Finanskrisen har blivit värre än de flesta kunnat ana. Under förra året noterades antagligen orden ”bostadskris” och ”kreditkris” i finanspressen minst lika många gånger som ordet ”sexchock” noterades i kvällspressen. Och det är ofta, väldigt ofta.
”Subprime” är ett begrepp som världen fått bekanta sig med under fjolåret. Och för de som varit fullinvesterade i aktier och fonder är inte subprime direkt något roligt tillskott till ordförrådet.
Med subprime-lån menas de lån som givits utan lika höga krav på säkerheter som bankerna vanligtvis kräver. Många har därefter drabbats av stora betalningssvårigheter och helt enkelt inte kunnat betala tillbaka sina lån. Att de bolag som gett lånen drabbas av stora kreditförluster och finansiella problem är inte direkt svårt att förstå. Det är dock betydligt krångligare att förstå hur effekterna på hela världsekonomin kunde bli så stora. Det kan tyckas att förlusterna bör ha stannat vid utlåningsföretagen och inte påverkat det finansiella systemet i en så extrem omfattning.
Subprime-lånen fanns dock inte endast hos de institutioner som gett krediterna i första hand. De osäkra subprime-lånen paketerades istället om tillsammans med andra mer säkra lån, ofta i något man kallar CDO:s, som är en förkortning av ”Collateralized Debt Obligation”. Dessa paket har sedan sålts vidare till andra banker och investerare. På så vis har de ursprungliga lånen spridits vidare i det finansiella systemet, via nya produkter, till massvis av olika aktörer. Bland annat över Atlanten till en rad olika banker i Europa.
Bristande kontroll?
Kontrollen över vad man egentligen har köpt verkar ha varit relativt dålig. Ofta har man litat på den så kallade ”ratingen” på instrumenten som ges från kreditinstitut. Ratingen är ett mått på hur säkra lånen anses vara, det vill säga om det är sannolikt att man får tillbaka sina utlånade pengar eller ej. Mycket tyder dock på att ratingen av CDO:s och andra lån inte varit särskilt tillförlitlig och kanske rentav felaktig.
När så låntagarna började få betalningssvårigheter påverkade det inte bara de ursprungliga långivarna, subprime-lånen hade spridit sig långt in i det finansiella systemet världen över.
Det riktiga startskottet för den finansiella oro som spridigt sig gick i somras då två hedgefonder hos den amerikanska investmentbanken Bear Stearns drabbades av stora förluster från subprime-lån. Fonderna hade lånat pengar för att investera i olika strukturerade produkter knutna till subprime-marknaden. När finansiärerna som lånat ut pengar till Bear Stearns hedgefonder ville dra sig ur och inte ha något att göra med subprime blev fonderna helt enkelt tvungna att sälja sina tillgångar.
Problemet var bara att det inte fanns några som ville köpa någonting som var knutet till subprime-lån längre och fonderna kollapsade därmed totalt. Samtidigt sänkte ratinginstituten sina betyg på många instrument knutna till subprime-lån och det blev i det närmaste omöjligt att sälja lånen vidare.
Så började en stor misstänksamhet i hela banksystemet, man blev ovillig att låna ut till varandra, dels beroende på att man ville vara säker på att klara sina egna åtaganden och dels för att det var svårt att se var problemen verkligen fanns.
Vart tog pengarna vägen?
Med stora nedskrivningar för förlorade subprime-lån kommer ett stort likviditetsproblem på den finansiella marknaden, det är helt enkelt svårt att få tag på pengar till ett vettigt pris.
Det finansiella systemet är väldigt skört, rycker man lite i ena änden är det lätt att det händer något i den andra. Likviditetsproblemen har flertalet banker fått erfara, vissa värre än andra.
Bland annat har den engelska banken Northern Rock hamnat i en så djup finansiell kris att man i England bestämt sig för att förstatliga bolaget.
Än är oron stor över hur stora kostnader kreditkrisen kommer att orsaka. Exakt vad notan kommer att landa på är det ingen som vet, bara att det kommer bli väldigt mycket. Deutsche Bank har tidigare gett en prognos som pekat på någonstans runt 400 miljarder dollar, alltså runt 2500 miljarder kronor. Det är förstås en astronomisk summa som är svår att greppa. Exempelvis är det nästan dubbelt så mycket som svenska staten tar in totalt i skatt varje år, om man nu räknar med avgifter till ålderspensionsystemet, EU-skatter och kommunalskatter till statens skatteintäkter.
