Du är här

2006-10-05

Oljan ständigt i fokus

Den långsiktiga obalansen mellan oljefyndigheter och global oljekonsumtion fortsätter som en av de mest bevakade trendutvecklingarna. Vilka konsekvenser detta får för oljerelaterade aktier beror till viss del på hur långsiktig en placering är.

Den globala diskussionen om oljans framtid fortsätter att dominera mellan -företrädare för ”peak oil”-scenariot (dagen då jordens oljeutvinning når sin topp) och oljeoptimister. Representanter för ”peak oil”-argumentet (bland dem oberoende organisationen ASPO och fysikprofessorn Kjell Aleklett) menar att gapet mellan nya oljefynd och aktuell oljeproduktion/-konsumtion blir allt större, och inga indikationer pekar på att världen kan vända denna trendmässiga utveckling inom en snar framtid.

Ett av de viktigaste argumenten i den pågående debatten är den ackumulerade samling av produktionsdata som indikerar att oljan kanske inte finns i all oändlighet – något som oljeoptimisterna passionerat hävdar. Dessa hävdar att jordens olje-kvantiteter ”regenereras” djupt under jordskorpan samt fyller på existerande oljekällor.

Vidare menar de att det hittills inte varit tillräckligt lönsamt för vinstdrivande oljebolag att genomföra långa, kostnadskrävande prospekteringar, speciellt under större delen av 1980- och 1990-talen när oljepriset pendlade mellan 10 och 30 USA-dollar per fat. Andra förklaringar till minskad oljeutvinning är problemet med att hitta kvalificerad personal samt en allmän brist på borrtorn, en brist som förväntas vara kvar. När oljebolagens aktieägare ser stora vinster ökar även kravet på utdelning, vilket tvingar bolagen att dela ut en del av sitt kapital – pengar som annars skulle ha använts för prospektering.

För exakt 50 år sedan föddes teorin om oljeproduktionstoppen (”peak oil”), som dock egentligen hette ”Hubbert’s peak theory”, efter den amerikanske geolog-fysikern Marion King Hubbert. Teorin baserades på att produktionstillväxten för varje olje-källa skulle få en framtida tillväxtkurva som liknar en gammaldags kyrkklocka – i början av produktionen ökar tillväxten exponentiellt varefter mer resurser tillsätts, tillsammans med att effektiviteten också ökar.

Efter en viss tid når kurvan sin maximala utvinningstopp, som även representerar halva oljekvantiteten av den totala som producerats, och därefter börjar produktionen minska – med samma exponentiella mått som den tidigare ökade med. För att illustrera det hela grafiskt kan vi se hur Norges totala oljeproduktion har utvecklats. Diagram 1 visar Norges historiska produktionsdata jämfört med Hubberts teorikurva, och där kan vi se att Norges oljeutvinning toppade under 2001 för att därefter inleda en långvarig nedgång.

Men det är inte bara Norge som visar tecken på fallande produktion. En genomgång av de 30 största oljeproducerande nationerna i världen visar att trenden totalt sett pekar nedåt. Tabellen visar de största OECD-producenterna, samtliga inom OPEC plus länder utanför OPEC och OECD vars produktion överstiger 400 000 fat per dag. Tidsperioden gäller från 1996 fram till i dag.

Av allt att döma har alla storproducenter inom OECD nått sin respektive produktionstopp. Samtliga ligger i en fallande trend, det vill säga dagens produktion understiger 1996 års nivå, varifrån uppgifterna är hämtade. Den sista kolumnen visar nuvarande produktionsnivå i procent från toppen.

Totalt har 57 procent av alla 30 ländernas produktion toppat och befinner sig i en fallande trend. Ytterligare 16,5 procent har toppat, men produktionsnivån befinner sig fortfarande ovanför 1996 års nivå. Endast 16,5 procent av dessa oljeproducerande länder har en högre produktions-nivå och befinner sig i en stigande trend. 10 procent av länderna är ”neutrala”, det vill säga produktionsnivån är oförändrad i en sidledes trend.

Den totala produktionsnivån för alla 30 länderna utgör cirka 85 procent av den totala kapaciteten för 2006 – särskilt oroväckande är de 57 procent (17 länder) vars produktionstrend faller och utgör 42 procent av den totala efterfrågan. Det är främst den långsiktiga utvecklingen som företrädare för ”peak oil” oroar sig för – och detta med all rätt. Kinas oljekonsumtion är till exempel för närvarande 8 procent av den globala konsumtionen, medan tillväxten i Kinas efterfrågan utgör hela 46 procent av den globala tillväxten. Kina är i dag världens näst efter USA största oljekonsument och den tredje största oljeimportören (efter USA och Japan).

Samtidigt beräknas Kina bli allt mer oljeberoende allteftersom samhället utvecklas i takt med den starka ekonomiska tillväxten. Lägg därtill den miljardbefolkade grannen Indien, som också omvandlar sig till en industristat, och oron för ett allt större gap mellan globala oljefynd och konsumtion blir ett bränsle för oljespekulerare.

I diagram 2 kan vi se den historiska utvecklingen jämte en pro-gnos för framtida oljefynd samt global oljeproduktion. Den signifikanta utvecklingen sker mellan 1980-talets totala upptäckter på i medeltal 27 miljarder fat per år och 1990-talets nivå på i genomsnitt 14 miljarder fat per år. Den som försöker avgöra huruvida den stora skillnaden var framkallad av ovilja från oljeproducenter som inte hade tillräckligt med incitament för större investeringar på grund av lågt oljepris eller snarare är en verklighetsförankring i brist på mer olja lutar i dag mer mot det sistnämnda scenariot. Fram till 2030 väntas konsumtionen enligt IEA:s (International Energy Agency) beräkningsmodell stiga till hela 40 miljarder fat per år, jämfört med en väntad fallande trend för nya oljefynd på under 5 miljarder fat per år.

För att ytterligare illustrera utvecklingen kan man beakta situationen för världens största oljebolag. I diagram 3 ser vi en beräkning gjord av det amerikanska bolaget Exxon Mobil som visar att jordens historiska oljefynd toppade redan under 1960-talet. Olja från nya källor har sedan dess befunnit sig i en långvarig nedgång. Tvärtemot denna fallande trend av oljefynd har produktionen stigit …

Den långsiktiga obalansen kan innebära att oljepriset etablerar sig på fortsatt höga nivåer för överskådlig tid. Sett i ett kortare perspektiv än 30 år framåt i tiden är det dock ytterst svårt att bedöma oljepristrenden. Priset påverkas av flera variabler, till exempel geo-politiska händelser där OPEC har en betydande påverkan, makroekonomisk utveckling och trendteknisk terminshandel, det vill säga aggressiva spekulerare som enbart handlar med terminskontrakt ut-ifrån korta till intermediära trender som påverkar oljepriset på den amerikans-ka råvarubörsen i New York.

Men det finns en mycket intressant indikator som har ett historiskt förhållande och som placerare i oljerelaterade aktier kan följa för att få en viss vägledning. Det handlar om ett inverterat förhållande mellan oljepriset och trenden för USA-dollarn. I diagram 4 ser vi oljepriset i förhållande till dollarkursen under åren 1990–2006. När oljepriset faller, alternativt stiger, tenderar dollarkursen oftast att gå i motsatt riktning. På detta kan vi se flera exempel, såsom tidigt 1990 fram till 1995. I början av denna period påverkades oljepriset främst av inledningsfasen i det första så kallade Gulfkriget, som av naturliga skäl skapade oro på råvarubörsen.

Ett stigande oljepris innebär ofta en inflationsrisk, vilket i sin tur sätter press på dollarn, som tappar i köpkraft. Ett högre oljepris medför även makroekonomiska risker, vilket också talar emot en stark dollar. Den sistnämnda orsaken har dock på senare tid fått en något mindre betydelse ju mer den globala ekonomin skiftar, från industri- till tjänsteekonomi.

Från 1995 till början av 1997 steg både oljepriset och dollarn samtidigt, vilket är ovanligt. Men den ovanliga utvecklingen den gången var inte så ologisk, eftersom detta blev början till den så kallade nya ekonomin. Expansionen var först och främst amerikansk och lockade enorma kapitalinvesteringar från hela världen, vilket resulterade i ett kraftigt sug efter dollar. Detta i sin tur ledde till en allmänt god ekonomisk aktivitet, som därtill ökade efterfrågan på olja.

Denna period blev dock kortvarig, när en valutakris plötsligt stod bakom hörnet i Sydöstasien. Investerare kastade sig då till USA-dollarn som skydd mot alla andra valutor, och som en följd avtog efterfrågan på olja då dollarn blev allt dyrare. Oljepriset sätts i dollar, och råoljepriset föll från 25 dollar fatet till låga 11 dollar vid slutet av 1998. När valutakrisen var överstånden återupptogs den ekonomiska tillväxten, och oljepriset steg återigen i samklang med dollarn under perioden 1999–2000.

Vid slutet av 2001, när börskraschen och lågkonjunkturen dominerade börsklimatet, nådde dollarn slutligen sin stora topp efter sex års uppgång – samtidigt som oljepriset bottnade.

Fram till i dag har oljepriset befunnit sig i en långvarig stigande trend alltmedan USA-dollarn har gått i motsatt riktning – trots en mycket stark ekonomisk utveckling sedan 2003. Skulle dollarn inom en snar framtid bottna finns därmed risk för en motsatt effekt på oljepriset, vilket också skulle påverka oljerelaterade bolags aktiekurser.

Författare Awave Admin

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.