Unga Aktiesparare

Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB

Den senaste tiden har staten gått in med stödpaket för först banker och sedan bilindustrin. Är det en bra nödlösning eller bör företagen själva ta sitt ansvar?

- Företag och banker ska självklart ta ansvar för sitt agerande och hantera konsekvenserna av sina beslut. Det får inte upplevas som att det finns en statlig, ständigt närvarande, skyddande hand under systemen. Det framkallar överdrivet risktagande och växthusklimat för ineffektiviteter och obalanser. "Normala" lågkonjunkturer rensar ut svaga företag som saknar långsiktig överlevnadsförmåga.

- Krisåtgärderna måste utvärderas utifrån den miljö som då rådde. Det går inte att säga om det blev för mycket. Det vi däremot vet är att vi i dag pratar konjunkturåterhämtning och inte depression. Krispolitiken handlade om att ta kontrollen och rädda det globala ekonomiska och finansiella systemen. Vi var snubblande nära en global finansiell kollaps och depression. Principen var att det - mot bakgrund av en enorm osäkerhet, oprövad terräng och problemens komplexitet – var bättre att ta i för mycket än för litet. Ökad stabilitet ger möjlighet att äntligen kunna lyfta blicken och tänka framåt. En del av stimulanspaketen innebär att offentliga investeringar tidigareläggs. Nu är uppgiften att visa att regeringar kan ta kontroll över sina statsbudgetar. Urholkas trovärdigheten kommer räntorna att stiga. Det äventyrar återhämtningen.

Peter Malmqvist, analytiker på Malmqvist EQR

- De stödpaket som de flesta länder har genomfört, både för bilindustrin, bankerna och, i många länder, även generellt för att försöka motverka ökningen av arbetslösheten, har varit ofrånkomliga. I det läge av ekonomiskt kaos världen befann sig hösten 2008 var det en helt riktig strategi att staterna ökade sin belåning och försökte stimulera ekonomierna, när det privata näringslivet och konsumenterna, samtidigt försökte minska sin belåning och härigenom stramade åt ekonomin. Det är svårare att idag göra samma bedömning. Jag anser att centralbankernas räntenivåer, nu ett år efter konjunkturbotten, är alldeles för låga. Detta ger upphov till en spekulationsekonomi där det mesta som går att sälja stiger i värde – aktier, olja, metaller, guld, fastigheter och även råvaror inom livsmedelsområdet. Vi går nu in i den hetaste spekulationsperiod någon idag yrkesverksam finansarbetare någonsin upplevt och jag tror att det kommer att bli mycket svårt att häva denna spekulationskarusell på ett balanserat sätt. Min bedömning är att världsekonomin inom två år kommer att ha träffats av en dubbel åtstramning, dels genom kraftiga styrräntehöjningar, dels genom åtstramningar i staternas budgetar för att få statsfinanserna i balans.

- G20:s uttalande ser jag mer som en policydeklaration, än som ett konkret stödpaket. G20-länderna ville visa omvärlden att de styrande till hundra procent stod bakom räddningarna av de stora systemkritiska bankerna, liksom att de stod bakom andra stimulansåtgärder, exempelvis till bilindustrin. Min bild är alltså att det mer var en deklaration, än ett gemensamt stödpaket. Jag är, till skillnad från många andra, inte övertygad om att gemensamma räddningsaktioner är vägen framåt i kritiska lägen. Ju fler som ska vara med och fatta beslut, desto längre blir beslutsprocessen. Jag tyckte att den inbördes "konkurrens" som uppstod mellan länderna inom EU, gjorde att stödåtgärder sattes in snabbare än om EU skulle ha fattat beslut om gemensamma åtgärder. Utvecklingen i världens mäktigaste land, USA, tycker jag stödjer min uppfattning. Det amerikanska bankstödet kom till väsentligt senare än stöden till de stora europeiska bankerna. Även det amerikanska stödet till bilindustrin sjösattes ett halvår senare än stödåtgärderna i EU:s biltillverkande länder. Personligen tyckte jag att EU:s politiska pluralism visade en imponerande beslutskraft, just för att varje lands regering kunde agera på egen hand. Det känns, så här i efterhand, som om de europeiska politikerna levde närmare "verkligheten" och på så sätt snabbare kunde förstå allvaret i det som var på väg att hända. Europeiska politiker framstod som lyhörda och beslutskraftiga, medan de amerikanska politikerna framstod mer som stelbenta och egoistiska.

Logga in

• Registrera dig
• Glömt lösenord?

• Kommentarer (0)
• Rekommendera (0)
• Dela