Bli medlem
Bli medlem

Du är här

2008-12-04

Börsläget: Bottenkänning?

Efter en av de svartaste börsperioder jag upplevt finns hopp om en förbättring. Extremt låga börsvärderingar liksom fallande statsräntor talar för det. Vad som talar emot är allt annat ...

Den 9 oktober 2008 trodde jag att botten på börsen var nådd. Då hade Stockholmsbörsens index fallit med 52 procent från toppen. Det var det tredje största fallet jag upplevt, och hur jag än räknade var aktier rekordlågt värderade, i form av P/E-tal, direktavkastning, värdering av eget kapital – ja, allt bara skrek: KÖP! Förvisso hade vi just avverkat tre av de värsta veckor jag upplevt som finansarbetare, men just den dagen, torsdagen den 9 oktober, steg börsen med 3 procent. Jag såg uppgången som en signal om att vi hade nått botten.

Efter att ha hållit mig borta från aktier sedan mars/april 2007 var jag extremt köpsugen. Jag hade visserligen ökat aktieandelen till 10 procent redan i september, vilket inte hade blivit bra. Även om det var en liten del av mina besparingar kändes det röda talet för utvecklingen på min depå besvärande, minus 12 procent. Men nu skulle jag alltså få göra klippet …

Att öka nu var dock emot en av mina grundregler. IT-kraschen hade nämligen lärt mig att aldrig slänga goda pengar efter dåliga. Om du gjort en förlust på aktier – köp inte mer, i alla fall inte förrän du fått ytterligare statistik, delårsrapporter eller annat, som visar att du har rätt och ”marknaden” fel. Köp inte bara för att det blivit ännu ”billigare”!

År 2001 köpte jag IT-aktier efter 70 procents fall från toppen, vilket jag då tyckte var ett klipp. Sedan köpte jag ytterligare efter 78 procents fall och efter 83 procents fall från toppen. Därefter gav jag upp. IT-index gick nämligen ned ofattbara 96 procent från toppen, och den matematiskt begåvade kan då räkna ut ungefär hur mycket jag förlorade på mina aktier. Jag begravde dem längst ned i byrålådan och tog fram dem först 2006. Jag lyckades då få tillbaka drygt 80 procent av vad jag hade betalat, vilket jag aldrig trodde vid bottenläget i oktober 2002.

Men nu skulle jag alltså få revansch, den 9 oktober 2008. Jag hade krutet, i stort sett, torrt och tyckte att alla signaler pekade rätt. Nu kunde jag inte förlora ... Som tur var minskade modet ju närmare köpknappen jag kom. Jag vågade öka aktieandelen med bara 5 procent, vilket totalt innebar 15 procent i aktier av mitt sparande.

På 24 timmar förlorade jag 12 procent. USA-börserna rasade nämligen samma kväll, och Stockholmsbörsen följde efter. Jag tackade mina tidigare IT-förluster för att jag låg inne på marknaden med bara 15 procent. Puh ..!

Sedan gick det både uppåt och nedåt i en farlig fart, och som mest hade jag förlorat 24 procent på det jag placerat. Index föll nämligen 14 procent under nivån från den 9 oktober, och i skrivande stund ligger index 13 procent över bottnen från den 27 oktober, men mina köp ligger fortfarande på ett samlat minus på 11 procent. Suck ... Och jag tycker ändå att jag lyckades pricka botten!

”Botten”, undrar du kanske, ”vad talar för att vi nått botten?”

Frågan är berättigad. Det jag stödjer mig på är ett antal faktorer, varvid den viktigaste handlar om bankkrisen. Jag tror den är över nu. Sedan Storbritannien tog på sig ledartröjan och fick med sig först euroområdet och sedan USA har det mesta inom banksektorn förbättrats. Situationen är visserligen långt ifrån normal på den internationella bankmarknaden, men indikatorerna går stabilt åt rätt håll.

Dessutom har centralbankerna världen över sänkt sina styrräntor på ett sätt som ingen kunde förvänta sig för bara ett par månader sedan. Även det hjälper till att lätta på trycket inom banksektorn och kommer även att sänka kreditkostnaderna för företag och konsumenter. Dessa räntesänkningar tror jag fortsätter, vilket rimligen får placerarna att repa mod.

Därtill är, som nämnts, alla indikatorer som har att göra med börsernas värdering ofattbart låga. Stockholmsbörsen värderas i dag till ungefär 8 gånger årsvinsten. Det är det näst lägst P/E-tal jag upplevt! Lägst var 7 i september 1992, då räntenivån var fyra gånger så hög(!) som nu. Eftersom utdelningarna följer vinstnivån innebär detta även att direktavkastningen är den högsta jag hittills upplevt, samtidigt som värderingen av eget kapital i bolagen ligger på samma nivå som hösten 2002, det vill säga ungefär på 1,3 gånger eget kapital. Allt detta tyder på att förväntningarna på börsbolagens vinster är extremt lågt ställda.

Även om jag värderar en konjunkturutjämnad vinst är relationen rekordlåg. Jag har jämfört börsvärdet med en åttaårig medelvinst på Stockholmsbörsen. I dag ligger börsvärdet inte högre än 12 gånger denna vinst, något under den tidigare lägstanivån på 13 från hösten 2002 och under de 16 som nåddes i början av 1990-talet, då Sverige hade sin egen bankkris.

Gör jag samma analyser på den mäktiga amerikanska aktiemarknaden blir slutsatserna desamma, möjligen med undantag för att värderingen för vinstprognosen de tolv kommande månaderna ligger på en ganska genomsnittlig nivå, inte på en extremt låg nivå. Detta beror på att vinstprognoserna nästan har halverats det senaste året och att placerarna tror att den nuvarande nivån är ganska normal.

Gör jag, däremot, samma beräkning som ovan – jämför börsvärdet med en genomsnittlig åttaårsvinst – har USA de 30 senaste åren aldrig varit lika lågt värderat. P/E-talet ligger på 16–17, mot tidigare bottenlägen på 20–21. Jämför jag även med börsbolagens eget kapital får jag gå tillbaka till i början av 1980-talet för att hitta lika låga relationstal. Då var räntenivån ungefär 4 gånger så hög som i dag.

Att börsbolagen blivit så här lågt värderade speglar en extrem konjunkturpessimism – men den är befogad. Konkursen i Lehman Brothers fick samma effekt på konjunkturen som en pinne i ekrarna på ett cykelhjul. Det blev tvärstopp, särskilt i USA. Det visar i alla fall de tidiga indikatorer som kommit in. I vissa fall har vi aldrig tidigare skådat lika dåliga värden (konsumentförtroendeindikatorn), men i de flesta fall tävlar rasen med de mycket mörka perioderna från början av 1980-talet och i mitten av 1970-talet.

Det är illa nog. Börsbolagens vinster under fjärde kvartalet kommer därför att rasa, inte minst för att stora kostnader i form av nedskrivningar på tillgångar och omstruktureringar av verksamheter kommer att dugga tätt. Dessa ökar alltid under fjärde kvartalet, och ”omsvängningsår” blir det ännu mer markant.

Emellertid var vinstfallet under tredje kvartalet på Stockholmsbörsen bara 10 procent. Det är marginellt, med tanke på kursfallet på 58 procent från toppen. Det var dock fjärde kvartalet i rad med fallande vinster. Trots detta var det bara första gången på flera år som vinstutvecklingen gjorde analytikerna ordentligt besvikna.

I USA är det värre. Där faller vinsterna för femte kvartalet i rad, senast med runt 40 procent. Det kraftiga fallet förklaras nästan helt av finanssektorn, som visar brakförlust. För drygt ett år sedan utgjorde finanssektorn en tredjedel av vinsten på den amerikanska börsmarknaden. Under tredje kvartalet i år var förlusten lika stor som den tidigare toppvinsten. Det är ofattbart.

För övriga bolag är vinstfallet bara 2–3 procent. Även här blir vinsterna emellertid sämre framöver, bland annat beroende på nedskrivningar och omstruktureringar. Detta är ett internationellt fenomen.

Den som söker argument för att hålla sig borta från aktier behöver alltså inte leta länge. Det är bara att sticka näsan i konjunkturstatistiken. Och prognosmakarna står på rad för att leverera den ena dystra framtidsutsikten efter den andra. Det konstiga är, emellertid, att om jag går tillbaka i tiden och studerar perioder då indikatorerna rasat väldigt kraftigt är faktiskt inte det vanliga mönstret en flera år lång ökenvandring – tvärtom! Dramatiska fall följs påfallande ofta av dramatiska uppgångar, och ökenvandringen förvandlas ganska snabbt till en behaglig strandpromenad.

Den här gången är det kanske annorlunda, för någon global bankkris har inte påverkat de tidigare katastroferna, däremot oljekriser, inflationskriser, dramatiska ränteuppgångar, krig och kraschade IT-bolag. Även det är dock ganska läskiga katastrofer, som alla följts av hemska kursras på aktiemarknaderna.
Personligen lutar jag därför mer åt det börsoptimistiska hållet, i alla fall så optimistisk att jag behåller de aktier jag köpt de senaste månaderna. Så snart de kommit på plus, kommer jag att köpa fler – tror jag ...

Av: Peter Malmqvist  

Ur: Aktiespararen nr 12, 2008      

Författare Aktiespararen

Tala om vad ni tycker

Tala om vad ni tycker

Ni är just nu inne på en betaversion av nya aktiespararna. Lämna gärna feedback på vad ni tycker i formuläret nedan.