Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2016-11-19

Slutdestination helikopterpengar

Centralbankernas agerande de senaste åren har förvånat såväl experter som investerare. Det som­ var otänkbart igår har på sätt och vis blivit morgondagens spelplan. Mot denna bakgrund kan vi säga att perceptionen inom dagens makroekonomi successivt skiftar i takt med att ny is bryts. Nya monetära experiment följs av ännu mer djärva experiment.

Först var låga räntor otänkbara, men implementerades. Därefter var nollräntor ytterst avlägset, men blev vardag. Nu balanserar vi med negativa räntor. Nästa steg är att centralbanker ska köpa aktier på den öppna marknaden (vilket redan är en officiell verklighet i Schweiz och Japan). Slutdestinationen för alla stimulanser är, som du kanske redan har lyckats gissa, helikopterpengar.

I all sin enkelhet är helikopterpengar precis vad namnet antyder. Tänk dig en helikopter hovrande över ett större bostadsområde som bokstavligen häller ut nyligen tryckta sedlar till människorna nedanför. Tanken är att sedlarna genast samlas upp av människorna som därefter tar pengarna och går till butiken för att handla.

Ekonomin får då en injektion eftersom den aggregerade efterfrågan stimuleras. Enligt teorin kommer då inflationen att stiga samtidigt som arbetslösheten sjunker. Åtgärden utmålas samtidigt som en engångsföreteelse av statstjänste­männen för att inte människorna ska tappa förtroende för den lokala valutan.

Där har du den klassiska versionen av heli­kop­terpengarteorin. Idén lyftes ursprungligen fram av den legendariska ekonomen Milton Friedman på 1960-talet. I dagens digitala tidsålder finns däremot möjligheter att ladda ett elektroniskt bankkort med en viss summa och distribuera ut dessa i människors brevlådor. En annan möjlighet är att göra en digital överföring till individers bankkonton. Denna tankegång är en modern form av den klassiska teorin och beskrivs ofta som ”kvantitativa lättnader för folket”.

Teoribildningen utgår från att vi människor är robotliknande och helt förutsägbara. Det stämmer inte. Istället för att gå ut och spendera de nya helikopterpengarna kan exempelvis individer välja att betala av befintliga skulder eller helt spara beloppet. Utbredd återbetalning av skulder skulle i sin tur få omsättningshastigheten i penningmängden att kollapsa, vilket i sig är deflationsdrivande.

Människan svarar på incitament. Men vi gör inte saker per automatik. Att människor inte nödvändigtvis spenderar ”nya” pengar har vi starka empiriska bevis för. När oljepriset, räknat i amerikanska dollar, kraftigt sjönk under fjolåret var det många experter som viftade bort nedgången och dess påverkan på den reala världsekonomin. Mer i plånboken ansågs direkt kunna översättas i mer konsumtion efter oljeprisfallet.

Experterna argumenterade för att konsumentbolag i USA skulle gynnas, vilket i sin tur kompenserade för bortfallet av investeringar inom olje- och gassektorn. Men så blev det inte. En hel del amerikaner valde i stället att amortera på befintliga lån eller spara överskottet i spåren av de låga oljepriserna.

Utöver helikopterpengar till privatpersoner har vi på senare tid även fått reviderade förslag om hur helikopterpengar till den offentliga sektorn skulle kunna utformas. En potentiell väg som presenteras av nationalekonomer är att centralbankerna direkt är med och finansierar statliga budgetunderskott. Ett större stimulanspaket med infrastruktursatsningar kan exempelvis helt finansieras med hjälp av obligationer som köps direkt av centralbankerna – utan att behöva ta den klassiska omvägen genom banksystemet.

Obligationerna är så kallade nollkupongobligationer, vilket innebär att låntagaren inte betalar någon löpande ränta på obligationen. En nollkupongare köps vanligen till underkurs av det nominella beloppet och hålls till förfall. På förfallodagen erhåller innehavaren lånebeloppet plus ackumulerad ränta.

Helikopterobligationerna skiljer sig dock från traditionella nollkupongobligationer eftersom de saknar en angiven förfallodag. Utan ett förfallodatum blir det ingen schemalagd återbetalning av varken lånebeloppet eller eventuell ränta. Vi talar med andra ord om eviga skulder utan löpande räntebetalningar.

Genom att kringgå den traditionella statliga upplåningsproceduren argumenterar många nationalekonomer för att vi kan lyckas parera den så kallade Ricardianska ekvivalensen. Ökade budgetunderskott och statlig upplåning kan annars leda till att invånarna i landet förväntar sig framtida skattehöjningar. I väntan på ett ökat skatte­tryck drar individerna vanligen ned på sina utgifter. Den sammanlagda efterfrågan i ekonomin blir oförändrad. Stimulansåtgärden är då närmast verkningslös.

Med eviga helikopterobligationer inser dock invånarna, enligt teorin, att det inte finns något bortre återbetalningsdatum för den ökade statsskulden och därmed ingen större risk för framtida skatte­höjningar. I en perfekt värld förblir konsumtionsnivån på en permanent hög nivå hos medborgarna och stimulanserna får hjulen att snurra lite snabbare i ekonomin.

Hela idén med de eviga nollkupongarna är ytterst riskabel. Dels är skulder utan konsekvenser potentiellt livsfarliga för alla människor. I synnerhet i händer på politiker. Prestigeprojekt med tveksam samhällsnytta riskerar då att uppföras. Men det som är riktigt skrämmande är att stimulansåtgärden enbart fungerar åt ett håll. Eftersom en evig nollkupongare i praktiken är ett värdelöst värdepapper, finns det ingen inom den privata sektorn som frivilligt vill köpa tillgången.

Tänk dig själv. Du lånar ut 100 kronor till en bekant. I utbytet skriver du ett skuldebrev med lånevillkor. I villkoren står det specificerat att det inte finns någon återbetalningsdag för lånet, det finns inte någon fysisk säkerhet som långivaren kan göra anspråk på. Den löpande räntesatsen är dessutom 0 procent. Hur kan man då säga annat än att värdet på obligationen är 0 kronor?

Denna insikt medför en rad svårigheter. Om ekonomin befinner sig nära fullt kapacitetsutnyttjande eller uppvisar tendenser till överhettning, är det svårt att se hur helikopterstimulanserna skulle kunna backas. Risken är att vi hamnar i en period av galopperande inflation och betydande svårigheter vid en eventuell ekonomisk tillbakagång.

Risker finns även med de så kallade kvantitativa lättnaderna som för närvarande används av centralbanker världen över. Åt ena hållet verkar stimulanserna ge avsedd effekt eller åtminstone kunna lindra vissa symptom. Men få ifråga­sätter hur programmen skulle kunna dras tillbaka i framtiden och vad som händer med den reala ekonomin, börsen och räntorna i en sådan situation.

Nu börjar vi komma in på varför penningpolitiska stimulanser är så problematiska. Anhängare av strategierna ser vanligen enbart till de kortsiktiga fördelarna och bortser samtidigt från dess ofrånkomliga kostnader. I företagsekonomiska sammanhang är det ungefär som att exkludera alla kostnader i en resultaträkning för att beräkna vinsten.

För att utvärdera en åtgärds attraktionskraft behöver vi naturligtvis ta höjd för både för- respektive nackdelar. Över hela policybeslutets livslängd är nettonuvärdet av ett stimulanspaket ofta noll. Eftersom du har framlastat släpet – det vill säga erhållit belöningen först – blir dock uppfattningen att de omedelbara effekterna är positiva.

Denna obalans gör att det blir sämre och sämre ju längre tiden går i takt med att effekterna klingar av. Då måste ekonomin ha mer och mer stimulanser i likhet med ett klassiskt beroende. Men varje enskild stimulanskrona får mindre och mindre effekt.

Om staten dessutom har använt sig av lånefinansierade stimulanspaket blir de långsiktiga effekterna värre. Ett lån är i sin enklaste form ett lån av framtida välstånd. Men någon gång ska skulden i sin helhet betalas, vilket slår undan benen för framtida konsumtion. Fråga bara det grekiska folket.

Med hjälp av kreativ bokför­ing kan helikopterobligationerna bokföras utanför den traditionella statliga balansräkningen. Förr eller senare inser dock medborgarna att oundvikliga skattehöjningar kommer i någon form. Eftersom det inte finns något som heter en gratis lunch, måste någon betala priset för stimulanspaketen och för expansionen av penningmängden.

Mycket riktigt kommer också skattehöjningarna i form av en inflationsskatt. Den är inte synlig för många människor, men dess konsekvenser är i allra högsta grad verkliga för sparare och för pensionärer som lever på förbestämda utbetalningar.

I dagens ekonomi talas det enbart om konsumenten, huruvida denne konsumerar eller inte. Ökad konsumtion är synonymt med ekonomisk expansion för många bedömare. Men många missar att producenten av varan eller tjänsten är minst lika viktig. Utan en effektiv produktionsapparat och lönsamma företag kan inte konsumenten på lång sikt konsumera. Uthållig ekonomisk tillväxt kräver investeringar i produktivitet och ett sunt penningväsende, inte artificiell efterfrågan från helikopterpengar.

Att trycka pengar för att uppnå välstånd är därför dömt att misslyckas. Historieboken är kristallklar på denna punkt. Den universella lagen bakom välstånd är fortfarande att producera mer än vad du konsumerar. Sannolikt kommer denna lag förbli sann även efter att vi har fått genomleva konsekvenserna av den nuvarande penningpolitiken och de stundande helikopterpengarna. 

Christoffer Ahnemark

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.