Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2006-08-15

Europeiska Centralbanken

För åtta år sedan grundades Europeiska centralbanken (ECB) i Centraleuropas ekonomiska centrum, Frankfurt am Main. Banken är nu centralbank för de tolv länder och cirka 300 miljoner människor som använder euron som valuta. Läs mer om vad som låg bakom bildandet av ECB, och om de verktyg bankens tar till för att upprätthålla prisstabilitet.

De första tankarna kring ett europeiskt valutasamarbete uppstod efter kollapsen av Bretton Woods valutasystem under 1970-talet. Första gången ett utkast lades fram var 1970 i och med den så kallade Werner-planen, döpt efter den dåvarande premiärministern i Luxemburg, Pierre Werner. 1972 infördes fasta växelkurser mellan några av de största valutorna i Europa, där rörelser i priset mellan valutorna på upp till 2,25 procent var möjliga. 1979 förstärktes detta samarbete ytterligare, och de nationella centralbankerna justerade då sina växelkurser genom stödköp eller genom försäljningar på penningmarknaden.

Maastrichtfördraget undertecknas

1990 inleddes förhandlingar om att införa ett verkligt valutasamarbete med en gemensam centralbank och valuta. De stora förespråkarna för detta var Tysklands dåvarande förbundskansler Helmut Kohl och Frankrikes dåvarandepresident François Mitterrand (1916–1996, red. anm). Resultatet av förhandlingarna blev Maastrichtfördraget, som undertecknades 1993. Det innebar att det regel- och tidsmässiga ramverket för valutaunionen fastslogs.

En av grundtankarna med en gemensam valuta var att minska transaktionskostnaderna länderna emellan. För att kunna administrera euron krävdes det då en internationell institution, eftersom länderna i samarbetet inte var fria att göra vad de ville med sin penningpolitik när deras valutor nu var bundna till varandra.

Tre steg mot gemensam valuta

Grundandet av Europeiska valutaunionen och Europeiska centralbanken gjordes i tre steg. Inledningsvis utökade man det penningpolitiska samarbetet, och såg även till att inte längre begränsa kapitaltransaktioner länderna emellan. I det andra steget som påbörjades i januari 1994 grundades Europeiska valutainstitutet, som hade till uppgift att öka samarbetet mellan de olika centralbankerna och bättre koordinera deras penningpolitik. I slutet av steg två var alla centralbanker tvungna att göra sig fria från politiskt inflytande, vilket genomfördes i Sverige under 1999. Det tredje steget innebar grundandet av ECB, och detta skedde i mitten av 1998. I januari 1999 övergav de länder som var med i valutasamarbetet (vid den tiden 11 stycken) sina respektive valutor och band sina valutakurser till euron. De nationella kurserna blev därmed oåterkalleligt låsta. Samtidigt överlät man de penningpolitiska besluten till ECB. Först två år senare infördes den nya valutan euron som betalmedel, även om den under en kortare tid dessförinnan använts vid handel företag emellan.

Nya länder som vill införa euron kan göra det på två olika sätt. Man kan ha en period av tre år då valutan är bunden till euron, men euron används inte som direkt betalmedel. Men landet kan också välja att genast övergå och införa euromynt och sedlar, något som det svenska folket dock röstade emot i folkomröstningen 2003.

Prisstabilitet

Den viktigaste uppgiften för ECB är att upprätthålla prisstabilitet inom eurozonen. De vill alltså undvika en för stor inflation eller deflation genom att se till att eurons värde hålls stabil. ECB:s inflationsmått ligger på två procent, och för att kunna hålla inflationen och deflationen i schack har man huvudsakligen två metoder. Den ena metoden går ut på att ECB kontrollerar penningmängden som är i omlopp i de tolv euroländerna, eftersom inflation uppstår när det finns för mycket pengar i förhållande till utbudet av varor och tjänster. ECB kan minska penningmängden genom att höja reporäntan, det vill säga den ränta till vilken bankerna lånar pengar av centralbanken, vilket gör det mindre attraktivt att ta lån. Räntevapnet anses vara det mest effektiva av ECB:s verktyg i kampen mot inflation. Räntan har länge hållits på en historiskt låg nivå, men har nu i takt med högkonjunkturen, och den därigenom hotande inflationen, stigit med några punkter. Det gäller inte bara att hålla nere inflationen, utan också inflationsförväntningarna, eftersom dessa tenderar att styra inflationen.

ECB kan även utföra valutatransaktioner på den öppna marknaden för att stabilisera värdet på euron. ECB bestämmer mängden sedlar och mynt som de enskilda länderna får lov att ge ut, och de har även hand om de tolv centralbankernas valutareserver, som maximalt får uppgå till 55 647 miljoner euro.

Självständiga centralbanker

För att kunna behålla prisstabilitet är det viktigt för banken att den är självständig och att den inte kan påverkas av politiska beslut. Det har till exempel visat sig att inflationen är proportionerlig med hur ofta landets regering byter centralbankschef. Historiskt sett har det även hänt att regeringar valt att trycka mer pengar, i stället för att höja skatter eller göra besparingar. Det mest klassiska exemplet på detta var hyperinflationen i mellankrigstidens Tyskland. Då valde politikerna att ta till tryckpressen för att betala av det enorma krigsskadestånd som segrarmakterna krävde tyskarna på efter första världskriget. 1923 kostade en amerikansk dollar inte mindre än ettusen miljarder tyska mark!

Effekten blev förödande; människor utblottades och det starka missnöjet ledde i slutändan till nazisternas maktövertagande 1933.

Från finanspolitik till penningpolitik

Den filosofi som ECB grundar sina arbetsmetoder på kallas för den aktiva penningpolitiken, vilken har förespråkats brett under de senaste trettio åren. Tidigare använde man något som kallades för en traditionell finanspolitik, vilket innebär att politikerna ingrepp med finansiellt understöd i tider av lågkonjunktur. Detta system verkade fungera bra under en tid, men med en tilltagande globalisering och mer öppna ekonomier har det successivt tappat sin effekt.

De som förespråkar en aktiv penningpolitik, så kallade monetarister, menar att marknadsmekanismerna fungerar bäst i full frihet. Istället för en aktiv finanspolitik ska politikerna endast se till att de finansiella institutionerna fungerar. Sitt stora inflytande fick monetarismen efter keynesianismens teorier (uppkallade efter nationalekonomen John Maynard Keynes) misslyckandes i mitten av 1970-talet, och grunden lades av den legendariske amerikanske ekonomen Milton Friedman.

Internationell arbetsplats

De som ser till att de finansiella institutionerna fungerar är de olika organen inom ECB. ECB leds av cheferna för de nationella centralbankerna, och sex andra personer som utses av de nationella regeringarna inom Eurozonen. ECB:s högsta beslutande organ är ECB-rådet där ledamöterna utses på åtta år. En gång per vecka träffas ECB-rådet för att besluta om styrräntan och penningflödet.

I dag ägs ECB gemensamt av de nationella centralbankerna. Banken och dess 1 351 anställda finns inhysta i en jätteskyskrapa, som kallas Eurotower, och utgör en mycket internationell arbetsplats. Kanske kan detta hus vara något att ta sikte på för de som är intresserade av penningpolitik på högsta nivå?

 

Svensken Magnus Andersson arbetar sedan mer än tre år tillbaka som Senior Economist på Europeiska Centralbanken (ECB) i Frankfurt am Main. Stock Magazine fick en kort pratstund med Magnus, som berättar att arbetet på ECB är relativt fritt, men ganska byråkratiskt. Intresset för banken fick han via studier i nationalekonomi och via jobb på Sveriges Riksbank i Stockholm. Nu jobbar Magnus Andersson på penningpolitiska avdelningen. Här övervakar han vad som händer på ränte- och aktiemarknaden.

– Jag arbetar med finansmarknadsanalys. Vår divisions ansvarsområde är ränte- och aktiemarknaden, vilket bland annat innebär att vi är ansvariga för ränte- och aktiedelen i ECB:s månadsrapport. Vi författar också skrifter, som distribueras internt i banken, säger Magnus Andersson.

Anledningen till att ECB kontrollerar prissättningen på ränte- och aktiemarknaden är att det är ett av många segment i ekonomin som kan påverka människors konsumtionsmönster. Arbetet på ECB består dock inte bara av att läsa av ränte- och aktiemarknaden.

– Den andra delen av mitt arbete är mer forskningsinriktad. Här jobbar jag med frågeställningar kring hur finansiella priser påverkas av makroekonomiska publiceringar, som BNP, konsumentpriser och arbetslöshetsdata.

Innan Magnus kom till ECB jobbade han på Riksbanken i Stockholm. Det var också här som tanken på att jobba på ECB i Frankfurt föddes.

– Jag fick höra berättelser från andra som redan arbetade i Frankfurt, och jag tyckte det de gjorde lät spännande, säger Magnus.

Trots att Sverige inte är med i eurosamarbetet arbetar mer än 20 svenskar på ECB i Frankfurt. Och trots att banken ligger i Frankfurt am Main är arbetsspråket engelska.

– Det är inte speciellt konstigt att jobba här trots att Sverige inte infört euron. Jag arbetar på samma villkor som alla andra.

Magnus pluggade nationalekonomi med makroinriktning på universitetet i Örebro. Studierna fortsatte han som doktorand på Handelshögskolan i Stockholm, efter att först ha arbetat på Riksbanken.

– Innan jag var färdig med min examen hann jag få erbjudande om jobb på ECB, och det kunde jag inte tacka nej till.

Är det tufft att jobba på ECB?  

– Man arbetar lite mer än i Sverige, men annars är skillnaden inte så stor.

Vad är roligast respektive jobbigast med arbetet?  

– Roligast är att arbetet är relativt fritt och att jobbet är stimulerande. Jobbigast är att ECB är en ganska byråkratisk organisation och att merparten av det man skriver måste kommenteras av många chefer.

Hur är det att arbeta i en så pass internationell miljö?  

– En orsak till att jag tog det har jobbet var faktiskt för att få chansen att arbeta i en internationell miljö. Jobbet innebär att man lär sig förstå hur människor från andra kulturer tänker och fungerar. Nackdelen är att man blir ganska exponerad om det händer något som berör Sverige och utlandet.

Tror du att du kommer att komma tillbaka till Sverige och jobba?

– Ja, det tror jag. Men det här är så enormt spännande så jag kommer att vara kvar i några år till.

 

Fakta: Valutaunionen och dess föregångare

Bretton Woods valutasystem

Länge var Bretton Woods-systemet det dominerande inom EU. Bretton Woods var ett internationellt fördrag som slöts efter andra världskriget i syfte att reglera världshandeln och skapa stabila valutor. Rent konkret innebar det att de deltagande ländernas valutor var bundna till dollarn, och att dollarn i sin tur var bunden till guldet.

Bretton Woods övergavs dock 1973 när det visade sig att USA inte längre kunde garantera att det fanns tillräckligt med guld för att lösa in alla dollar som fanns i omlopp. Detta berodde delvis på att USA hade använt tryckpressen för att finansiera det dyra Vietnamkriget.

Namnet har systemet fått efter orten Bretton Woods i New Hampshire i USA, och chefsförhandlare på den brittiska sidan var ingen mindre än den legendariske ekonomen John Maynard Keynes.

 

Detta krävs för att vara med i valutaunionen:

• Landets ekonomi får inte vara alltför olik de i samarbetet ingående länders ekonomier.

• De offentliga finanserna måste vara i ordning.

• Växelkursen måste vara stabil. Den får ej variera mer än 15 procent upp eller ner under en tvåårsperiod innan euron införs.

• De långa räntorna får inte vara mer än 2 procent högre än genomsnittsräntan hos de tre länder som har lägst ränta.

• Statsskulden får inte uppgå till mer än 60 procent av BNP.

• Inflationen får inte vara mer än 1,5 procent högre än den är i de tre EMU-länder som har lägst inflation.

• Underskottet i de offentliga finanserna får inte överstiga 3 procent.

 

Sverige och EMU

Sverige har beviljats ett undantag för att vara med i valutaunionens tredje steg, det vill säga införandet av euron.  officiellt beror undantaget på att Sverige inte uppfyller kravet på en stabil valuta, men i verkligheten skulle vi genast kunna vara med om vi ville. Hade Sverige velat delta i samarbetet, så skulle man med lätthet kunna hålla kronan inom marginalen för valutasamarbetet. Men svenska folket vill inte införa euron. I folkomröstningen som hölls den 14  september 2003 vann nej-sidan med 55,9 procent av rösterna mot ja-sidans 42 procent.

Text: Karl Lans

Författare Unga Aktiesparare

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.