Du är här

2016-06-27

Överdriven Brexit-oro?

Efter folkomröstningen i Storbritannien har det varit hela havet stormar på världens finansmarknader. Pundet har försvagats och brittiska bankaktierna har fallit handlöst. Men kan utvecklingen, trots den initiala marknadsreaktionen, vara positiv på sikt?

Dramatik. Så kan läget bäst beskrivas efter omröstningen i Storbritannien i torsdags.  

Många svenskar hade sannolikt siktet inställt på midsommarfirandet när de tidiga uppskattningarna visade ett övertag för ”Bremain” på torsdagskvällen. Många drog sannolikt en lättnadens suck.

Men det blev tvärtom när vi vaknade på fredagen. Precis som Island mot alla odds kan gå vidare i fotbolls-EM, segrade Brexit-sidan med 52 mot 48 procent.      

Reaktionerna på utfallet blev mycket starka. Politiker var mycket bekymrade. Även företagsledare uttryckte sin oro. Men vad har hänt egentligen?

Om vi börjar med ett demokratiskt perspektiv.  Är det fel att människor får yppa sina åsikter i en demokratiskt samlad omröstning? Vad är problemet med att människor får visa sitt missnöje för ett system där makten och beslutsfattande flyttat utanför deras rikes gränser?

Låt oss vara realistiska.

Europeiska Unionen är ett politiskt projekt. Det är skapat av människor. Vi människor är långtifrån fullkomliga. Alla har ofrånkomligen sina brister. Att EU på något sätt skulle vara felfritt är således en naiv tro. EU har onekligen sina svaga sidor. 

Om vi tar ytterligare ett steg tillbaka kan vi betrakta utvecklingen med lite distans.

Min tro är att röstningen i grunden handlar om en markering. Ett ställningstagande att makten har koncentrerats på för få händer, under en för lång tid. Geografiskt och möjligen ideologiskt långtifrån väljaren och skattebetalaren.

Den amerikanska revolutionen mot det brittiska imperiet började även det med en liknande insikt. Att ”taxation without representation” var både fel och odemokratiskt. Att man inte ska finna sig i att betala skatt utan att få sin röst på allvar representerad i parlamentet.

För någonstans blir inte majoritetens vilja det enskilda landets vilja. Hur mycket inflytande har exempelvis Sverige i EU? Relativt snabbt inser vi att det är Tyskland och Frankrike som står för fiolerna i det Europeiska parlamentet. Även om deras intressen kan likna den svenska eller brittiska infallsvinkeln, så finns det inga garantier.

Men vi kan även lägga till en dimension – centralisering kontra decentralisering. Vi vet nämligen att decentralisering allt som oftast vinner över centralisering. I dagens snabbrörliga ekonomiska landskap krävs det just att beslut fattas nära individen.

Därför är det märkligt att politiker hyser sådan tilltro till en central enhet i Bryssel. En enhet som många mil från det egna landet ska reglera sektorer, företag och jordbruk utan och innan. Allt byggt på ett antagande att det skulle finnas någon unik standard som fungerar för alla medlemsländer.

Vi kan även se att stora politiska institutioner tenderar att växa. EU har på sätt och vis blivit byråkraternas paradis. Under Brexit-debatten lyftes exempelvis fram att det finns fler än 10 000 byråkrater i Bryssel som tjänar mer än den (avgående) brittiske premiärministern David Cameron varje år.

Dessa individer är inte demokratiskt valda. De svarar inte för någon. Deras uppgift är att utreda och reglera företag och branschvillkor så mycket som möjligt. Om det är rätt eller fel går att debattera.

Nu är vi dock här. Vi har nu en ny spelplan och låt oss göra det bästa utifrån den nya informationen som tillkommit.

Ett tips till EU är att låta förändringen omfamna istället för att aktivt motverka den. Förändring behöver nämligen inte per automatik innebära försämring. Förändring kan faktiskt innebära förbättring.   

Christoffer Ahnemark

 

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.