar obligationer för att få in kapital till utlåningen av bostadslån) och företagscertifikat, som Karin Göransson köper och säljer.
– Certifikat är räntepapper som har en löptid på mindre än ett år. Är löptiden längre än ett år pratar man om obligationer.
Företagscertifikat fungerar som nollkupongspapper. Man köper till ett pris som är lägre än det nominella beloppet – det vill säga beloppet man kommer att få ut vid löptidens slut – och någon ränta betalas inte ut under löptidens gång. I stället får man ut hela det nominella beloppet på förfallodagen.
Risken avgör räntan
Ett certifikat är alltså ett kort lån. Den som ger ut, eller emitterar, ett företagscertifikat är ett företag som behöver få in kapital under en kortare tidsperiod. Att emittera certifikatet är ett alternativ till att gå till banken och låna pengar. Vilken metod man väljer för att få in kapital beror på vad som är mest fördelaktigt i stunden, menar Karin Göransson.
– Dessutom finns det företag som kan vara intresserade av att synas på marknaden och därför emitterar certifikat i stället för att ta ett lån.
Emittenterna kan vara allt från stora, trygga bolag som SSAB och Scania, till lite mindre aktörer. Den risk som anses vara förknippad med att låna ut pengar till bolaget avgör räntans storlek.
Det är här kreditvärderingsföretag som Standard & Poor’s kommer in i bilden. Om emittentföretaget har givits ett kreditbetyg avgör det räntan. Ett dåligt betyg innebär hög risk för köparen av räntepappret, vilket ger en hög ränta.
– Om företaget inte har något kreditbetyg går våra analytiker på skuldavdelningen in och gör en bedömning, berättar Karin Göransson. Vi jobbar bara med företag som vi känner oss bekväma med, vars certifikat vi vill sälja vidare.
Den ränta man utgår ifrån är alltid STIBOR – Stockholm Internbank Offered Rate – snittet av de räntor som bankerna använder när de lånar ut pengar till varandra på kort sikt. Beroende på kreditbetyget anpassas sedan räntan efter emittentens risknivå.
Koppla samman köpare och säljare
Det är i den här fasen, när räntan är satt och pappret är emitterat, som räntehandlarens viktigaste uppgift kommer in: att se till att köpare och säljare hittar varandra.
– Min främsta uppgift är att koppla samman emittenterna med investerarna. Jag pratar med dem hela dagarna och ser till att investerarna hittar de papper de vill ha och att emittenterna kan sälja sina papper.
Precis som på aktiemarknaden finns det en primär- och en sekundärmarknad för räntepapper. Primärmarknaden är de affärer som går direkt från emittent till köpare. Sekundärmarknaden är den andrahandsmarknad där köpare säljer vidare sina papper.
Handelsbanken och ett antal andra aktörer har tagit på sig rollen som marknadsgarant både på primär- och sekundärmarknaderna. Det finns ingen öppen orderbok, som på aktiemarknaden, där alla köpare och säljare på en och samma börs kan se varandras bud. Räntehandeln sker per telefon, där marknadsgaranten mäklar kontakt mellan köpare och säljare. Men att bristen på en gemensam marknadsplats skulle leda till dålig transparens stämmer inte, menar Karin Göransson.
– Säljare och köpare vet precis vilka priser de ska betala.
Marknadsgarantsrollen innebär inte bara att man agerar mellanhand mellan säljare och köpare när räntepappret säljs för första gången, utan också att man tagit på sig att ställa priser i marknaden. Om en investerare vill göra sig av med sitt räntepapper måste marknadsgaranten sätta ett pris på pappret, och därmed också vara villig att köpa tillbaka det. Det innebär en risk för garanten, vilken denna förstås tar betalt för. Kompensationen består i skillnaden mellan köp- och säljkurs, vilken tillfaller marknadsgaranten. Prisglappet ligger för institutionella placerare på ungefär två räntepunkter, alltså två hundradels procent, men eftersom man handlar för summor om minst en miljon i stöten blir beloppen relativt stora.
Marknaden för företagscertifikat är en liten del av den enorma handel med lån som pågår dagligen. En handel som småsparare inte ser mycket av, men som vi alla berörs av. Inte minst genom att våra pensionspengar till stor del passerar genom Karin Göranssons och hennes kollegers händer varje dag.
Ordlista
Kreditmarknaden: Marknaden för alla lån
Penningmarknaden: Marknaden för korta lån (kortare än ett år)
Obligationsmarknaden: Marknaden för långa lån (längre än ett år)
Kupong: En ränteutbetalning på en obligation. Ordet härstammar från den tid då räntepapper var faktiska papper. Man köpte ett värdepapper från vilket man klippte en kupong som man lämnade in varje gång det var dags att få ut ränta.
Nollkupongare: Ett räntepapper utan kupong, som inte betalar ut ränta under löptidens gång utan säljs billigare än det nominella beloppet. På förfallodagen fås hela det nominella beloppet ut och räntan är på så vis inbakad.
Certifikat: Räntepapper med kortare löptid än ett år.
Obligation: Räntepapper med längre löptid än ett år.
STIBOR (Stockholm Internbank Offered Rate): Ett dagligt genomsnitt av de räntor som svenska banker lånar ut pengar till varandra för. STIBOR påverkas till stor del av Riksbankens reporänta, men även andra parametrar, som exempelvis marknadsrisk.
Läs också: Bolånekrisen slutet på USA:s stormaktstid?
Läs också: Riksbanken, räntan och tillväxten
